Fienden mitt ibland oss

I en patentansökan 1862 hävdade den amerikanske uppfinnaren av det första effektiva maskingeväret att hans automatvapen ”står i samma relation till andra skjutvapen” som ”symaskinen till en vanlig nål”. I en reklambroschyr skröt Richard Jordan Gatling om sin uppfinning: ”ingen trupp kan motstå eldgivningen hos ett sådant dödsbringande vapen”. Vid denna tid var Gatling i färd med att sälja vapnet till Nordstaterna. Även om det inte officiellt anammades av armén förrän 1866, användes Gatlings vapen för första gången av amerikaner mot amerikaner i det amerikanska inbördeskriget och i inrespolitiska oroligheter efter kriget. Gatlings vapen användes uteslutande av staten; det var också klumpigt och besvärligt att använda.

Under de 150 åren sedan dess har emellertid lätthanterliga automatvapen blivit allmänt tillgängliga för enskilda medborgare. Nu för tiden kan de arga och missnöjda lätt få tag på fruktansvärda vapen. Massmördaren i Norge nyligen, Anders Behring Breivik, använde en automatkarbin och en halvautomatisk pistol. Breivik tycks ha köpt magasin med 30 skott, som gjorde att han kunde skjuta i snabb följd utan att ladda om, från USA. Den norske skytten står i en avskyvärd tradition av rubbade individer som använder halvautomatiska vapen med högkapacitetsmagasin för att orsaka förstörelse.

Även i ett annat avseende har den norska massakern del i en mordisk vana: gärningsmannen gjorde medborgare i det egna landet till sina måltavlor. Skotten 2010 i Cumbria, Storbritannien (12 dödade), började med att Derrick Bird dödade sin tvillingbror. I skottlossningen 2007 på Virginia Tech, USA (32 dödade), fällde Seung- Hui Cho sina medstudenter och lärare (och liksom Breivik var han beväpnad med en halvautomatisk Glockpistol). Oberoende av sin högerextrema ideologi och främlingsfientlighet, dödade Breivik sina landsmän. Men inför detta slags fasansfulla händelser utgår folkopinionen genast ifrån att utomstående – såsom muslimska invandrare – är de skyldiga. I Oslo liksom i Oklahoma 1995, när en amerikan hade bombat en regeringsbyggnad, antog myndigheterna först att islamister hade utfört dådet. Därvid följde de forskning som under decennier har fokuserat på ”den andre” eller främlingen.

Tusen, kanske tusentals forskare som följde i spåren av Edward Saids Orientalism från 1978 har skrivit om hur ”vi” konstruerar ”den andre” eller främlingen. De behövde förstås ingen större uppmuntran. Akademiker fascineras av ”den andre” och vårt nyckfulla sätt att framställa det främmande. Romansen med ”den andre”, Orienten och främlingen leder emellertid uppmärksamheten från något mindre sexigt: det välbekanta.

För dem som i likhet med Said intresserar sig för världens konflikter och våld kan detta i själva verket tänkas vara mer avgörande än det främmande och det avlägsna. Hatets och våldets historia är i förbluff ande stor utsträckning en historia där broder står mot broder, inte broder mot främling. Från Kain och Abel till 1500- och 1600-talets religionskrig och vår egen tids inbördeskrig, är det mindre ofta främlingar än grannar som utlöser hat.

Detta konstaterande motsäger både det sunda förnuftet och alla lärares och predikanters samlade visdom, som förklarar att vi fruktar – ibland med goda skäl – den ”andre”, den okände och farlige främlingen. Medborgare och forskare i lika mån tänker sig att fienderna lurar ute på gatan och längre bort, där vi ställs inför en ”civilisationernas kamp” med främlingar som utmanar vår livsstil.

