Från tempel till rövarkulor

Vi är nog många som sett skylten ”Här slutar allmän väg” dyka upp i strålkastarljuset när vi kommit så långt ut i vägnätets förgreningar att de allmänna vägarna har tagit slut. Upplysningen om att vi kör in på det privata vägnätet berättar för oss att det statliga Trafikverket nu inte längre vakar över vår färd med regelrätta vägmärken och stipulerade vägstandarder. Utanför det allmänna vägnätet kan lite vad som helst hända; så kan det i vart fall upplevas. Det inbäddade budskapet är att medborgarna bör ta sig något mer i akt. Vilket i sin tur betyder att ett annat inbäddat budskap är att den som rör sig på en allmän väg kan känna sig lite tryggare och kunna räkna med att ett förutsägbart regelverk upprätthålls efter bästa allmänna förmåga.

Jag är särskilt förtjust i det senare av de två inbäddade budskapen ovan. Det allmänna är verkligen inget allmängods. Den allmänna sektorns verksamheter är laddade med speciella och utstående värderingar och ändamål. Jag behöver kanske inte gå så långt tillbaka i traditionerna att jag plockar fram den sedan längre framlidne socialministern Gustav Möllers ord om att ”endast det bästa är gott nog åt folket”. Jag kan nöja mig med att skriva att i min värld är den ”allmänna sektorn” ett uppfordrande och stolt begrepp. Här i det allmänna finns mål och mening som på något sätt går utöver rent personliga och privata önskningar och livslutningar.

Det allmänna är något som konstituerar ett svenskt vi mitt bland alla jag och bland alla små-vi som det civila samhället kryllar av. Jag tror kort sagt att det är viktigt att vi i huvudsak får positiva vibbar när vi befinner oss inom en allmän institutions hankar och störar. Det är därför tveklöst på väg utför i ett samhälle om medborgarna pustar ut av lättnad när de ser skylten ”Här slutar allmän väg”.

Den 30 september förra året publicerade sig Nicklas Lindberg och Calle Nathanson från Svensk biblioteksförening i tidningen Dagens Samhälle. Artikeln var ett inlägg i den intensiva debatt om oro, oordning, skadegörelse och aggressivitet på biblioteken som drog genom landet hösten 2015. Först ut i rampljuset var om jag minns rätt folkbiblioteket i Hässelby väster om Stockholm. Efter uppmärksamheten i Stockholmspressen rasslade det till ute i landet. Snart sagt varje bibliotek visade sig bära på berättelser som bjärt bröt av mot nedärvda och gängse bilder av vad bibliotek är för något.

De båda artikelförfattarna från Biblioteksföreningen valde att tolka oordningen på biblioteken som ett arbetsmiljöproblem. De ansåg att biblioteken kunde ha mycket att lära av hur vården hanterar liknande problem: ”Biblioteken och vårdsektorn bedriver skilda verksamheter men delar drag med varandra. Både biblioteken och vården vilar på en värdegrund om att vara till för alla utifrån vars och ens behov.”

Inget ont om Svensk biblioteksförening. Men det där med ”för alla utifrån vars och ens behov”; det tål minst sagt att tänka på. Det som gör mig lite orolig är om och utifall det inte handlar om en tom fras. Alltså inte är en sådan sak som man säger och skriver utan att egentligen veta varför, hur eller vad.

Tänk om frasen ”för alla utifrån vars och ens behov” är genomtänkt? Tänk om det är ett ideologiskt statement för allmänna verksamheter 2016?

Ett bibliotek är rimligen (lika lite som ett sjukhus) inte någon allmän behovstillfredsställare vilken som helst. Ett sjukhus är till för dem som är i behov av bot eller lindring av sådant som sjukhuset kan bota eller lindra. Behoven som ska mötas på bibliotekens institutioner torde på ett liknande sätt vara tämligen avgränsade till de syften och ändamål som ett bibliotek har. Enligt en enkätundersökning som bibliotekspersonalens fackförening DIK lät göra förra hösten har tre fjärdedelar av de biblioteksanställda upplevt oro och oordning på biblioteket där de arbetar: ”Av dem upplever en av tre oro och oordning minst en gång i veckan. Det handlar om onyktra, drogpåverkade personer, stökiga ungdomsgäng eller psykiskt sjuka personer som gör biblioteket otryggt för andra besökare och för personal. Två tredjedelar anger att det förekommit skadegörelse inne på biblioteket där de arbetar. Skadegörelsen kan till exempel bestå av att besökare tänder eld på böcker eller kissar på hyllor.”

