Den långa striden mellan öst och väst

Den romantiska nationalismen, med dess tal om nationalkaraktär och om nationens själ eller uppgift, ter sig idag chockerande föråldrad. Dagens akademiska värld betraktar i allmänhet sådana föreställningar som historiska manifestationer av konstruerade identiteter. Men ideologier baserade på arvet från den romantiska nationalismen är levande och befinner sig på frammarsch i det samtida Ryssland, som återigen reflekterar över sin imperietradition och försöker bygga upp en ny nationalstat på grunder som fortfarande är oklara för såväl majoriteten av befolkningen som den intellektuella och politiska eliten. De debatter som inleddes under 1830-talets välkända splittring mellan västvänner och slavofiler, beträffande Rysslands ”plats i världen”, dess ”historiska öde”, ”unika andlighet” och de relativa för- och nackdelarna av dess ”eftersläpning” jämfört med Västerlandet, har inte bara fortsatt under 2000-talet utan till och med intensifierats.

En av de mest kraftfulla mekanismerna för att upprätthålla denna diskurs finner man i den ryska litteraturen. Efter Alexander Herzen blev det vanligt att hävda att litteraturen och litteraturkritiken blir det främsta forumet för offentliga debatter i ett land som saknar varje form av politisk representation, oberoende domstolar och fri press,. Därtill kommer att litteraturen, i ett land där alla politiska, religiösa och ideologiska kontinuiteter ständigt bröts, var den enda nationella institution som bevarade sin status och (delvis med undantag för det tidiga 1920-talet) alltid betraktades med vördnad och aktning.

Under nästan två århundraden skrevs den ryska litteraturens stora tradition in i generationer av ryska sinnen genom skolundervisningen. Denna tradition växte fram under 1830-talet, samtidigt med den romantiska nationalismens födelse i Ryssland, och inom ramen för romantikens hyllande av litteraturen som ett förkroppsligande av nationalandan och den främsta bäraren av nationellt självuttryck och självbevarelse. Medan romantikens nationalism satte en litterär kanon i centrum för nationens kultur, vidareförde denna kanon i sin tur den romantiska nationalismens budskap och lockelse under flera decennier. Denna dubbla effekt går igen än idag.

Den romantiska nationalismen uppstod i det sena 1700-talets Tyskland som en ideologi för nationell återförening, först formulerad på det kulturella planet och sedan överförd till politikens sfär. Det begrepp om nationen som en kollektiv person som fördes fram av Herder betonade den folkliga kulturens, språkets och litteraturens roll som uttryck för nationens själ och den förenande kraft som trots Tysklands politiska splittring kunde tjäna, först och främst, som ett bevis för existensen av en tysk nation. Denna ideologi institutionaliserade nationalskaldens roll som en personifikation av nationalkaraktären. I Tyskland blev Goethe efterhand en sådan allmänt erkänd institution, trots det faktum att han själv alltid vägrade ansluta sig till nationalistiska strävanden och ”Sprachpatriotismus”. Uppfattningen om nationen som en organisk enhet var specifikt inriktad på att utmana den franska kulturella hegemoni som låg implicit i upplysningstidens kultur.

Det behöver knappast påpekas att den politiska och kulturella situationen i Ryssland knappast kunde ha varit mer annorlunda. Till skillnad från det splittrade Tyskland var Ryssland ett centraliserat, multietniskt imperium som under 1800-talets första decennier uppnått en aldrig tidigare skådad politisk ställning och militär makt. Men det fanns många politiska, sociala och kulturella faktorer som gjorde Ryssland och dess intellektuella särskilt mottagliga för den nya och moderiktiga ideologi som växt fram i Tyskland och snabbt höll på att spridas över hela Europa.