Sanningen är ännu mer oroande. Vid anfall och folkmord, lönnmord och massakrer, uppstiger våldet vanligen inifrån fållan snarare än utifrån. En hinduisk nationalist mördade Mahatma Gandhi, Indiens ”fader” (som Nehru kallade honom). En egyptisk muslim dödade Anwar Sadat, Egyptens president och mottagare av Nobels fredspris. En israelisk jude dödade Yitzhak Rabin, israelisk premiärminister och likaså mottagare av Nobels fredspris. En amerikansk före detta marinsoldat dödade John F. Kennedy, USA:s president. Alla dess lönnmördare var goda söner av sitt land och sin religion.

Vi må vara fixerade vid främlingar som låter flygplan krascha in i våra byggnader, men åtminstone i USA gäller att varje år mördas på gatan, i hemmet eller på sin arbetsplats fem gånger fler än i World Trade Center. Faktum är att medan Breiviks dödande av drygt sextio ungdomar utgör en nationell tragedi i Norge, så motsvarar detta otroligt nog antalet mord med skjutvapen under två dagar i USA. Dessa regelbundna förluster påminner om att det mesta våldet äger rum mellan människor som känner varandra. Våld i hemmet talar för sig självt.

Försiktiga medborgare trycker kanske på för bättre gatubelysning, men sannolikheten är mycket större att de kommer att överfallas, rentav dödas, i köksljuset av någon de känner än på en mörk parkeringsplats av en fullständig främling. En undersökning av mord i New York åren 2003–2005 visade att tre fjärdedelar av förövarna kände sina off er. Landsomfattande brottsrapporter bekräftar att merparten av alla mord äger rum mellan vänner eller kolleger. När det gäller våldtäkt och överfall går siff rorna ännu mer mot det välbekanta. Man har mer att frukta från en äkta hälft, en före detta partner eller en arbetskamrat än från någon man inte känner.

Krig mellan grannar eller inbördeskrig är i allmänhet grymmare – och får mer varaktiga konsekvenser – än krig mellan stater. Långt fler människor dog i det amerikanska inbördeskriget – vid en tid när befolkningen var en tiondel av vad den är idag – än i någon annan amerikansk konflikt; och dess långsiktiga eff ekter överträff ar troligen också eff ekterna av övriga konflikter. Stora blodsutgjutelser under 1900-talet – från hundratusentals till miljontals döda – ägde rum i inbördeskrig, såsom det ryska inbördeskriget, det kinesiska inbördeskriget 1927–1937 och 1945–1949 och det spanska inbördeskriget. Så miste till exempel fler ryssar livet i det ryska inbördeskrig som följde på första världskriget än i detta världskrig självt.

Men vem bryr sig om det ryska inbördeskriget? Det finns tusen böcker och kurser som sysslar med första världskriget, men få om det ryska inbördeskrig som det utgjorde bakgrunden till. Detta senare krig, med dess flytande frontlinjer, osäkra allianser och oklara början ter sig alltför dunkelt. En sådan härva av fiendskap är emellertid typisk för inbördeskrig. Med vissa viktiga undantag undandrar sig inbördeskrig de klara kategorierna för krig mellan stater. Konturerna är suddiga. Hämnd överskuggar ofta ideologi och politik.

Men inbördeskrig karaktäriserar i allt högre grad vår samtid. Det förekommer inte bara fler inbördeskrig, utan de varar längre. Konflikterna i södra Sudan har pågått i decennier. Storskaliga attacker där en stat angriper en annan har blivit sällsynta, med USA:s krig i Irak och Afghanistan de senaste åren som viktiga undantag. Stater angriper numera sällan andra stater, och när de gör det är striderna ganska kortlivade (ta som exempel Israels månadslånga inbrytning i Libanon 2006). Vi lever i en epok av etniska, nationella och religiösa brodermord.