För att ta det grundligt och från början: Bibliotekets syfte och ändamål är knappast att tillfredsställa behoven hos den som gärna vill elda på böcker eller kissa på bokhyllor. Ungdomsgängs eller onyktra människors behov av att vara stökiga ska naturligtvis inte tillvaratas av biblioteken. Biblioteken har heller inte skapats för att vara frizoner för människor som är inne i aktiva utlevelsefaser av sjukdomstillstånd av olika slag. Bibliotekens ändamål är däremot att serva människor som i lugn och ro har behov av att låna det som biblioteken lånar ut, som vill sitta och läsa/forska/fundera i lugn och ro och/eller som i lugn och ro efterfrågar bibliotekariernas expertkunskaper och tips.

Enligt undersökningen från DIK-facket är folkbibliotek och skolbibliotek särskilt utsatta för stökighet, skadegörelse och oordning. Vilket gör det hela ännu mera trist. Folkbiblioteken byggdes upp som små tempel för bildning och demokrati. Skolbiblioteken byggdes upp som små tempel för det allmänna skolväsendets kompensatoriska och utjämnande kraft i samhället. Jag minns den vördnad och försiktighet som inramade min egen barndoms moderledda besök på folkbiblioteket på tisdagskvällar i Dag Hammarsköldgården i Olshammar. Alla som inte hade särskilt många böcker hemma skulle ha chansen att ta del av litteraturens pärlor. Det var stort och viktigt på något sätt. Min mor sa nog aldrig särskilt många ord om bibliotekets betydelse. Men det behövdes inte. Det kändes. Jag ska inte romantisera eller förgylla min egen uppväxt i brukssamhället Olshammar. Men en sak är solklar. Ingen av oss ungar skulle ha kommit på tanken att försöka förvandla dessa tempel till de rövarkulor de tycks ha blivit här och där ute i landet. Att det förhöll sig på det viset kan som jag ser det endast ha berott på att de vuxna – främst biblioteksföreståndaren men även föräldrarna – begrep, sympatiserade med och stod upp för bibliotekets ändamål och syfte.

Det där med att vara till för alla ”utifrån vars och ens behov” har högst sannolikt med saken att göra. Att stå upp för bibliotekens bildande, demokratiska och utjämnande mission och värderingar är begripligen något helt annat än att stå upp för att alla ”utifrån vars och ens behov” ska vara välkomna till biblioteket. Alla är och ska givetvis vara välkomna till biblioteket. Men inte utifrån vars och ens behov. Utan i första rummet utifrån det allmännas behov.

Den allmänna sektorn behöver förespråkare som förstår vad de håller på med. Som kan förklara för skattebetalarna varför de ska betala för en massa bibliotek. Är det för att tjäna pengar? Nej. Är det för att tillfredsställa stökiga, berusade och sjuka människors behov av tillgängliga platser där de kan leva ut sin stökighet, sin berusning och sina sjukdomar? Nej. Är det för att tillfredsställa det allmännas behov av fler bildade, upplysta, läsande, humanistiska och demokratiska medborgare? Ja.

Det tycks mig som om det riskerar att falla i glömska att det allmänna är något mer än en gigantisk tillfredsställare av varje tänkbart privat behov. Det allmänna tenderar att ha blivit så allmänt att det inte står för något mer än öppna och tillgängliga serviceinrättningar där det går an att bete sig hur behovs- och luststyrt man vill. I vart fall så länge inga allvarliga arbetsmiljöproblem uppstår. Och i vart fall så länge som kommunalbudgeten medger inköp av väktartjänster.

