En alltför bra berättelse

Intresset ljuger aldrig. Karl Marx gamla tumregel är oundgänglig när man ska bedöma individers och gruppers drivkrafter. Men ser man närmare på saken blir det ofta mera komplicerat.

Det finns åtminstone tre fenomen som rör till bilden av homo economicus. Människor kan missförstå sitt verkliga intresse, av okunnighet eller under skickliga pr-makares inflytande. Människor kan definiera sitt intresse på oväntat komplexa sätt. Människor har ibland en altruistisk sida som varken Marx eller Darwin lyckades förklara.

All demokratisk politik kretsar kring dessa fenomen, framför allt de två förstnämnda. På den grundläggande nivån handlar det alltid om motstridiga intressen. Den fattige vill ha omfördelning av resurser, den rike vill ha frihet från beskattning. Organiserade intressen, som fackföreningar eller arbetsgivare, vill per defi nition tillskansa sig privilegier på andras bekostnad.

På nästa nivå, som är intressantare, handlar det om hur man uppfattar de tre företeelserna ovan. För att ta exemplet Sverige: Om du betonar faktor ett, att den breda medelklassen har valt världens högsta skattetryck därför att den, enligt din mening, vilseletts till föreställningen att det gynnar den själv – då röstar du antagligen till höger.

Om du betonar faktor två, att social sammanhållning via välfärdssystem ger ett mänskligare samhälle också till priset av reducerad dynamik – då röstar du antagligen till vänster.

Hur man röstar säger alltså inte bara något om vilka intressen man har. Det säger framför allt något om vilken verklighetsuppfattning man har, vilken mental utsikt.

Vill man jävlas med Marx och lyfta fram människans förtjusande mänsklighet ska man betona faktor tre, altruismen. Riktigt trovärdig, civiliserad och fascinerande blir den individ som agerar på tvärs med sitt ytliga intresse.

Den på senare år så omdiskuterade klimatfrågan har gett oss nya insikter i snart sagt allting, från geologi och ekologi till psykologi, medielogik och politisk ekonomi. Sällan har väl ett enskilt problem knutit samman allt mänskligt med vår fysiska miljö på ett så tankeväckande sätt.

Intresset ljuger inte i klimatfrågan heller. Förutsägbart har folk formerat sig kring problemet med växthusgaserna, så att direktörer i elintensiv industri förnekar de vetenskapliga sambanden medan människor som redan tidigare var kritiska mot kapitalismen rusar i motsatt riktning.

Så långt, på den basala nivån, är växthuseff ekten i stort sett ett politiskt Rorschachtest. Individer som gillar fördelningspolitik och saknar tillgångar tenderar att se ett existentiellt hot i klimatförändringarna, medan aktieägaren med stadsjeep och klippkort hos Singapore Airlines tar lättare på saken.

I extremerna blir det tvärtom. Den verkligt fattige har inget utrymme att oroa sig för väderleken om hundra år. Den verkligt rike, inte bara ekonomiskt utan också andligt och socialt, tvingas däremot ofta att ta ett långsiktigt ansvar.

Länder med explosiv ekonomi, elproduktion från kol och dragning till stora bilar och biffar – till exempel USA och Kina – motsätter sig bindande avtal om utsläppen. Jämlikhetsorienterade länder som välsignats med fossilfri elektricitet – likt Sverige – driver på åt andra hållet.

Oljeproducerande stater utan andra inkomstkällor – som i arabvärlden – förnekar koldioxidproblemet lika intensivt som många av deras kristna kunder. Korrupta afrikanska regimer som aldrig visat minsta omtanke om miljön använder klimathotet till följd av i-världens livsstil som förevändning för ökat bistånd, när minnet av kolonialismen bleknar.

Man vet var man har intressenterna, både på individ-, organisations- och nationsnivå. Men liksom fördelningspolitiken har klimatfrågan dimensioner som är mer komplexa än så. Den lockar fram arketyper som visar oss vilka vi är, och vart vi är på väg.

Att skilja ut den naturvetenskapliga sanningen från den kulturella verklighetsuppfattningen och den ideologiska draperingen av intressepolitiken är knappast möjligt, kanske inte ens önskvärt. Om nu klimatförändringarna är antropogena, framkallade av människan, utgör vi själva både problemet och lösningen.

Vi är förövare och offer samtidigt, med naturen som en neutral arena där livet kommer att ticka vidare alldeles utmärkt i nya former även om tempen skulle stiga sex grader. Det är bara vi själva som försvinner. I det perspektivet diskuterar vi inte främst ett yttre klimat av nederbörd och vindar, utan framför allt ett inre, psykologiskt, klimat.

Det som skiljer människan från djuren är förmågan att medvetet planera framåt, att göra moraliska överväganden och föreställa sig hur ens egna handlingar idag påverkar andra imorgon. De stora miljöhoten är ett test på vår mänsklighet, inte ett test på vår förmåga att leva i harmoni med naturen. Det slutade vi med för två miljoner år sedan.

