Det antiauktoritära samhället är en myt

Nittonhundraåttiotre vann William Golding Nobelpriset i litteratur. Min far gav mig Flugornas herre. Jag var bara nio år men kände igen beteendemönster i romanen från mitt eget liv. ”Just så här”, tänkte jag, ”reagerar barn när ingen vettig vuxen styr upp saker och ting.”

I grunden tänker jag fortfarande likadant.

I högtidstal över journalistiken talas det alltid om att ”granska makten”. Demokratin kräver att makthavare granskas. Men då måste det stå klart vilka som är makthavare.

I Sverige idag är det inte alltid enkelt att avgöra. Begreppet auktoritet har hamnat i vanrykte. Ingen vill erkänna att man är eller lyder en auktoritet. Ordet ”auktoritär” används enbart negativt, för att beskriva urspårad politik eller sadistiska lärare à la Caligula.

Antiauktoritära idéer har alltid funnits, men fick sitt stora genombrott med vänstervågen 1968. Löftet som gavs då var att vi alla skulle bli befriade genom att störta auktoriteterna. Vi skulle äntligen bli fria och jämlika, om vi bara ersatte auktoriteter med demokrati.

Jag hävdar att det antiauktoritära samhället är en myt. Det ledarlösa lyckoriket där alla bestämmer allt tillsammans finns inte. Det är alltid någon som bestämmer mer än de andra. Jag återkommer till varför, men först något om vad som hänt sedan det antiauktoritära genombrottet.

Hans Zetterberg har beskrivit samhället som en trebent pall: stat-marknad-civilsamhälle. I staten råder demokrati: man röstar. På marknaden sker handel: man betalar eller får betalt. I civilsamhället sker fostran: någon som kan och vet mer överför normer och insikter till någon som kan och vet mindre.

Den som fostrar är och måste vara en auktoritet. Därför styrs civilsamhället av en auktoritär princip, till skillnad från statens demokrati och marknadens handel. Och därför har civilsamhället och dess fostran skadats svårt av det antiauktoritära paradigmet.

Civilsamhället har trängts undan sedan politikerna 1974 skrev i den nya grundlagen att ”demokratins idéer [ska] bli vägledande inom samhällets alla områden”. Borgerliga regeringar har inte ändrat på det. När socialdemokrater sökt ersätta civilsamhället med ”demokrati” (det vill säga politiskt styrda organisationer), så har borgerliga regeringar velat få in mer marknad i civilsamhället. Bråket om rut-avdrag för läxhjälp är illustrativt. Socialdemokraterna säger att all läxhjälp ska ges skattefinansierat av lärare i skolan. Alliansen säger att det skapas nya jobb om föräldrar som köper läxhjälp åt sina barn får göra skatteavdrag. Ingen påpekar att det är en självklar del av föräldraskapet att hjälpa barnen med läxorna, och att det på många håll i landet finns ideellt organiserad läxhjälp. Båda sidor är blinda för det civila samhället.

De antiauktoritära idéerna står lika starka i dag som 1968. De har förändrat vårt skolsystem i grunden. Att en professor vid Lärarhögskolan i Stockholm skrev boken Spräng skolan! är ingen slump – skolan har beskrivits som en förtryckande institution där lärarnas auktoritet över eleverna har tolkats som ett herre–slav-förhållande. Efter träget arbete med att utplåna alla spår av auktoritet i skolan ser vi nu konsekvenserna: usla kunskapsresultat, bristande arbetsro samt lärare som blir anmälda om de trots allt försöker att upprätthålla ordning. Nyligen visade Pisa-undersökningen att svenska elever inte heller är bra på kreativitet och kritiskt tänkande. Trots att de antiauktoritära profeterna lovade att just dessa förmågor skulle blomstra i den ”demokratiska” skolan är det eleverna i auktoritära skolsystem i Östasien som är bäst även på kreativitet och kritiskt tänkande.

Idéerna har spridits även till arbetslivet och marknaden. ”Platta organisationer” har varit ett trendbegrepp sedan Jan Carlzon 1985 skrev managementboken Riv pyramiderna. Det hävdas att i dagens kunskapssamhälle, där medarbetarnas kompetens är den viktigaste tillgången, har traditionellt hierarkiska organisationer blivit obsoleta. Nu ska vi ”nätverka” i platta organisationer där chefen har blivit en ”ledare”, som i stället för att fatta beslut och bära det yttersta ansvaret ska entusiasmera och inspirera sina medarbetare.

Orden är viktiga. Vissa gamla ord har bannlysts och ersatts av nya. Chefer och anställda har blivit ledare och medarbetare. Reformpedagoger har velat utplåna orden undervisning och lärare. I både skolan och arbetslivet har värdegrunder blivit viktigare än ordningsregler.