”Föga förvånande finns det ingen avhandling om inbördeskrig i nivå med Clausewitz Om kriget”, skriver historikern Arno Mayer, ”då inbördeskrig till sin natur är vilda och grymma.” Den ikoniska boken av Carl von Clausewitz, preussisk militärteoretiker, frammanar andan hos Immanuel Kant, vars skrifter han studerade. Underrubriker som ”Den kunskap som krävs i krig är mycket enkel, men samtidigt inte lätt att tillämpa”, antyder dess filosofiska struktur. Clausewitz lät kriget underordnas politiken, vilket innebar en rationell värdering av mål och metoder. Han jämförde staten med en individ. ”Politik” är ”en produkt av dess hjärna”, och krig är ett alternativ bland andra. ”Ingen startar ett krig – eller snarare, ingen vid sina fulla sinnens bruk bör göra det – utan att först ha klart för sig vad han avser att uppnå med krig och hur han avser att bedriva det.” Om civiliserade krigförande nationer, skriver han, ”inte dödar sina fångar” eller ”ödelägger städer”, så beror det på att ”intellektet spelar en större roll i deras krigföringsmetoder … än instinktens grova uttryck”.

I inbördeskrig, däremot, är det självklart att fångar dödas och städer förstörs. Redan antikens greker karaktäriserade inbördeskrig som mer våldsamma än traditionella krig. Platon skiljer krig mot utomstående från vad han kallar konflikter mellan fraktioner, det vill säga inbördeskrig. Han konstaterar att grekerna bedriver krig mot främlingar (”barbarer”), en konflikt präglad av ”fientlighet och hat”, men inte mot varandra. När greker kämpar mot greker, anser han, bör de mildra sitt våld under föregripande av en försoning. ”I egenskap av greker kommer de inte att förhärja grekisk mark eller bränna ner bosättningar, ”inte heller ödelägga jorden” eller behandla alla ”män, kvinnor och barn” som sina fiender. Det var åtminstone vad han hoppades i Staten, men som han visste motsades detta ofta av den verkliga världen. Hans förslag att greker inte borde plundra greker ifrågasatte den verklighet i vilken greker gjorde just detta.

Platon behövde inte blicka längre än Thukydides skildring av det peloponnesiska kriget för att få bekräftelse på brutaliteten i konflikter mellan greker. I en ofta kommenterad passage skrev Thukydides om det växlingsrika slaget på Kerkyra (Korfu) 433 f. Kr., som förebådade det mer omfattande kriget. När de athenska styrkorna närmade sig ön, tog den fraktion som de stödde tillfället i akt att göra upp räkningen med sina motståndare. I Thukydides framställning var detta ett ”grymt” inbördeskrig där Kerkyras invånare vände sig mot varandra. Under de sju dagar som athenarna stannade i hamnen, ”fortsatte invånarna att massakrera dem av sina landsmän” som de betraktade som sina fiender. ”Det förekom dödande i varje upptänklig form”, skriver Thukydides. ”Människor gick till alla ytterligheter och ännu längre. Det fanns fäder som dödade sina söner; människor släpades ut ur templen och slaktades på altaren”. Familjer vände sig mot varandra. ”Blodsband blev mer främmande än fraktionernas band.” Lojalitet mot den egna fraktionen övertrumfade lojalitet mot familjemedlemmar, som blev fienden.

Dagens främsta globala konflikter är stridigheter där bröder dödar varandra – i regionala, etniska och religiösa konflikter: irakiska sunniter mot irakiska shiiter, rwandiska tutsier mot rwandiska hutuer, bosniska muslimer mot balkanska kristna, sydsudaneser mot nordsudaneser, pakistanier mot pakistanier, syrier mot syrier. Som en rwandisk minister förklarade om det folkmord i vilket hutuer slaktade tutsier: ”Människor dödades av sina grannar.” En reporter i nordöstra Kongo skriver om sju månaders strider där flera tusen dödats och mer än 100 000 drivits från sina hem: ”I likhet med etniska konflikter över hela världen så är detta i grunden en strid mellan bröder: de två stammarna – hema och lendu – talar samma språk, gifter sig med varandra och konkurrerar om samma avlägsna och tätbefolkade land.”

