Människans sexuella evolution

Människan är, per definition, ett däggdjur (Mammalia), klass ryggradsdjur, ordningen primater. Däggdjur kännetecknas av att de förökar sig genom sex mellan en hanne och en hona, en man och en kvinna. Med ett yttre parningsorgan, penis, leder sexualakten till en inre befruktning av honan och hos högre däggdjur sker hela fosterutvecklingen inne i moderns livmoder. Avkomman föds levande och under den första tiden efter födseln livnär sig alla däggdjursungar helt och hållet på den mjölk som modern producerar i sina mjölkkörtlar. Amningstiden varierar mellan olika däggdjursarter och är relaterad till graviditetslängd, tidpunkt för könsmognad och livslängd. Människan är inget undantag. I detta biologiska faktum ligger också våra könsroller genetiskt nedärvda. Män och kvinnor har exempelvis helt olika hormonella uppsättningar – män producerar testosteron i sina testiklar, kvinnor östrogen i äggstockarna. Detta innebär bland annat att vi uppvisar helt olika nedärvda beteendemönster.

Allt började på allvar när vi för 6–7 miljoner år sedan successivt anpassade oss till en upprätt gång – vi blev tvåbenta. Det finns flera teorier om orsakerna till detta, men oavsett de bakomliggande orsakerna till den mänskliga tvåbentheten kom den att innebära en anatomisk och sexuell revolution. Övergången från trädklättrande primat till urmänniska med upprätt gång på två ben innebar stora anatomiska förändringar, som avspeglar sig i utvecklingen av skelettets och muskulaturens utformning.

Eftersom huvudet kom att balanseras mitt på kotpelaren behövdes till exempel inte längre de kraftiga nackmuskler, som de stora aporna har för att hålla huvudet på plats, och de minskade därför i omfång. I gengäld utvecklade vi kraftfulla skelettmuskler för att bära upp kotpelaren och möjliggöra den upprätta gången, framför allt rygg-, buk- och bröstmuskler, tillsammans med stussen (gluteusmuskeln) och vadmusklerna. Tillsammans med tillbakabildandet av pälsen kom denna nya muskulatur att bli fullt synlig under naken hud. Hos mannen utstrålade detta styrka och trygghet, alltså signaler om ”goda gener” vid val av partner, och processen kom att förstärkas genom sexuell selektion. Det som gynnade framgångsrik reproduktion blev också sexuellt attraktivt. Även kvinnans rundade former accentuerades genom den nya muskulaturen, inte minst gäller detta stussen, som också kom att bli en fettreserv, som bland annat säkrar produktionen av bröstmjölk. ”Timglasformen” hos kvinnan i fertil ålder styrs av sexhormoner (östrogen) och visar en tydlig skillnad mellan mannens och kvinnans fettdistribution, alltså omfångsförhållandet mellan höft och midja, det så kallade ”waist-to-hip-ratio” (WHR). Sammantaget kom alltså de kvinnliga formerna att bli sexuellt attraktiva eftersom de utstrålar hälsa, fitness och framgångsrik reproduktion. Många undersökningar från olika kulturområden, bland annat i USA, Kina och Indonesien, visar att män generellt sett finner kvinnor med markerade höfter och smal midja mest attraktiva.

Tvåbentheten kom också att helt förändra könsorganens placering. Primathonornas kraftigt uppsvällda och rödfärgade bakdelar under brunstperioderna är kraftfullt exponerade bakåt, men med den upprätta gången kom vaginan hos kvinnan att gömmas mellan benen. För mannen var det precis tvärtom. Män har i jämförelse med primater exceptionellt stora penisar, långt större än vad som behövs för att befrukta en kvinna. Orsaken till mannens förändring är oklar, men enligt många evolutionsforskare har den orsakats genom sexuell selektion. Under den evolutionära processen mot tvåbenthet, har (som bland andra Jared Diamond i studien Why Is Sex Fun? The Evolution of Human Sexuality, 1998, och Bo Gräslund i De första stegen. Urmänniskan och hennes värld, 2001, framhållit) urmän med längre penisar haft en reproduktiv fördel. Kvinnans slida kom att förskjutas till ett läge i nittio graders vinkel mot livmodermunnen, men under den period då den varken var riktad bakåt eller framåt kan storleken på urmannens penis ha varit avgörande. Primathannarnas mycket små penisar är vid fyrbent gång gömda mellan bakbenen, täckta av päls. När mannen började gå på två ben blev plötsligt penisen fullt synlig, även i icke-erigerat tillstånd, och den blev en viktig visuell signal om individens kön.