Denna förflackning av det allmänna bör tas på största allvar. Den här saken handlar om så mycket mer än enbart privatmoraliska konflikter mellan folk som hötter med näven åt ungdomsgäng och A-lagare (eller åt vad det nu kan vara) som inte förstår att uppföra sig på ett bibliotek. Det här handlar om försvaret för en av dessa institutioner som har uppdraget att konstituera det allmänna och gemensamma samhället. Syftet och ändamålet med biblioteket behöver lyftas fram mer tydligt igen. Så att alla vet och så att alla förstår vad som gäller. Inget ont om väktare. Väktare behövs från och till på många håll i samhället. Så även på bibliotek då och då. Väktarnas uppgift är emellertid främst att vid särskilt spända och osäkra lägen upprätthålla de ordning och reda-strukturer som gäller. Det kan däremot inte vara ett uniformerat väktaruppdrag att till vardags säkra ett biblioteks möjlighet att säkra besökarnas behov av läsro och studiero. Sådant bör sitta i väggarna. Och sitter det inte i väggarna varje dag – vilket det aldrig gör i sociala och dynamiska verksamheter – så är det upp till dem som har ansvar för verksamhetens syfte och ändamål att försöka få in det i väggarna.

Var tid har sitt och var tid har de sina. Jag tänker mig således inte att ett bibliotek år 2016 i en av Polisens 53 utpekade utanförskapsförorter ska vara detsamma som ett bibliotek år 1966 i ett av dåtidens samhällsbärande brukssamhällen. Så fungerar det inte. Däremot fungerar det på det viset att bibliotekets syfte och ändamål – varför det allmänna ska lägga skattepengar och högutbildade arbetstimmar på detta – är desamma. Ett bibliotek borde nu som då vara som ett slags brohuvud för en allmän väg om demokrati, bildning, litteratur, forskning och för stillhet och begrundan. Det där brohuvudet var angeläget i det hierarkiska och, betraktat ur ett socialt rörlighetsperspektiv, stillastående brukssamhället. Det där brohuvudet är minst lika angeläget i dagens socialt utbombade och ursprungsmärkta förorter.

En annan allmän väg som satts under stort tryck den senaste tiden är badhuset. Först ut i rampljuset var om jag minns rätt Eriksdalsbadet i Stockholm. Efter uppmärksamheten i Stockholmspressen rasslade det till ute i environgerna. Mängder med unga flickor och kvinnor vittnade om sexuella trakasserier, tafsande, hotfulla grupper av unga män och om en vuxen omgivning som blundade och/eller förminskade händelserna. Det blev också en mindre folkstorm då det blev känt att Eriksdalsbadets ledning övervägde att anpassa sig till gärningsmännen och backa bandet ungefär hundra år och återinföra könsseparerade badtider för särskilt utsatta aktiviteter.

Badhusen är allmänna inrättningar med tydliga och klassiska syften och ändamål. Att det skattebetalda badhuset skulle vara en plats där alla utifrån ”vars och ens behov” skulle kunna tillfredsställa sina lustar har inte något med dessa syften att skaffa. Badhusen tillkom som små tempel för renlighet och för simkunskap. Att badhusen på sina håll tycks ha utvecklats till något som istället påminner om smärre rövarkulor är minst sagt sorgligt.

För 100 år sedan levde många svenskar under hygieniskt torftiga regimer. Möjligheten att hålla sig ren – och därmed mota en hel del sjukdomar i grind – var mycket begränsad i breda folklager. De allmänna badhusen kunde bistå med tvagning och med inrättandet av nya och renligare vanor ute bland människorna. I dagens samhälle har väl badhusen i stort tappat det hygienfostrande uppdraget till den privata sektorn. Kunskapen om den personliga hygienens betydelse är väl utbredd i folkhavet och tillgängligheten på tvål och varmt vatten är närmast hundraprocentig i Sverige. Tilltagande trångboddhet och fattigdom i de större städerna kan i och för sig komma att förändra sakernas tillstånd under de kommande åren. Ska de allmänna badhusen då kunna göra viktiga samhällsinsatser behövs det emellertid en allmän skärpning. I vart fall är det så om det stämmer det som jag läst i ett otal tidningsartiklar om badhusens oförmåga att få badande män att ta av sig kalsongerna innan de duschar och badar i pooler och bassänger.

Ett enstaka exempel ur den stora högen hämtar jag från Östersundsposten: ”Från använda kalsonger frigörs hudflagor, hår och annat man kanske inte vill veta om, säger Stefan Tengblad som är platschef på Storsjöbadet.