Somalia är kanske det främsta exemplet på allmänt utbredda strider där bröder dödar varandra. Som en somalisk-amerikansk professor konstaterade uppvisar Somalia en ”homogenitet som är sällsynt på andra håll i Afrika”. Det somaliska folket ”har ett gemensamt språk (somaliska), en gemensam religion (islam), samma fysiska särdrag och ett jordbruks- och herdefolks sedvanor och traditioner”. Detta har inte mildrat våldet. Tvärtom. Tesen att våld härrör från vänner och fränder vänder upp och ner på en grundläggande liberal föreställning om att vi angriper och an- grips av dem som är främlingar för oss. Om det förhöll sig så, vore lösningen närliggande. Lär känna främlingen. Tala med främlingen. Sträck ut en hand. Botemedlet mot våld är mer kommunikation, kanske mer utbildning. Studera främmande kulturer och folk. Men tyvärr väcker vår broder, vår granne, vårt raseri just för att vi förstår honom. Kain kände sin bror – han ”talade med sin bror Abel” – och sedan dräpte han honom.

Vi ogillar denna sanning. Vi vill gärna tro att det är grundläggande skillnader som vänder människor mot varandra; att världens konfl ikter underblåses av antagonistiska principer om hur samhället bör organiseras. Att hävda att gradskillnader – till exempel ekonomisk nöd – och inte artskillnader splittrar världen verkar vara att trivialisera insatserna. Då väljer vi hellre ett scenario där civilisationer kolliderar, som fientligheten mellan västerländsk och islamisk kultur. Föreställningen om världar på kollisionskurs är mer tilltalande än motsatsen – konflikter som hänger på små skillnader. En ”kollision” implicerar att fundamentala principer om mänskliga rättigheter och människolivet står på spel.

Samuel Huntington tog uttrycket ”civilisationernas kollision” eller ”kamp” (The Clash of Civilizations) från professor Bernard Lewis vid Princetons universitet, och det syftade på ett hot från den islamiska världen. ”Vi står inför en stämning och en rörelse som vida överstiger nivån av konkreta frågor och politik”, skrev Lewis 1990. ”Detta är ingenting mind re än en kamp mellan civilisationer” och en utmaning mot ”vårt judisk-kristna arv”. För Huntington är ”det underliggande problemet för Västerlandet inte islamisk fundamentalism. Det är islam, en annan civilisation.” Många av aktörerna själva instämmer. Mullor, präster och shamaner likaväl som presidenter, premiärministrar och deras experter ser ofta konflikten i absoluta termer: det är vi eller dem. När han i en intervju fick frågan om ”civilisationernas kamp”, bekräftade Usama bin Ladin bestämt denna bild. ”Jag skulle säga att det inte råder något tvivel om den saken. Detta är mycket tydligt, bevisat i Koranen och Profetens traditioner, och ingen sann troende … bör tvivla på dessa sanningar.” För bin Ladin ”står kampen mellan oss och islams fiender”.

Men predikanter, språkrör och missionärer kan tänkas vilseleda; det ligger i deras intresse att göra det. Det som splittrade protestanter och katoliker i 1500-talets Frankrike, tyskar och judar i 1900-talets Europa och shiiter och sunniter idag är kanske små saker, inte stora. Men små skillnader irriterar mer än stora skillnader. I dagens värld är det kanske inte skillnaderna, utan deras förminskning, som väcker antagonism.

Här kan vi ta hjälp av litteraturkritikern René Girard, som likaså går emot gängse visdom genom att lyfta fram faran med likheter, inte skillnader. ”I mänskliga relationer framkallar ord som identitet och likhet en bild av harmoni.

Om vi har samma smak, måste vi väl kunna komma överens. Men vad händer när våra önskningar är desamma?” Enligt Girard genomsyras emellertid religion och litteratur av ”en och samma princip”: ”Ordning, fred och fruktbarhet vilar på kulturella åtskillnader; det är inte dessa åtskillnader utan förlusten av dem som ger upphov till rasande rivalitet och får medlemmar av samma familj eller sociala grupp att kasta sig över varandra.”

Likhet leder inte nödvändigtvis till harmoni. Den kan utlösa svartsjuka och ilska. Såtillvida som identitet vilar på det som gör en individ unik, hotas jaget av likheten. Mekanismen är verksam även på det sociala området. När kulturella grupper absorberas i större och starkare kollektiv, blir de ängsligare – och mer benägna att försvara sin tynande identitet. Fransk-kanadensare – som lever i ett hav av engelsktalande – är mer snarstuckna i fråga om sitt språk än fransmän i Frankrike. Språket är emellertid bara en aspekt av den kulturella identiteten.