Det brukar sägas att ”storleken har ingen betydelse”, och från reproduktiv synpunkt, liksom för att kunna tillfredsställa en kvinna, är detta helt rätt. Men ur psykologisk synvinkel tycks storleken ändå ha haft betydelse. I de flesta samhällen i världen finns det en mer eller mindre uttalad fascination av storleken på mannens penis och listan på olika metoder för förstoring av organet kan göras mycket lång. I den forntida konsten finns på motsvarande sätt en rad bildbelägg för hur man under årtusenden fascinerats av stora penisar. Även om det naturligtvis alltid kan ha funnits kvinnor som föredragit små manliga könsorgan gjorde uppenbarligen urkvinnorna ett motsatt val, vilket framgår av att män – genom den sexuella selektionen – kommit att se ut som de gör. För urkvinnans del skedde ytterligare en förändring, som tidigt skulle bli en del av hennes sexuella signalsystem och som kom att förstärkas av sexuell selektion: hon utvecklade bröst. Synliga bröst behövs inte för mjölkproduktionen. Schimpanshonorna har inga bröst, men producerar ändå stora mängder högkvalitativ mjölk till sina ungar i bröstkörtlarna. Skillnaderna mellan könen blev visuellt helt avgörande vilket också gällde sexualiteten som tidigare hade baserats på lukt. Men minst lika avgörande för människoblivandet var att kvinnan tappade brunsten (det vill säga de avgränsade perioder då däggdjurshonor är parningsvilliga) och fick dold ägglossning vilket gjorde att vårt sexualmönster kom att förändras i grunden.

I samband med tvåbentheten skulle urmänniskorna efterhand utveckla andra sexuella yttringar och förändrade sociala system. Det är här som kvinnans dolda ägglossning kommer in i bilden – av någon anledning blev hon av med brunsten och blev ständigt sexuellt tillgänglig. Detta kom att få genomgripande betydelse för övergången från ett i huvudsak polygamt levnadssätt till ett i huvudsak monogamt, med familjebildning med mor, far och barn som kärnan i det sociala systemet – vilket nästan alla människor på jorden fortfarande tillämpar. Hur många tänker på att det uppenbarligen varit evolutionärt fördelaktigt att inte låta urmannen känna till när hans urkvinna kunde befruktas – därför att han då blev tvungen att stanna hos henne permanent för att vara säker på att avkomman verkligen var hans egen? Redan 1979 hävdade bland andra Richard Alexander och Kathleen Noonan i uppsatsen ”Concealment of Ovulation, Parental Care, and Human Social Evolution” att kvinnans ständiga sexuella tillgänglighet syftade till att få männen att stanna kvar i hemmet. Detta gynnade överlevnaden hos barnen, vilka erhöll en tryggare uppväxt om båda föräldrarna ständigt fanns till hands. Genom att människobarn, i motsats till de flesta däggdjur, är mycket sårbara under de första levnadsåren, begränsas moderns rörlighet, varför det är nödvändigt att mannen hjälper till med försörjningen. Detta hänger samman med den exceptionella tillväxten av den mänskliga hjärnan, som skulle ske någon miljon år efter det att vi blivit tvåbenta. Som en konsekvens av detta har våra förfäder senare under vår evolution levat i, om inte reproduktivt, så åtminstone socialt monogama förhållanden eller kanske små polygama grupper. Detta skapade underlag för en striktare arbetsfördelning mellan könen och kan ha bidragit till konfliktminskning inom gruppen. Att ha sex när som helst – men inte med vem som helst – kom att bli ett typiskt beteende för släktet Homo.

Den förlorade brunsten är alltså kärnan i utvecklingen av människans sexliv, men detta är samtidigt en av vår evolutions största gåtor. Vilka evolutionära krafter ligger bakom en så genomgripande förändring av vår sexualitet? Den klassiska tanken var alltså att den dolda ägglossningen utvecklades för att tvinga urmannen att stanna hemma för att försäkra sig om att avkomman var hans egen. Denna hypotes har ibland kallats ”pappa-hemma-teorin”. Risken att kvinnan, med dold ägglossning, kunde förlusta sig med andra män, som också gärna ville sprida sina gener, skulle alltså i förlängningen leda till monogami, eller åtminstone fastare förhållanden med faderlig omvårdnad, än vad som vore fallet om brunsten hade funnits kvar. Det faktum att så gott som alla samhällen i historisk tid levat i monogama förhållanden motsäger inte detta. I de samhällen som tillåter polygami, alltså månggifte, utövas den som regel uteslutande av ett ledarskikt i samhället.