När smuts kommer i kontakt med vattnet fungerar det som en katalysator för bakterierna och mängden ökar. Därför är det många badhus som har varit tvungna att öka klorhalten vilket skapar en tuffare vatten- och luftmiljö.”

Det duger inte för ett allmänt badhus att leva efter principen om att vara till för alla ”utifrån vars och ens behov”. Badhuset ska hävda det allmännas värderingar och syften. Alla är givetvis välkomna. Givet följsamheten mot regelverken och mot det allmännas behov. Annars har de inte där att göra.

Utöver de självklara kraven att hålla rent från trakasserier och förtryck och att utan prut förmå att upprätthålla en god allmän hygien så finns det dessutom en mycket central arbetsuppgift att hugga tag i för badhusen. Vid åren runt förrförra sekelskiftet omkom 1 100 människor per år i drunkningsolyckor. Simkunnighet var en stor bristvara. De allmänna badinrättningarna/simskolorna grep sig an problemet. Förra året dog 122 människor genom drunkning.

Nu gällande läroplan stipulerar att det allmänna genom skolan/kommunen har ansvaret för att kontrollera och åtgärda bristande simkunskaper. Enligt Svenska livräddningssällskapet är drygt 8 procent av eleverna i årskurs 5 inte simkunniga. 22 procent av svenskarna svarar inte ja när Livräddningssällskapet frågar om de kan simma utifrån den nordiska simkunnighetsdefinitionen: Tror du att du skulle klara av att falla i vattnet, få huvudet under ytan, och efter att åter tagit dig till ytan simma 200 meter på djupt vatten, varav 50 meter ryggsim?

Att åtgärda dessa bristande simkunskaper är en central uppgift för det allmänna. Om ett gäng bubbelpooler och vattenfallsstinna äventyrsbad helt överlämnas till den privata sektorn så borde det vara en smal sak att få resurserna att räcka till att nöta extra simkunskap med 8 000–10 000 femteklassare per år. Och till kampanjer för att förmå alltfler att lära sig simma på ett nordiskt sätt. Vilket väl är lämpligt att kunna när man bor i Norden.

Bibliotek och badhus är viktiga institutioner i det allmänna vägnätet. Andra och på många sätt tyngre och mer betydande allmänna verksamheter som till exempel Grundskolan och Sjukvården styrs av sådant som skolpliktens regelverk och av vårdsökandes önskan om bot eller lindring. Bibiliotek och badhus styrs vare sig av plikter eller av hälsoproblem. De som söker sig till badhus och bibliotek gör det oftast helt frivilligt och av lust. Den som frivilligt och med glädje söker sig till en allmän väg bör kunna känna sig trygg och säker. Det allmänna kan annars raskt hamna i vanrykte i breda medborgargrupper.

Det finns inga som helst anledningar att ha lägre förväntningar på den allmänna standarden i badhus och bibliotek än i andra offentliga verksamheter. Tvärtom kan jag tycka att den som leder mer öppna och frivilliga verksamheter har ett extra viktigt – och säkerligen också extra svårt – uppdrag att företräda det allmännas behov och värderingar med tydlighet och auktoritet. Hålla templet, skulle en militär kanske sagt. Det är det som är uppdraget.

Och det är väl där det brister. Så tänker jag. Det allmänna har tappat kontakten med templet. Skäms kanske rentav lite för templet. Det allmännas starka värderingar har glidit över i det offentligas struktur där vars och ens behov är lika mycket värda. Lärprocessen från generation till generation har stannat av, förnekats och förträngts. För att inte tala om lärprocesserna från infödd till invandrad. Göteborgs-Postens politiska chefredaktör Alice Teodorescu är invandrad från Rumänien. Hon plågar framgångsrikt och ofta sin svenskfödda samtid med kritiska och träffsäkra frågor. Som till exempel tisdagen den 1 mars: ”Varför är det rörande med en invandrad som känner stolthet över sina rötter, men exkluderande och nästintill främlingsfientligt när en svensk i tolfte generationen uttrycker samma sak? ”

En icke oväsentlig del av rötterna som infödda svenskar delar med varandra är just erfarenheter av det allmänna. Det vore mycket beklagligt om de rötterna förtvinar på ett sådant sätt att det allmänna blir synonymt med ”vars och ens behov”. Då lär rövarkulorna bli legio.

Widar Andersson är tidningschef i Folkbladet.