Någon biologisk harmoni har aldrig existerat. Livet är destruktivt. Människans naturliga villkor är att leva på svältgränsen i max 35 år, jagad av rovdjur och plågad av småkryp. Det naturliga är att se vartannat spädbarn dö, ofta tillsammans med modern som försöker föda fram det.

När vi lyckades höja oss över dessa villkor blev vi kulturvarelser. Endast barn och dårar kan önska sig tillbaka. Så tillvida fi nns ingen motsättning mellan ekologi, humanism och ekonomisk tillväxt. Det fi nns bara mer eller mindre smidiga respektive klumpiga sätt att lösa överlevnadsproblemen på.

Carl Gustav Jungs idéer om nedärvda mänskliga tankemönster, om glidningen mellan det kollektivt omedvetna, det personligt omedvetna och det medvetna, säger lika mycket om klimatfrågan som bedömningarna från FN:s forskarpanel.

I Jungs psykologiska teori utgör Skuggan det onda och oönskade inom människan. En besläktad arketyp, omhuldad inte minst av vår moderna populärkultur, är den om människan som en oönskad störning i skapelsen.

2010 års megasuccé på vita duken, James Camerons Avatar, bär syn för sägen. Medan de blå rymdvarelserna har sensuell kontakt med allt levande symboliseras den mänskliga rasen av bombande militär och vinstsugna företagsledare.

Civilisationen är en bulldozer. Naturen kretsar däremot kring moderträdet, med dess fl ygande frön som är ”rena i anden” och dess fi na trådar som knyter ihop varje varelse med ”Eywa”, livsgnistans goda och omtänksamma urkälla.

Att elvaåriga flickor faller för denna fantasi är inte mycket att säga om. Det är My Little Pony fast på en annan planet. Men när filmen spelar in en miljard dollar på två veckor, och vuxna världen över vacklar ut ur biografmörkret gråtande över människans uselhet, då fi nns det anledning att fundera.

Den tredimensionella Avatar har passerat Titanic som mest inkomstbringande film genom tiderna. Onekligen ett ironiskt resultat av en episk uppgörelse med profithunger. Vi har hört och sett sagan många gånger förut, men aldrig i en så extravagant scenografi . Disney har berättat den i filmer som Lejonkungen och Pocahontas. Vartenda naturprogram på tv och tusentals böcker med James Lovelocks Gaia i spetsen har präntat in föreställningen om människans ekologiska syndafall.

Världen och livet var i balans. Sedan dundrade vi in i paradiset med vår själlösa civilisation. Avatar är mer än en snygg animation, en intergalaktisk Romeo och Julia-historia och en kommersiell kombination av kärlek och krig. Avatar är en predikan om naturen som god och människan som ond. Vi måste bättra oss och knyta an till våra biologiska rötter. Annars. Vi måste böja oss för den heliga naturen i vördnad, ty den står över människan.

Att katolska kyrkan har reagerat mot detta panteistiska hokuspokus är inte förvånande. Då och då, med några decenniers mellanrum, har påven en poäng. Detta är ett sådant tillfälle. Enligt Vatikanens tidning L’Osservatore Romano är Avatar tom, simpel och förförisk. ”Inte mycket bakom bilderna”, lyder rubriken. Benedict XVI har ibland kallats för ”den gröne påven” på grund av sitt miljöengagemang, men här hamnar han på kollisionskurs med exempelvis Bolivias president Evo Morales, som hyllat Avatar för dess budskap om att värna naturen.

Påven må ha ett ekologiskt intresse i enlighet med sin konservativa filosofi om att skydda skapelsen, men han varnar också för att likställa människor och djur. Den nya panteismen där naturen ersätter Gud är ingen väg till frälsning, enligt den heliga stolen, och det kan även ateister skriva under på.

Vatikanen hade rätt i sitt motstånd mot kommunismen under 1900-talet. På motsvarande vis har påven rätt i motståndet mot den neo-paganism som rycker fram under 2000- talet. Det handlar om humanism, om att sätta människan i centrum, snarare än om religiösa dogmer eller konkurrens om själarna.

För många människor blir den ekologiska religionen ett ateistiskt substitut för gammal hederlig gudstro. Om vi inte återvänder till naturen kommer vi att dömas till undergång, enligt deras sagoberättare. Därmed är vi inne på en annan arketyp, i form av ragnarök.

Synd och straff . Så som i Johannes uppenbarelser så också i filmsuccéer som The Day after Tomorrow och 2012.

Föreställningen om jordens undergång finns i alla kulturer, och är därmed något av det mest mänskliga vi har. Kanske handlar det om en överförd noja för vår egen, oundvikliga död som individer. Kanske handlar det om en nedärvd insikt om livets inneboende destruktivitet, eller en instinktiv förståelse för planetens begränsade cirkulationstid.

I vilket fall som helst sitter klimathotet perfekt i en redan inlärd story. Vi har levt för gott för länge. Alltså väntar nu, bokstavligen, syndafloden.