Synen på föräldraskap och barnuppfostran har förändrats. Föräldratidningar predikar (Jesper) Juul-evangeliet om ”ditt kompetenta barn”, och när barn som inte fått tillsägelser hemma inte kan disciplinera sig själva i en skola där de inte heller får tillsägelser, skyller föräldrar och skola kaoset på varandra.

Synen på barnuppfostran avslöjar den antiauktoritära premissen att människor föds civiliserade. Att bli vuxen har ju alltid handlat om att frigöra sig från auktoriteter, att bli så självständig att man kan klara sig utan föräldrarnas omsorg eller lärarnas vägledning. Men före det antiauktoritära genombrottet innebar fostran att den mognande individen internaliserade auktoriteternas bärande idéer (som har kallats överjaget, moralen, samvetet, empatin eller förnuftet). Barnet sågs som en ännu ej civiliserad människa som måste fostras för att dessa civilisationens egenskaper skulle bli en internaliserad del av den vuxna personligheten.

Idag, när de antiauktoritära idéerna präglar synen på barnuppfostran, anses det kränkande att tillrättavisa ett barn som beter sig illa. Utan verktyg kan föräldrar och lärare inte få barn att förstå vad som är oacceptabelt beteende. Resultatet blir i värsta fall vuxna individer som inte har utvecklat någon egen syn på rätt och fel, utan som tänker att de får göra allt som faller dem in. Ungefär som Karlsson på taket.

Den antiauktoritära tidsepoken är därför narcissistisk och självförverkligande. Och den leder till föräldraskapets kris. Människor som får göra allt som faller dem in vägrar att ta ansvaret och bli så tråkiga som föräldraskapet kräver. Att ge efter för varje plötslig förälskelse med fler och fler ”plast”-relationer som följd, är ett exempel.

Om någon har fräckheten att kritisera föräldrar som utsätter sina barn för ständigt nya plastmammor, plastpappor och plastsyskon, får denna person höra att den förtrycker. Verktyget är normkritik, den senaste grenen på det antiauktoritära trädet. I Sverige idag finns det så få auktoriteter i form av personer eller institutioner kvar att bekämpa att de antiauktoritära istället ger sig på auktoriteter i form av idéer, det vill säga normer. Den som hävdar att barn kan fara illa av slit- och slängsynen på relationer är enligt normkritikerna representant för den förtryckande tvåsamhetsnormen.

Att vuxna partnerbytande föräldrar ropar ”förtryckare” om någon är kritisk, är en variation på ett tema. Vuxna föräldrar protesterar när barnen får läxor, när de ska ha matsäck till en utflykt, när de inte får ha mobilen påslagen under lektionstid eller inte får ledigt för Thailandsresan. Vuxna människor – föräldrar eller inte – beklagar sig också gärna över det ”stenhårda arbetslivet”, ”livspusslet” och alla ”krav”.

Kravstressen, oförmågan att sortera och prioritera mellan viktigt och oviktigt, kanske följer med den antiauktoritära uppfostran. För när den som fostrar dig är sträng och ställer krav är det för att du så småningom ska kunna vara sträng mot och ställa krav på dig själv. Och en del av att kunna vara sträng mot och ställa krav på sig själv är att veta när det är läge att ta det lugnt eller ge sig själv en belöning.

Om de flesta krav leder till att man blir ”kränkt” eller ”förtryckt” eller ”utbränd”, så finns det ett område där vuxna människor i Sverige gärna pressar sig själva: kroppsförbättring. Det löps och gymmas, det är 5:2 och LCHF. På detta enda område är det en dygd att vara sträng mot sig själv, och det säger något om narcissismen i vår tid att det är viktigare att se bra ut naken än att ställa moraliska eller intellektuella krav på sig själv.

Problemet med den platta organisationen, eller det på ytan antiauktoritära systemet, är svårigheten att peka ut och utkräva ansvar av de makthavare som jag menar alltid finns. De gömmer sig bakom föreställningen om att ”alla är med och bestämmer”. När makten inte kan pekas ut och granskas har vi ett demokratiproblem. Det har journalistikens högtidstalare rätt i.

Paradoxalt nog är just journalistkåren ett exempel på en makthavargrupp som ofta vägrar att erkänna sin makt, över politikernas kommunikation med väljarna och över drevfenomenet.

Att jag själv är journalist och medveten om mediemakten gör mig särskilt allergisk mot kolleger och mediechefer som låtsas att vi är maktlösa. Men jag har upplevt fler exempel på att makt alltid finns, och att den dolda makten gärna missbrukas och samtidigt förnekas.