Sedan början av 1700-talet, när Ryssland efter Peter den stores reformer för första gången framträdde som en betydande europeisk makt och en part i det ”europeiska samförståndet”, hade Rysslands ställning i förhållande till västländerna varit en fråga som oroade landets elit. Den första uppfattningen om problemet var relativt godartad. Det antogs allmänt att Ryssland släpade efter jämfört med sina västerländska motparter, men som ett ”ungt land” hade man tiden på sin sida och höll snabbt på att minska avståndet. Slaviska imitationer av västerländska seder förlöjligades och fördömdes i allmänhet, men behovet av att ta lärdom av de mer avancerade länderna förblev obestritt i Ryssland åtminstone fram till tiden för den franska revolutionen och, med undantag för den fanatiska patriotismen hos Sjisjkov och hans anhängare, även senare.

Det var först efter Napoleonkrigen och decemberrevolten 1825, när den ryska staten och det ryska samhället, för att använda en formulering av Nikolaj Ryazanovskij, började gå skilda vägar, som detta optimistiska och mer eller mindre universella perspektiv gav vika för andra, inbördes motstridiga ideologier.

Det är allmänt känt att debatten om Rysslands historiska öde växte fram ur publicerandet av Pjotr Tjaadajevs så kallade Första filosofiska brev (1836). Forskarna diskuterar fortfarande hur detta spektakulära och motsägelsefulla dokument, ursprungligen avfattat på franska, kan ha klarat sig undan den stränga censuren i tsartidens Ryssland. Tjaadajev skyllde alla olyckor i den ryska historien på landets ödesdigra val av religion. Enligt honom innebar den östliga kristendomen att Ryssland avskildes från såväl Västerlandet som den muslimska Östern, vilket lämnade landet i ett civilisatoriskt tomrum:

Vi hör inte till någon av människosläktes stora familjer; vi är inte en del av vare sig Väst eller Öst, och vi har varken de enas eller de andras traditioner. Vi står så att säga utanför tiden; vi har inte fått del av mänsklighetens universella fostran.

Tjaadajev insisterade på att Ryssland som nation och stat inte hade någon historia överhuvudtaget och han hävdade, än mer upprörande, att Västeuropa även efter reformationen och den franska revolutionen (två historiska händelser han aldrig nämner i sitt Brev) uppvisade en andlig enhet som hade sin grund i katolicismen. Men såväl allmänheten som myndigheterna tog hans resonemang på största allvar, då han var den första person som öppet utmanat läran om Ortodoxi-Autokrati-Nationalitet.

Denna lära, utformad av utbildningsminister Sergej Uvarov, hade vid denna tid etablerats som det ryska imperiets officiella ideologi. Den definierade den ryska nationaliteten som en tro på den härskande kyrkans dogmer och den rådande politiska ordningen, de institutioner som enligt ideologerna bakom läran Ortodoxi-Autokrati-Nationalitet räddade Ryssland från det förfall som Västerlandet redan genomgått. Den tidskrift som publicerade Tjaadajevs Brev stängdes, redaktören landsförvisades och Tjaadajev förklarades officiellt vansinnig och förbjöds för alltid att publicera sig. Inte desto mindre utlöste hans Brev en våg av nationell självprövning.

Reaktionerna på Tjaadajevs Brev bidrog till att definiera de huvudsakliga tendenser som dominerat det ryska politiska tänkandet fram till idag: mot de så kallade västvännerna stod slavofilerna. De förra betraktade Peters reformer som ett oavslutat projekt. Anpassning till västerländska seder och kulturella normer bland den utbildade eliten skulle följas av ett övertagande av västerländska politiska institutioner, framför allt parlamentarisk demokrati, likhet inför lagen, ett nytt juridiskt system och fri press.

Bara genom att fullborda en sådan anpassningsprocess skulle Ryssland äntligen kunna konkurrera med sina europeiska grannar inte bara militärt utan också ekonomiskt, politiskt och kulturellt. I motsats till detta trodde slavofilerna på Rysslands Sonderweg, en egen väg baserad på landets historiska arv från tiden före tsar Peter: en unik andlighet och gemensam religion (sobornost). Enligt slavofilerna borde Ryssland avvisa den missriktade anpassningen till väst och återvända till sina verkliga rötter i bondekultur och ortodox religion.