Berättelsen är så bra att man inte kan undgå att bli misstänksam. Men bara för att vi har hört ropet ”vargen kommer” förut behöver det inte betyda att vargen är ett fantasifoster den här gången. Tvärtom är kanske myterna om gudarnas straff den ultimata överlevnadsguiden; en uråldrig och funktionell varning om att byta spår i tid när man lever ohållbart.

Detta förklarar varför klimatfrågan är så laddad. Den kommer till synes i upplysningens kläder, omsvept av vetenskapliga argument och empiriskt grundade prognoser, men spelar samtidigt på dunkla arketyper i det kollektiva undermedvetna.

Motsägelsen illustreras av frontlinjerna i debatten. De personer som idag går emot den konventionella visdomen och kallar sig klimatskeptiker är (bortsett från uppenbara intressenter) ofta samma typ av karaktärer som för några decennier sedan gick mot strömmen och upptäckte problemet.

Upplysningen är granne med konspirationsteorin. Det kritiska tänkandet är granne med misstron mot auktoriteter.

I takt med att klimatförändringarna accelererar kommer detta mönster att förstärkas. Vi vet inte exakt vilka eff ekterna blir av stigande koldioxidhalt i atmosfären, det kan bli både värre och bättre än vi tror, men vi vet att halten kommer att stiga.

Utan mirakulösa tekniska genombrott talar nästan inget för att människan lämnar kolet och oljan i marken. Den yttre klimatfrågan lär vi få leva med i generationer. Men det är den inre klimatfrågan som avgör vårt öde.

Det handlar om två bataljer i det mänskliga psyket: upplysningen mot dumheten och pluralismen mot monismen. Den upplysta attityden är att ta intryck av vetenskap, att planera för framtiden och visa omtanke om andra människor, också kommande generationer. Den dumma attityden är att förneka fakta, leva helt och hållet i nuet, utan hänsyn till omgivningen.

Men upplysningen är i sig kluven mellan en diktatorisk och en demokratisk impuls. Klimatproblemet är så gigantiskt att det inbjuder till fanatiska reaktioner och planmässiga lösningar. Samma personer som nyss ville avskaff a kapitalismen i jämlikhetens namn vill nu avskaff a den i miljöns namn.

I så måtto blir klimatdebatten en sublimerad strid om den gamla vanliga politiken. Här gäller det att hålla två krångliga tankar i huvudet samtidigt.

De flesta människor skulle säga att upplysningen och pluralismen är de positiva värdena, i motsats till vidskepelse respektive monism, alltså extremistisk fokusering på ett enda perspektiv. Vi har redan sett ett giftermål mellan klimatengagemang och socialism, logiskt såtillvida att bäggedera bygger på kritik mot marknadsekonomin, men ologiskt så tillvida att kommunismen aldrig gjort något för miljön.

Nästa steg i denna ideologiska evolution kan bli ett giftermål mellan islamism och klimatengagemang. Förbudet mot ränta, motviljan mot kapitalismen, konsumtionskulturen, individualismen och det öppna samhället förenar de två tankespåren.

Att Usama bin Ladin och kompani inte hakat på ännu beror på att de inte omfattar upplysningen, och därför inte förstår den vetenskapliga argumentationen bakom klimatfrågan. Andra tänkare kommer att göra kopplingen åt dem.

I slutet på januari fi ck faktiskt den arabiska tv-kanalen al-Jazira ett ljudband där en person som uppges vara Usama bin Ladin ger sig in i klimatdebatten: ”Alla industriländer, främst de stora, är ansvariga för krisen med global uppvärmning.” Sedan följde en tirad mot ”sonen Bush” för att USA vägrat skriva under Kyotoprotokollet.

Det låter kanske som en förfalskning, men al-Qaida och liknande rörelser är pragmatiska när det gäller metoderna. De lär ta vara på den ideologiska chans som klimatfrågan erbjuder. Precis som 11 september och dess efterspel drev in en kil genom det västliga samhället, driver även klimathotet in en kil.

Elit mot folk, klass mot klass, unga mot gamla, USA mot Europa. Om det öppna samhället försvagas av inre strider kan dess fi ender höja profilen.

Parallellt med denna ideologiska dragkamp har vi den globala motsättningen mellan fungerande och dysfunktionella samhällen. Mugabefieringen av den internationella politiken märktes vid klimattoppmötet i Köpenhamn, där fattiga utvecklingsländer fl yttade fram positionerna med moraliska argument.

Också detta fenomen har två dimensioner. Å ena sidan skamlösa försök av inkompetenta och tjuvaktiga regimer att skylla ifrån sig på demokratierna, å andra sidan legitima krav om kompensation från dem som betalar miljöpriset för vårt konsumtionskalas.

Klimatfrågan kommer således att laddas med alla de centrala konfl ikterna i vår tid. Vi har goda skäl att minska utsläppen av koldioxid, men inte till varje pris och inte för att gå naturen eller fanatikerna till mötes.

Vädret blir som det blir. Det är dramat i våra huvuden som avgör barnbarnens framtid.