Assimilation blir ett hot, inte ett löfte. Det står för homogenisering, inte mångfald. De assimilerade känner bitterhet när de konstaterar att de håller på att förlora en identitet de skulle vilja bevara. Deras ambivalens förvandlar ilska till förbittring. De önskar sig det som de förkastar och är därför missnöjda med sig själva likaväl som sin motpart. Förbittring underblåser protester och ibland våld. I den mån som de extrema islamisterna känner att deras värld imiterar västvärlden, reagerar de med ökad fientlighet. Det som väcker ilska är inte i första hand den ”andre”, utan snarare frånvaron av olikhet. Likhet gör dem förbittrade. De är rädda att förlora sig själva i efterliknandet av västvärlden. En skönhetstävling i Nigeria utlöste omfattande upplopp bland muslimer, med hundratals dödsoff er. Detta kunde betraktas som ett våldsamt förkastande av imitation.

Vi hatar den ”nästa” som vi uppmanas att älska. Varför? Varför framkallar små olikheter mellan människor mer hat än stora olikheter? Kanske kan Freud bidra till att kartlägga de underjordiska källorna till dödsbringande våld mellan bröder. För att beskriva detta fenomen införde han uttrycket ”de små skillnadernas narcissism”. Han noterade att ”det är just de små olikheterna mellan personer som i övrigt liknar varandra som väcker känslor av främlingskap och fientlighet mellan dem”.

Freud presenterade de små skillnadernas narcissism för första gången i ”Jungfrudomstabut”, en essä där han också tog upp ”fruktan för kvinnan”. Kunde dessa två idéer tänkas vara kopplade till varandra? Kan det vara så att de små skillnadernas narcissism, upphovet till fiendskap, uppkommer ur skillnader mellan könen och närmare bestämt ur mannens fruktan för kvinnan? Vad är det som männen fruktar? ”Kanske”, framkastar Freud, är denna fruktan ”grundad på kvinnans olikhet i förhållande till mannen.” Närmare bestämt: ”mannen fruktar att kvinnan skall beröva honom hans styrka, han fasar för att infekteras av hennes kvinnlighet” och att han skall visa sig vara en ”vekling”. Är detta kanske en rot till våldet, mannens rädsla för att snöpas och förlora sin manlighet?

Från detta är steget inte långt till Anders Behring Breivik, som lever i en värld av machokrigare, tappra korsfarare och dataspelsdödande. Hans så kallade ”Manifest” uppehåller sig vid riskerna med ”feminisering”. Han hävdar att ”den europeiska kulturens feminisering nästan är fullbordad”. Därtill kommer att ”den manliga dominansens sista fäste, polisen och militären, är under attack”. Feministerna har gjort Västerlandet ”för mjukt” för att motstå det muslimska angreppet. Med sin automatkarbin och medaljklädda uniform tänker Breivik bli den siste mannen, den siste försvararen av västerländska värden. Han tänker göra detta genom att mörda norska medborgare i sina bästa år. Den blåögde, blonde norrmannen som föraktar främlingar dödar sina landsmän i syfte att hejda ”islamiskt barbari”. Det är emellertid inte första gången som barbarerna kommer inifrån istället för utifrån.

Detta är en nyhet för både den allmänna och den akademiska opinionen‚ som förblir fokuserad på de främmande, ”den andre” och sättet att skildra denna gestalt. Det är behagligt och upplyftande att diskutera hur vi betraktar främlingen. Det är mindre behagligt att ta itu med splittringen och hatet mellan landsmän och släktingar. Breivik växte upp i en välbärgad del av Oslo. Han gick i samma grundskola som kungabarnen. Som en norsk forskare formulerade det, ”Han är en av oss”. Just det. Denna sanning visar sig svår att ta till sig.