Den viktigaste förändringen sedan den romantiska nationalismens tid är definitionen av ”Västerlandet”: medan detta begrepp på 1830-talet användes som mer eller mindre synonymt med ”Europa”, har USA numera oftast fått ersätta Frankrike som förkroppsligandet av västerländska värderingar och synsätt. (Den andra viktiga förändringen är framväxten av euroasianismen, en ideologisk rörelse som betraktar Ryssland varken som en del av Europa eller som en separat civilisation, utan inordnar landet i ett mer övergripande sammanhang av österländska nationer; men denna ideologiska tendens har aldrig vunnit genklang i den folkliga föreställningsvärlden och ligger hur som helst utanför ämnet för denna essä.)

Den offentliga debattens villkor var naturligtvis i bästa fall ”asymmetriska”. Företrädarna för den officiella ideologin förfogade inte bara över alla kanaler för att sprida sina idéer, utan kunde också kontrollera uttryck för motsägande uppfattningar genom censur och direkt polisiärt förtryck. I kontrast till detta tvingades deras motståndare lita till muntliga diskussioner i slutna salonger och sällskap, manuskript och tvetydiga formuleringar i publicerade texter. Här kom huvudrollen ofrånkomligen att spelas av litteraturen och dess uttolkare.

Litteraturkritiker uppträder som nyckelgestalter i den första öppna polemiken om Rysslands uppgift som nation. Den kom att kretsa kring tolkningen av ett skönlitterärt arbete, nämligen Nikolaj Gogols Döda själar (1842). I sitt verk försökte Gogol ge en lösning på motsättningen mellan västvänner och slavofiler. Föga förvånande gjorde bägge grupperna anspråk på honom som anhängare av den egna ståndpunkten och tvistade om huruvida romanen skulle läsas som en lovsång till eller ett svidande fördömande av Ryssland. I likhet med de flesta stora konstverk var Döda själar öppet för motstridiga tolkningar, särskilt som Gogol skapade en originell och särpräglad version av rysk exceptionalism, idén om Rysslands undantagsställning, som bevarat sin lockelse ända fram till idag och under mer än ett och ett halvt århundrade har förblivit populär i olika ideologiska läger.

Gogol skildrade Ryssland som ett land med djupgående brister, men han var också övertygad om att denna nation av döda själar är berättigad till något slags mystisk pånyttfödelse inte trots sitt elände och sin hopplösa syndfullhet, utan just på grund därav. De religiösa rötterna till denna idé är uppenbara. I evangelierna upprepar Jesus ofta att de sista ska bli de första. Men Gogol verkar vara den första författare och tänkare som tolkade dessa läror inom den romantiska nationalismens ram och tillämpade dem inte på personer utan på nationen som en organisk helhet. Mot slutet av första delen av Döda själar förvandlas ”trojkan” (tre hästar som drar den vagn i vilken svindlaren Tjitjikov och hans berusade kusk flyr från staden) till en bild av nationen som överglänser alla andra:

 ”Och liknar du inte själv, o Ryssland, en framrusande oupphinnelig trojka? Dammet står som en sky omkring dig där du drar fram, broarna skälver och du distanserar alla. Åskådaren står stum av häpnad inför detta Guds underverk. Är det kanske blixten som ljungar från skyn? […] Ja, trojkan flyger fram som buren av högre makter! Ryssland, Ryssland, svara på min fråga, vart ilar du hän? Men du svarar inte! Bjällrorna klingar underbart, det dånar i rymden och skyarna slits sönder av stormen. Trojkan sveper förbi, medan andra folk och stater viker undan och lämnar vägen fri.”