Under skoltiden hade jag vissa lärare som tog det antiauktoritära idealet om elevdemokrati och elevinflytande på särskilt allvar. Deras lektioner var alltid stökiga, och jag har kunskapsluckor i ämnen där lärarna menade att vi elever skulle ”söka vår egen kunskap”. När läraren vägrar att vara en auktoritet är min erfarenhet att det inte är de schysta och rättvisa eleverna som tar det informella ledarskapet, utan de elaka och mobbningsbenägna. Groteskt blev det när vi hade mobbningsproblem i klassen och läraren lät oss elever själva reda ut det, ”demokratiskt”, genom att hålla rättegång. Läraren satt tyst, trots verbala övergrepp.

När jag 2006 gjorde en tematidning om arbetsplatsmobbning såg jag flera exempel på vådan av otydligt ledarskap. De mobbade personer jag intervjuade bekräftade forskarnas bild: Arbetsplatsmobbning är särskilt vanligt på kvinnodominerade arbetsplatser, i människovårdande yrken (vård, skola, omsorg och kyrka). Sådana arbetsplatser präglas ofta av ett otydligt ledarskap samt jantekultur. Alla ska vara lika, ingen får sticka ut. Därför är det ofta den lysande läraren eller undersköterskan som blir offer för mobbning. Mobbarna å sin sida leds för det mesta av arbetsplatsens informella ledare. När missförhållandena väl kommer till den formella chefens kännedom tar hon vanligen mobbarnas parti. Kanske för att hon hellre offrar en duktig medarbetare än riskerar att stöta sig med den informella ledaren, som ju i praktiken är den som bestämmer på arbetsplatsen.

Min slutsats är att det finns en ”manlig” respektive en ”kvinnlig” princip för ledarskap, organisation och hierarki. Med det menar jag inte essentialistiskt att män är på ett visst sätt och kvinnor på ett annat, utan att principerna speglar egenskaper som förknippas med de traditionella könsrollerna; att män är rationella och tävlingsinriktade, medan kvinnor är empatiska och omsorgsinriktade.

Den ”manliga” principen är den traditionellt hierarkiska med tydliga auktoriteter och befälsordning, som vi ser i till exempel det militära. Alla vet vem som bestämmer över vem, och även om underlydande kan opponera sig så är det chefen som ytterst fattar beslut och är ansvarig. Den som visar framfötterna i en sådan organisation kan snabbt stiga i grad, den chef som fattar ett katastrofalt beslut kan lika snabbt åka ut. Människorna i organisationen behöver inte gilla eller likna varandra, reglerna och hierarkin är så tydliga att olikheter och personliga antipatier saknar betydelse.

Den ”kvinnliga” principen är den platta organisationen. Den beskrivs gärna i positiva ordalag; ”allas kreativitet tas till vara”, ”alla får vara med och bestämma och ta ansvar”, ”vi ser varandra som människor och inte kuggar i ett kugghjul”. Baksidorna talas det mindre om. När chefen ska vara en kompis och beslut tas i samförstånd uppstår konformism. Alla måste vara lika, och inte bara i uppgifternas utförande. Eftersom besluten bygger på konsensus och värdegrund i stället för auktoritet och regler måste alla vara lika i så många avseenden som möjligt. Detta, samt att man strävar efter intimisering, ”mysighetskänsla”, berövar chefer och anställda på integritet. Det blir svårt att hålla isär jobb och privatliv när ens privata personlighet ses som en del av arbetsplatsens kapital.

Att flertalet av de mobbade personer jag intervjuade hade invandrarbakgrund berodde inte på rasism. Individer från andra kulturer stack ut alltför mycket i de ”kvinnliga”, platta, jantepräglade organisationerna.

Därför är det en vantolkning att platta organisationer skulle befrämja individualism, medan hierarkiska organisationer passar kollektivister.

Liksom auktoritet har blivit ett fult ord har kollektivism blivit det. Sverige sägs ofta vara världens mest individualistiska land, vilket understryks av vår ”statsinvididualism” samt att svenskarna enligt World Values Survey är det folk som värderar självförverkligande högst. Men individualismen är villkorad. Eftersom den platta organisationen bygger på att alla delar samma värdegrund blir individualism i form av självständigt ifrågasättande något farligt som måste undvikas.

I en hierarkisk organisation är det ofta uttalat att ett kollektiv ska åstadkomma något som en enskild individ inte kan, och att ledarens auktoritet är nödvändig för att samordna och styra kollektivet. Symfoniorkestern som leds av dirigenten och armén som leds av befälhavaren är två exempel på strikt hierarkiska organisationer. Det innebär inte att musiker och soldater är ”kollektivister” som inte kan tänka självständigt. Tvärtom kanske människan har ett behov av balans mellan kollektivism och individualism. Forskningsrönen om hur bra människor mår av att sjunga i kör kan tolkas så. I en kör är strävan att smälta samman olika röster till en körklang. Om sångarna är duktiga, och körledaren har musikalisk kompetens och auktoritet att leda, kan upplevelsen bli nästan andlig. Kanske beror det inte bara på musikens helande kraft, utan på den atomiserade nutidsmänniskans glädje över att för en stund få vara del i en helhet som är större än individen.

