Antiamerikanism har blivit slentrian

FLYGPLANET TAR MARK, du stämplas in och stjälps ut i det främmande landets vimmel. Även om gatuplanet inte erbjuder några enastående sinnliga fröjder så vibrerar ditt inre av förväntan. I denna sinnesstämning kan det mest vardagliga stimulera till tankar och uppslag.

Men vid ankomsten till USA översköljs jag inte av detta välbefinnande. Jag är skeptisk till husens form och färg, trottoarernas skick, till skyltningen och till atmosfären på de ställen där kaffe serveras. Jag stäms ned av människornas kläder och uppsyn, jag studsar för det uppskruvade röstläget, och de trasor av konversation jag snappar upp gör sällan något upplyftande intryck. Den del av Queens där jag först brukar hamna är inte något fattigt område, men det vilar en nimbus av mänskligt armod över det hela. “ You’ve gotta feel good, baby, good…!!!” dånar det ur en förbiilande bilstereo. Well, det är just det som är min dunkla hemlighet. Jag får erkänna att jag lättare finner skrymslen att må bra i, och spontan trevnad, under våldsamma skräckregimer som Egypten och Kuba.

Jaså, noterar läsaren kallt. Spelar det nu någon roll var du trivs eller inte? Nej, det gör det ju inte! Europeisk sensibilitet finner sig av tusen och ett skäl bättre till mods på en kubansk bykrog eller i ett levantinskt mullbärsträds skugga – än i USA. Det är därför svenska diplomater, journalister, författare och politiker med sådan självklarhet gjort sig till apologeter för ondskefulla mordregimer – de har konsekvent satt sin egen trivsel före de inföddas.

Jag är, i mycket, proamerikan, fast det sitter i huvudet snarare än i hjärtat. Visst vore det skönt om världens mest orättvist avskydda land hade en smula genuin charm, litet finess, ett uns av sober smak också utanför de tunga lärosätena, kanske rent av en smula svårfångad mystik -som en gång lokaliteterna och figurerna hos Poe, Melville och Hawthorne. Och visst vore det angenämare att tala för USA om det inte var därifrån som den mest tarvliga relativismen och multikulturalismen kolporterats ut. (En bekant, chef för en ännu fungerande svensk humanistisk institution, berättar: “Min bästa elev fick ett stipendium för att plugga Cultural Studies vid Harvard. När han kom tillbaka gick han inte att använda för vetenskapligt arbete, så mycket galenskaper hade de slagit i honom.”)

Jag har, det skall sägas, en fragmentarisk bild av kontinenten USA. Av alla dess befolkningar och landskap har jag bara kommit ett fåtal inpå livet. Jag har, som så många européer, gjort nedslag utmed kusterna, Boston-New York-Miami-Kalifornien. Om resten, om det riktiga America, har jag dimmiga begrepp. När jag kom till USA som litet barn för att leva där en tid mötte jag ett sagoland av glass, simbassänger, tuggummi, vackert väder, vattenmeloner – och sagor. Helt nya, främmande sagor – sagor som inte handlade om att lura jättar och befria bergtagna prinsessor, utan om vådan av att slingra sig undan hederligt arbete.

Det angelägna är förstås inte att försvara eller försköna det förefintliga USA, utan att motarbeta och förklara den strukturella antiamerikanismen, den som lever sitt alldeles eget liv, tämligen oberörd av USA:s framfart i sinnevärlden.

Inte för att vår, lutherskt-intellektuella, for m av antiamerikanism nä mnvärt skulle skada USA:s intressen eller driva USA att dra sig undan sina förpliktelser.

Utan därför att den är en rubbning i vår egen kultur, ett element i det postmoderna syndrom som underminerar vår verklighetskontakt och förrycker våra moraliska ställningstaganden.

ANTIAMERIKANISMEN ÄR TILL sin psykologi mer lik en religion än en ideologi. Med detta menas att den har mer med emotionella behov än med värderande resonemang att göra. De behov den tillfredsställer, i synnerhet i lutherska kulturer med en levande helveteslära i sitt kulturella bagage, är det av en överordnad ond princip; en allround-förklaring för allt, från det högsta till det lägsta. Det finns knappt längre några gränser för vad de troende är redo att skriva på USA:s konto: från stort och smått i världspolitiken till den globala väderleken, knarkhandeln, Afrikas inbördeskrig, världshandeln, terrorismen, råvarupriserna, räntan och Mellanösterns inneboende motsägelser.

Att vara arg, besviken och förbittrad på amerikanska ledare och deras politik är inte antiamerikanism. De senaste årens förstörelseverk utspelades i Irak, men människor på en rad ställen kommer att betala fiolerna: de förföljda i Darfur, palestinier, israeler och européer i det före detta sovjetimperiet. Kort sagt alla de vars kroppsliga, strategiska och ekonomiska välmåga är knuten till USA:s handlingskraft och trovärdighet.

NEJ, ANTIAMERIKANISM ÄR att placera USA i en moralisk kategori för sig, där dess goda och osjälviska insatser med pavlovsk automatik trollas bort, och dess fel och brister demoniseras med samma automatik.