Första delen av Döda själar skulle följas av ytterligare två, avsedda att visa själva denna visionära omvandling av Ryssland till ett idealsamhälle och dess invånare till en harmonisk gemenskap. De döda själarna i den första delen skulle genomgå en moralisk pånyttfödelse. Gogol skrev den andra delen av Döda själar två gånger men brände båda gångerna upp manuskriptet på grund av sitt eget missnöje och blandade reaktioner från de första åhörarna. Efter sitt andra misslyckande slutade han äta och dog utan att ha påbörjat arbetet med den tredje delen.

Ryska forskare har för länge sedan visat att den allmänna planen för romanen, eller ”dikten” som Gogol själv föredrog att kalla den, var modellerad på Dantes Gudomliga komedi. Den publicerade första delen motsvarade Helvetet, den brända andra delen skulle fungera som Skärselden och den tänkta tredje delen – som Paradiset. Parallellerna mellan dessa två mästerverk inom den europeiska litteraturen är tydlig och övertygande, men skillnaden mellan dem är inte mindre slående. Dante skickade ut sig diktarjag att färdas genom transcendentala sfärer från Helvetet till Himlen; men till skillnad från Gogol föreställde han sig aldrig en direkt omvandling av Helvetet till ett Paradis.

Gogols trilogi förblev oavslutad, och förmodligen var den allmänna planen för hans ”dikt” i vilket fall som helst alltför djärv för att greppas av samtida kritiker, vars synsätt var influerat av partikonflikter och fördomar. Men Gogol var inte ensam om sin vision av Rysslands förflutna, samtid och framtid. Intressant nog tänkte Tjaadajev själv längs samma linjer.

År 1837, ett år efter det fatala publicerandet av det första Brevet, skrev han En dåres försvarstal, i vilket han omformulerade sin position fullständigt. Vi kommer aldrig att få veta exakt vilka motiv som låg bakom denna riktningsändring. Kanske ville Tjaadajev återupprätta sig i myndigheternas ögon; kanske hade han uppriktigt förändrat sin världsbild eller såg rentav sin nya position som den logiska konsekvensen av den gamla. Vi vet bara att Försvarstalet inte ledde till någon förbättring av hans situation: det förblev opublicerat och hans författarnamn fortsatte att vara bannlyst.

Hur som helst valde Tjaadajev i sitt Försvarstal att inte ta avstånd från sin tidigare antiryska stridsskrift. I stället hävdade att han fortsatta reflexioner i ämnet ofrånkomligen lett honom till slutsatsen att Ryssland gick mot den mest strålande framtid man kunde tänka sig:

Eftersom vi har kommit efter de andra är det vår plikt att vara bättre än andra […] Jag har en inre övertygelse om att vi är kallade att lösa de flesta samhällsproblem, förverkliga de flesta av de äldre samhällenas idéer och fälla dom i de flesta av de allvarliga frågor som sysselsätter mänskligheten.

Det är värt att notera att Tjaadajev, mot slutet av En dåres försvarstal, faktiskt kritiserade Gogol genom att kontrastera fördömandet av hans Brev med framgångarna för Revisorn, Gogols komedi där författaren visade fram sitt land på samma skoningslösa sätt. Man anar att Tjaadajev såg Gogol som sin främste rival i diskussionen om Rysslands historiska öde och uppgift.

Under sent 1830- och tidigt 1840-tal utvecklade alltså Tjaadajev och Gogol oberoende av varandra det logiska – eller snarare supralogiska – tankemönster enligt vilket Rysslands främsta fördel låg i dess eftersläpning, samtidigt som de föreställde sig en dramatisk förvandling som en dag skulle låta deras land gå i spetsen för världens förenade nationer. Dessa idéer fick många anhängare bland författare och tänkare som i övrigt skilde sig starkt från varandra. De flesta av dem väntade sig att denna omvandling skulle äga rum förr snarare än senare och ville bli inte bara profeter för, utan också vittnen till den mirakulösa förändringen.

