Lär av Barcelona

Årets final i champions League mellan Barcelona och Manchester United var mer än bara en fotbollsmatch. Den lördagskvällen avgick en samhällsägd klubb med lokala spelare, som alla odlade en etisk grundsyn och en vision av hur vacker, djärv och briljant fotbollen kan vara, med segern över en utlandsägd, skuldtyngd företagskoloss vars krafter och idéer börjat sina. Det var en kollision mellan två olika fotbollsfi losofier, två olika sätt att organisera en klubb, två olika sätt att reagera på globalisering och marknadskrafter, två olika sätt att spela spelet. Vare sig man gillar det eller inte, så vann ”the good guys”.

Manchester Uniteds historia är allt som var rätt och fel med New Labour, och Barcelonas historia pekar ut den väg som Labour måste gå för att förena seger med ära; så att segern ger människor hopp om att framgångar i den globala konkurrensen handlar om mer än bara pengar. Det handlar om något mer än minimilöner: fokus på utbildad och skicklig arbetskraft och en klart definierad etisk profil. Segrar kräver uppoffringar, och en bredare föreställning om egenintresse. Detta är Blue Labours utgångspunkt för hur verklig och substantiell tillväxt inom den privata sektorn ska uppnås, vilket fordrar institutioner som upprätthåller skicklighet och duglighet, som har att göra med regional mångfald och en förnyad känsla av kraft och stolthet.

Under sir Alex Fergusons inspirerade ledarskap har Manchester United skjutit upp till en dominerande ställning inom engelsk fotboll. I likhet med Tony Blair har Alex Ferguson nått enastående framgångar, som överträffar Liverpool när det gäller vunna mästerskap och segrar i FA-cupen. Han har etablerat klubben som en av de europeiska stormakterna. Tony Blair vann enkelt tre val i följd. Han förvandlade ett politiskt parti från ett parti som inte kunde vinna, inte ens mot John Major, till ett parti som inte kunde förlora. Alex Ferguson och Tony Blair, New Labour och Manchester United.

Under samma tid fick vi höra att framgång och globalisering kräver att vi förändras, att uppoffringar var nödvändiga i moderniseringens och framstegets namn. Vi fick höra att överförbara färdigheter skulle komma att ersätta yrkesskicklighet, vi fick höra att City of London visste bäst och vi förlorade våra regionala banker och industrier. Vi fick höra att företagsledningen visste bäst och personalen miste sin status på jobbet. Vi fick höra att karriären var viktigare än familjen. Vi fick höra att fotbollsklubbar var varor som alla andra. Att det som gav känsla och meningsfullhet var mindre viktigt än pris. Att det låg i vårt eget intresse att lägga skötseln av våra klubbar i händerna på riskkapitalister som enbart var intresserade av att maximera avkastningen på sin investering.

Så känner fansen inte inför sin fotbollsklubb. Fotbollen reducerad till vara skapar inte lojalitet, inte heller stolthet över orten eller känsla för arenan där den spelas. Hur den knyter oss till våra pappor och söner, våra mormödrar och döttrar, den smärta vi delar med andra supportrar. Den stolthet vi känner när vårt lag spelar äventyrligt, djärvt och listigt. Men Barcelona förstår allt detta.

Barcelona ägs av sina supportrar. Det finns ingen skillnad mellan känsla och pris. Det är deras klubb. De väljer direktör och styrelse. Det är deras etiska grundsyn som klubben upprätthåller. Klubben är inte ansvarig inför sina aktieägare utan inför sina fans. De ger av sina pengar, de ger av sin tid, de äger sin klubb. Många spelar en aktiv roll i skötseln av klubben. De utvidgar dess roll till sina övriga gemenskaper så att Barcelona vävs in i det katalanska samhällets väv. En fotbollsplan här, en handikappstiftelse där. Det är Barcelonas gemensamma stolthet och en källa till ära och anseende. Barcelona är gott, i ordets alla bemärkelser.

Och detta är Blue Labours budskap. Ägande är viktigt. Demokrati är viktigt. Ledarskap är viktigt. Ansvar, initiativ och innovation blir bara möjligt om människor har makt. Verklig demokratisk makt att skydda folket och det som de älskar. Jämför Barcelona med Manchester United, som inte vände sig till sina supportrar utan till finansmarknaderna. Manchester Uniteds fans har ingen makt, inget medborgarskap i klubben, de är bara konsumenter. Fotbollen som vara förvandlar kärlek till pengar och får människor att känna sig utnyttjade. Manchesterfansens gröngula halsdukar är en ständig protest mot ägarna, trots de oupphörliga framgångarna.

Detta är kopplat till idén om ett kall. Barcelonas spelare spelade inte som fotbollsproffs utan som fotbollsspelare för vilka yrket är ett kall. De spelade med mästerlig teknik och kontroll i kombination med en empatisk förståelse av varandras positioner, så att de kunde improvisera hypnotiska mönster som tog musten ur motståndarna. När Manchester United kvitterade fortsatte Barcelona att experimentera, för att visa sin djärvhet och kraft. Jämför Messis, Xavis och Iniestas kombinationer med Wayne Rooneys ensamma raseri. De var hantverksmästare som fick Manchester United att se ut som lärlingar. De spelade så eftersom de fostrats inom en institutionell kultur som uppmuntrar till duglighet. Detta är en annorlunda moralisk ekonomi, en duglighetsekonomi, och den är grunden för framgång i den globala konkurrensen.

Barcelonas fotbollsakademi lär ut en spelstil i enlighet med deras traditioner. Där finns en etisk grundsyn och praktik som definierar skicklighet. Det är som att vara en bra rörmokare, tandtekniker, läkare, snickare, programmerare, sjuksköterska, elektriker. Yrkeskallets ekonomi är ingen lyxartikel. Den tyska ekonomin är byggd på yrkesutbildning, och på samma sätt byggdes Barcelonas seger. Detta är också den väg som Blue Labour går. Med regionala banker så att lokalbefolkningen kan få tillgång till kapital för att starta företag eller lära sig ett yrke. Decentraliserade demokratiska institutioner som sätter gränser för finanskapitalets dominans är en bra definition på civilisation, och Barcelona förkroppsligade den.

Våra fotbollsklubbars historia är vår ekonomis historia, när stora engelska företag som Cadbury köptes upp av utländska företagskoncerner utan någon förståelse för deras mening och traditioner, ingen förståelse för något annat än deras pris. Barcelona upprätthåller och investerar i en fotbollsakademi som lär spelare att eftersträva verklig duglighet. Ett sådant ord låter främmande för oss, men det är direkt knutet till idén om ett yrke, och i detta ideal ligger nyckeln till framgång i den globala konkurrens som präglar den nya ekonomin. En dygd istället för en virtuell ekonomi bör vägleda statskonsten.