Att man i den hierarkiska organisationen är del i en helhet, samt att integriteten är intakt – man behöver inte vara kompis med chefen, ”passa in i gänget”, eller marknadsföra sin personlighet – tror jag leder till två saker. Dels en generellt bättre psykosocial arbetsmiljö (arbetsplatsmobbning är som sagt vanligare på kvinnodominerade arbetsplatser med otydlig ledning). Dels att man har energi att faktiskt vara en ”unik, självständig individ” när man inte är på jobbet. Tänk om partierna krymper för att alltfler människor har yrken där de måste visa engagemang för värdegrunden och ledaren? Det torde finnas mer lust till politiska kvällsmöten efter en arbetsdag vid svarven än efter en arbetsdag med ideologiindränkt grupparbete. Det senare är ju som ett partimöte.

Naturligtvis har det varit bra att många auktoriteter har petats från sina piedestaler. Knappast någon vill tillbaka till ett samhälle där prästerna höll folket i ett stenhårt moralgrepp, eller där kungen, brukspatron eller konstapeln kunde begå övergrepp i kraft av sin auktoritet.

Frågan är vad vi har fått i stället. Jag hävdar ju att det antiauktoritära samhället är en myt, eftersom vissa alltid bestämmer mer än andra. Därför anser jag att det är bättre med tydliga, transparenta hierarkier, så att alla vet vem som bestämmer och vederbörande kan granskas, hållas ansvarig och vid behov avsättas.

En annan fråga är vad som händer med makthavarna, eliterna, när de inte behöver stå för och ta ansvar för sin makt. Min uppfattning är att den goda auktoriteten bygger på kunskap och erfarenhet, det vill säga meritokrati.

Men i Eliternas uppror kritiserar Christopher Lasch just meritokratin. Han menar att äldre tiders ärvda auktoriteter fungerade bättre, därför att den som ärvde auktoritet också ärvde insikten om ansvaret och förpliktelserna som följde med auktoriteten. Dagens meritokratiska eliter är rotlösa, de struntar i det folk eller de anställda som är deras ansvar och ser bara till sitt eget intresse. Dagens eliter anser sig inte ha några förpliktelser mot någon, eftersom de har jobbat sig till sin position, enligt Lasch.

Jag tror att i de fall ärvda auktoriteter fungerade bra så var orsaken att arvtagaren förvärvat just kunskap och erfarenhet. Samtidigt har Lasch rätt i att det finns många elitföreträdare som verkar se sin personliga välgång som överordnad väljarnas, de anställdas eller kundernas.

Lösningen är dock inte att gå tillbaka till ärvda auktoriteter. När auktoritet ärvdes fostrades barn till att ta ansvar, oavsett om de skulle ärva tronen eller slita på en åker. I dag fostras många barn oavsett börd inte alls, och den som når en elitposition kan fly ansvar genom att hävda att vi lever i det antiauktoritära samhället. Men med tydligare hierarkier kan granskning och ansvarsutkrävande av eliterna kompensera bristen på fostran till ansvarstagande.

Det bästa vore förstås om alla barn fostrades till att ta ansvar. Men det kräver att vi punkterar myten om det antiauktoritära samhället. Föräldrar måste våga vara auktoriteter om de ska fostra barn, och de måste erkännas som auktoriteter av omgivningen. Fostran kan varken ersättas av demokratiska omröstningar eller marknadsmässiga betalningar.

När fostran inte får ske, för att den anses ”odemokratisk”, växer människor upp utan att få träna sina civilisatoriska förmågor (ansvar, pliktkänsla, moral, förnuft). Därför kan ett undanträngt civilsamhälle på sikt krascha de andra samhällsarenorna; staten och marknaden. Deras funktionsduglighet bygger ju på att civilsamhället gjort sitt jobb och fostrat hyfsat pålitliga medborgare.

Att argumentera för tydligare auktoriteter har därför två dimensioner. I politiken och näringslivet måste auktoriteterna vara tydliga för att de ska kunna granskas och kritiseras, så att demokratin kan fungera. I civilsamhället måste auktoriteterna erkännas och vara tydliga just för att de inte är en del av demokratin. Om civilsamhällets auktoriteter blir tydliga punkterar vi myten att allt kan vara demokratiskt. Men viktigast, vi möjliggör den fostran som är en förutsättning för fortsatt civilisation.

Marika Formgren är journalist och f dledarskribent.