År 1854, under det för Ryssland ytterst olyckliga Krimkriget, författade den slavofile tänkaren och poeten Alexej Chomjakov en lidelsefull förkastelsedom över sitt land, något som vid första anblicken inte tycks stämma överens med hans anseende som nationalist: 

I domstolar som svartnat av svartaste osanning,

Märkta av slaveriets ok,

Fulla av gudlöst smicker, usla lögner

Dödlig och skamlig lättja 

Och all möjlig orenhet.

Detta indignerade utbrott avslutades emellertid med det skenbart oväntade, men egentligen helt förutsägbara utropet:

O ni som är ovärdiga att väljas

Ni är utvalda!

Chomjakovs moståndare i motsatt ände av den politiska skalan var inte lika böjda för bibliska anspelningar, men fullt beredda att anamma samma logik. Den militante västvännen Nikolaj Tjernysjevskij menade att de ryska böndernas revolutionära anda snart skulle leda till befrielse, och avslutade sin berömda roman Vad bör göras? (1863) med en skildring av den idealiska harmoni som skapats av den segrande revolutionen – som skulle komma att äga rum inom två år efter att han författat sin roman i fängelsecellen. En annan radikal, Alexander Herzen, av sir Isaiah Berlin paradoxalt hyllad som en av de största europeiska liberalerna, blev djupt besviken på det borgerliga Västerlandet och omhuldade tanken att bondesamhällets traditioner gjorde Ryssland till den idealiska platsen för ett kommande socialistiska samhälle.

Kring sekelskiftet 1900 var detta tänkesätt definierande för de så kallade ”populisternas” läror, men även en så uttalad motståndare till populisterna som Lenin insisterade på att den socialistiska revolutionen inte kommer att segra i de mest utvecklade kapitalistiska länderna, utan i det minst utvecklade. Som dogmatisk marxist kunde Lenin inte undgå att se att denna idé motsäger andan och bokstaven i den ekonomiska determinism han påstod sig omfatta, men omvandlingens magi lockade honom mer än den ortodoxa marxismens logik.

De ideologiska motståndarnas syn på arten och karaktären av den omvandling som Ryssland måste genomgå kunde vara högst olika, men de flesta av dem var eniga om att en sådan omvandling var både möjlig och önskvärd, och de fascinerades av själva dess dimensioner och omfattning. Om Gogol tänkte sig att den flygande ryska trojkan skulle föra Tjitjikov från Helvetet till Paradiset, men inte lyckades finna de konstnärliga medlen för att skildra denna färd i detalj, så gjorde Dostojevskij skildringen av människosjälens rörelse mellan det absolut Goda och det absolut Onda till sitt kännemärke. I sin första stora roman, Brott och straff, blir mördaren slutligen martyr och vägleds i sitt andliga sökande av en helig prostituerad. En gestalt i hans sista roman, Bröderna Karamazov bekänner:

”Jag kan inte med dessa högsinnade och andligt högtstående, vilkas ideal börjar med Madonnan och slutar med Sodom. Ännu värre är det när man har Sodoms ideal i sin själ utan att förneka Madonnan som ideal och ens hjärta är upptänt av detta ideal, lika upptänd som man var av det i oskuldsfulla ungdomsår. Ja, människan rymmer mycket, rymmer alltför mycket, jag skulle vilja begränsa henne. […] Här kämpar djävulen med Gud, och slagfältet är människohjärtat.”

Dmitrij Karamazov talar här om ”människan” i allmänhet, men oftast (man kan lätt hitta dussintals exempel på ryska Google) citeras hans ord felaktigt som ”den ryska människan rymmer mycket”. Dostojevskijs analys av den mänskliga naturen omtolkades alltså som en analys av den ”ryska själen”. Denna tolkning ter sig emellertid inte helt främmande för avsikterna hos författaren, som betraktade den ”ryska själen” som det ideala förkroppsligandet av människans natur. Dostojevskij insisterade på att den ryska människan rymde tillräckligt mycket för att förstå och i sin värld innefatta alla andra nationalkaraktärer.

