Formera alternativ

Kultur är ett snårigt ord. Det kan omfatta allt – eller inget.

Den bästa definition jag träffat på, hittills, kommer från urbanhistorikern Håkan Forsell. Han ser ”kultur” som ett övergripande begrepp som har mycket gemensamt med den lika vida termen ”ekonomi”. Bägge handlar om värden som skapas och förvaltas av oss gemensamt. Bägge måste vårdas och ges rätt förutsättningar för att kunna utvecklas. Bägge kan på så vis bidra till att samhällssystemet står starkare och bättre rustat att klara av förändringar. Precis som ekonomin är alltså kulturen central för att vi ska begripa materiell och immateriell välfärd.

I Forsells tankefigur syftar kultur till att transferera värden mellan generationer, men också till att vårda våra olikheter. Kulturverksamhet handlar alltså inte om att göra oss så lika som möjligt, utan storheter som ”erkännande” och ”oberoende” är lika betydelsefulla som ”tillhörighet”, understryker han. Och inte minst: Genom kultur underhåller och utvecklar vi mellanmänskliga system, och då framförallt språket.

Man kan lugnt säga att den postdigitala tiden utmanar det mesta som ryms i resonemanget. Att överföra värden och på allvar erkänna olikheter är en utmaning när personaliserade informationsflöden blir till vars och ens ekokammare och spegelsal.

Kulturverksamhet har överlag svårt att berätta om sitt eget välfärdsvärde och måste dagligen låna in ekonomins termer för att rättfärdiga sig.

Digitaliseringen har många, små och stora, effekter. Skönlitteraturen, som är trädgården där språket växer och förädlas, lever under tuffa villkor. Den nervösa marknaden gör det allt svårare att urskilja litteraturen bland alla böcker. Konstartskritiken har fått en snävare plattform att verka på, inte enbart för att en pressad mediebransch ska spara pengar. Alla tillgängliga mätningar visar också att massmediepubliken i allt högre grad väljer bort det mer avancerade kritiska materialet, oavsett om det kommer på papper eller digitalt. Det som till nyss var kultursidornas själva stomme har svårt att få fäste i den nya, rastlösa scanningsläsning som hellre letar tyckanden än analys.

Som en följd flyttar de avancerade resonemangen in i egna (ofta underbart rika, men väl isolerade) motståndsfickor på Facebook och till smalare tidskrifter.

Vi vande oss snabbt vid ett diskussionsklimat (och en tillhörande politisk sfär) som älskar känslor men undviker fördjupande argumentation. Tiden är överemotionell och moralintensiv, men omloppstiden för ett engagemang överskrider sällan två veckor. Det är helt accepterat att vara känslofylld i stunden, men djupt oempatiskt i praktiken.

Digitaliseringen stöper effektivt om kontraktet mellan oss och samhället. Många faktorer samverkar för att förtunna den gemensamma offentligheten, så som vi en gång förstod den. Det som vi i decennier använt de stora orden för, och sett som grundförutsättningen för den nationalstatliga demokratin, vittrar omkring oss.

Så här är min replik till Axess enkät: Den viktigaste kulturfrågan just nu är att lyfta fram och brett diskutera offentlighetens förvandlingar och försöka förstå följderna av den. Hur kan man formera alternativ utifrån den postdigitala tidens förutsättningar? En början till en sådan motståndsstrategi skulle kunna vara att utgå från kulturbegreppet så som det beskrivs i början av mitt svar.

Gunilla Kindstrand är kulturchef i Mittmedia.