Anta att vår geopolitiska avsky vore rationell. Antag att vi kom från en främmande planet till jorden, och ville kalibrera vår avsky efter de lokala förhållandena. Vi gör upp en lista över sådant som väcker vår harm: bortföranden utan rättegång, terror, religiöst våld mot kvinnor, rasism, tortyr – en lång rulla. Så stämmer vi av listan mot verkligheten. USA finns med där, men långt ned, många pinnhål under Kina, Ryssland, Iran, Kuba, Pakistan och en rad andra syndarregimer som jordinvånarna visar ett änglalikt överseende med.

Samma rubbning kan iakttas också utmed tidsaxeln: vår syn på Ryssland skuggas inte av Gulag, av det cyniska kärnvapenhotet mot det fria Europa och ockupationen av Centraleuropa. Tyskar bedöms efter sina gärningar idag, inte efter Tysklands ogärningar i det förflutna. Men USA kommer att bära Irak som albatross runt nacken lika länge som det släpat på Vietnam.

Denna skevhet är inte längre unga och obildade vänsterextremisters prerogativ. Allt fler borgerliga kommentatorer har antiamerikanismen inflätad i sitt kopplingschema. Jag upptäckte att ett par annars förnuftiga bekanta i Buenos Aires hade för sig att de 30 eller 60 döda i de dagliga skräckbulletinerna från Bagdad är USA:s offer, inte al-Qaidas eller Baaths. Svenska medier är inte stort bättre. Omgående, 2003, började vi kalla irakier som mördar oskyldiga irakier i blinda terrordåd för ”motståndsmän” och ”insurgenter”. Föreställ er att vi skulle brukat samma terminologi om europeiska massmördare av europeiska civila. I fjol, då ett lika oväntat som oplanerat krig bröt ut m ellan Israel och Hizbollah anklagade en av våra stora morgontidningar i en huvudledare det komplett oskyldiga USA. Det var den renas te gallimatias, men det föll inom ramen för en tankereflex som nu är lika väl inarbetad som åskans gång efter blixten.

Vissa bedömare har nått därhän att de fått svårt att alls uthärda, konceptuellt sett, katastrofer och kalamiteter som inte kan knytas till USA.

Hur blev det så? Vietnam, föreslår någon. Nej. Läs Orwells brev och anteckningar åren efter världskriget, då Stalin börjat möblera om i de länder han befriat. Socialisten Orwell, som aldrig varit någon proamerikan, såg under stigande förtvivlan att hans litterära och intellektuella vänner inte hade något att invända mot hängningarna av polska och tjeckiska frihetshjältar och demokrater, samtidigt som de var kapabla till den mest animerade avsky mot USA – det land som nyligen räddat England, och som då det begav sig försörjde det.

Det fanns redan då. Redan den av mig högt värderade Heine, medger jag med sorg i hjärtat, avfärdade USA med slagord som ”Mammons rike”. Det fanns hos det Sverige som tog avstånd åt Vilhelm Moberg då han började forska och skriva om Amerikafararna, fanflyktingarna.

ANTIAMERIKANISM ÄR BLAND det sista i vänsterns arsenal, den enda kuranta varan i dess varulager. Marxismens produktionsmetoder, dess människorättsrutiner och dess rättssystem går lika litet att anbefalla åt moderna européer som sovjetisk miljövård eller maoistisk kulturpolitik. Marxismen behöver USA lika desperat som den nakne behöver fikonlövet. Den moderna tidens stora skuld till mänskligheten är, jämte Hitlers, marxismens. Så länge USA kan anklagas för utsugning, världsherravälde och tortyr kan diskussionen om de verkligt svarta brotten undvikas.

USA är en grundbult i den ensidigt materialistiska världsförklaringen. Jag minns då jag som gymnasist skulle genomgå FNL-rörelsens grundkurs. Man avslöjade högtidligt för oss krigets dolda motiv: oljan i Mekong-deltat, det var den USA ville åt.

Trots Bosnien, Kosovo, Somalia och många andra slående motexempel envisas antiamerikanisterna med att se USA:s globala agerande som ett vikingatåg på jakt efter råvaror. Det har nu gått fyra år, USA har bränt ett par hundra miljarder dollars i Irak men har ännu inte ”tagit” Iraks olja. Varför inte?

De latinamerikaner som tjusar nordeuropeiska radikaler är inte Brasiliens, Chiles, Uruguays och Perus ansvarsfulla och fredliga ledare, utan Fidel Castro och Hugo Chávez. Att de kört sina länder i botten och avskaffat alla institutioner utom sig själva väger lätt mot dessa herrars antiamerikanska haranger. För det är antiamerikanismen som är juvelen i kronan, inte de berörda folkens välfärd. Begå vilka brott du vill – så länge du utstöter antiamerikanska primalskrän skall allt vara dig förlåtet.

Nathan Shachar är utrikeskorrespondent på Dagens Nyheter.