Denna idé fick sitt fulla uttryck i Dostojevskijs sista essä, som kan betraktas som hans testamente: det berömda Pusjkintal han höll vid avtäckandet av Pusjkinmonumentet i Moskva i juni 1880, ett halvår före sin död. Vid denna tid var Pusjkins status som nationalskald redan etablerad och i enlighet med den romantiska nationalismens traditioner måste Dostojevskij utvinna slutsatser om nationens uppgift ur dess störste författares verk. Att framställa Pusjkin, den mest kosmopolitiske av alla ryska diktare, som en symbol för ”rysk individualitet” var en krävande uppgift, men Dostojevskij fann en elegant och effektiv lösning. Han såg Pusjkins och därmed Rysslands unika karaktär i den enastående förmågan att förstå andra nationer bättre än dessa nationer förstår sig själva:

”I europeisk litteratur har det sannerligen funnits konstnärliga snillen av väldigt format – en Shakespeare, en Cervantes, en Schiller. Men peka på ett enda av dessa stora snillen som ägde en sådan förmåga till universell inlevelse som vår Pusjkin. Och denna begåvning, den främsta hos människor av vår stam, delar han just med vårt folk och är därmed en folkets diktare. De största europeiska diktarna har aldrig med sådan kraft som Pusjkin förmått gestalta ett främmande folks, kanske ett grannfolks, snille och själ, denna själs fördolda djup och dess kallelses längtan.”

Denna analys hade också en tydlig politisk dimension – den nation som kan förstå alla andra nationer är en naturlig ledare för världssamfundet. Hyllandet av Pusjkins universella geni blir en tunt maskerad legitimering av Rysslands imperialistiska mål:

”I ett enda slag började vi sträva efter den mest livskraftiga förening, hela mänsklighetens enande! Inte (som man kunde ha trott) fientligt utan tvärtom vänskapligt och kärleksfullt tog vår folksjäl till sig främmande nationers snille utan att göra åtskillnad eller mellan folkstammarna, eftersom vi intuitivt, redan från första stund, hade förmågan att identifiera och avlägsna motsättningar och förlåta och försona olikheter […] Vårt öde är just en universalitet som inte erövrats med svärd utan med broderskapets kraft och med broderlig strävan efter människors enande.”

Dostojevskij var medveten om att Ryssland var fattigt och efterblivet, och han väntade sig inte att det skulle bli rikt och utvecklat under överskådlig framtid. I stället valde han att citera en annan stor rysk diktare och militant imperialist, Fjodor Tiutjev: ”Låt gå för att vår jord är fattig, men till denna fattiga jord ’nedsteg välsignande och i en träls gestalt’ Kristus. Varför skulle inte hans sista ord finnas inom oss?” – avslutade Dostojevskij. De sista skulle än en gång bli de första.

Den ryska litteraturen spelade en viktig om inte avgörande roll i utvecklingen av den ryska exceptionalismens diskurs, vare sig denna undantagsställning sågs som negativ eller positiv. Den ryska litteraturen själv var emellertid huvudsakligen en europeisk kulturinstitution, som i sin aktuella form anammades av Ryssland under 1700-talets europeiserande reformprocess.

Den ryska litteraturen baserade sig på europeiska mönster, men spelade en roll i nationens liv som den aldrig gjort i västländerna. Därmed blev den både fullt tillgänglig och i grunden exotisk för den europeiska publiken och spelade en nyckelroll, både i Ryssland och utomlands, för skapandet av bilden av ett land som samtidigt befinner sig innanför och utanför Europa.

Under mer än ett århundrade följde både ryska och västerländska läsare den romantiska nationalismens föreskrifter och utforskade Dostojevskijs och hans kollegers ”dunkla djup” (som Milan Kundera formulerat det) för att finna svar på sina frågor om Ryssland, om dess själ, nationalkaraktär och uppgift. Resultaten av detta sökande var kanske inte helt tillförlitliga, men inte desto mindre var det alltid en spännande och givande process.

ANDREJ ZORIN är professor i rysk litteratur vid universitetet i Oxford.