En annan, direkt motsatt hypotes, ”många-pappor-teorin”, vill förklara den dolda ägglossningen som evolutionens försvar mot barnamord, infanticid. Hos många däggdjur är det vanligt att hannarna biter ihjäl ungar som de inte själva är fäder till, för att därmed få tillgång till honorna, som då åter går i brunst när ungen inte längre diar. Kattdjur, exempelvis, beter sig så och det förekommer också bland primater, som gorillor och schimpanser. Så många som en tredjedel av alla dödsfall bland unga gorillor är resultatet av infanticid, i samband med att rivaliserande hannar försöker ta över ett harem av honor. Som bland andra antropologen Sarah B Hrdy och fysiologen Jared Diamond har påpekat (i The Woman that Never Evolved, 1981, respektive Why is Sex Fun?, 1997), kunde urkvinnan, ständigt sexuellt aktiv med dold ägglossning, ta emot hur många hannar som helst utan att någon av dem hade en aning om vem som var pappa till barnet. I en sådan situation decimeras risken för barnamord eftersom fadern då kan råka ta död på sin egen avkomma.

Sett i ett modernt mänskligt perspektiv är detta högintressant – av alla barnamord som sker i västvärlden, årligen omkring 650 per en miljon familjer, är det nästan 100 procent som utförs av styvföräldrar och inte av de biologiska föräldrarna. Skrämmande och tankeväckande, men utifrån ett evolutionärt perspektiv kanske inte förvånande.

Men situationen är mer komplicerad än så. Kvinnans dolda ägglossning är inte unik bland primaterna. Av sextioåtta studerade primater har nästan hälften dold ägglossning, trettiotvå stycken, bland annat orangutanger. Av de övriga har arton svagt uttalad brunst, exempelvis gorillan, medan de resterande arton har starkt uttalad brunst, som schimpanser och bonobo. Detta får konsekvenser för parningsbeteendena. De flesta primater lever promiskuöst, där alltså alla parar sig med alla, medan nästan alla primater med dold ägglossning lever monogamt. Problemet är att flera promiskuöst levande arter också har dold ägglossning, vilket betyder att den dolda ägglossningen kan ha olika funktion beroende på vilket parningsmönster som gäller. Våra gemensamma förfäder före artsplittringen för omkring nio miljoner år sedan har uppenbarligen visat svag eller måttlig brunst och levt promiskuöst. Vid artsplittringen någon miljon år senare har människan, schimpansen och gorillan med detta i bagaget gått skilda vägar – människan med dold ägglossning och huvudsaklig monogami, schimpansen med tydlig brunst och promiskuöst leverne och gorillan med svagt uttalad brunst och haremsleverne.

För omkring två och en halv miljon år sedan inleddes en exceptionell tillväxt av den mänskliga hjärnan. Vilken eller vilka evolutionära processer som låg bakom är oklart, men med tanke på de stora nackdelar det också innebar måste det ha varit mycket kraftfulla sådana. Den stora hjärnan kräver ett mycket stort energiintag från modern. Medan hjärnvolymen endast utgör två procent av vår kroppsvikt går inte mindre än sextio procent av vårt födointag till den mänskliga hjärnans funktion. Det stora huvudet på fostren gjorde vidare förlossningarna betydligt svårare och mera riskfyllda. Samtidigt är det nyfödda barnets hjärna mycket outvecklad, vilket gör det helt beroende av föräldrarnas omvårdnad under många år. Detta skulle få direkta konsekvenser för människans sociala organisation och familjebildning. De mutationer som styrde hjärnans utveckling måste alltså vara resultatet av en mycket kraftfull påverkan från omgivningen. Det har föreslagits att konkurrens med samtidigt levande, rivaliserande grupper av hominider skulle ha gynnat den grupp som hade störst förmåga till kommunikation och social organisation. Vår stora hjärna är ju en förutsättning för framväxten av bland annat ett språk, men hjärnan fortsatte att växa även efter det att de andra grupperna hade dött ut. Många forskare menar att det istället åter var sexuell selektion som var drivkraften. Avancerat gruppliv på den afrikanska savannen var utan tvivel en av faktorerna. Med språklig förmåga och högre intelligens utvecklades också sång och musik, konstyttringar och andra kulturella förmågor, vilket sannolikt gjorde individer med högre hjärnkapacitet mer attraktiva än andra. Framväxten av den första redskapstillverkningen just vid den här tiden är en indikation på detta.

Könsrolls- och jämlikhetsdebatten är idag intensivare och mera kontroversiell än någonsin tidigare, men diskussionen om jämlikhet ligger ofta långt vid sidan av vad det kanske egentligen handlar om, vilket bland andra Steven Pinker har framhållit. Vi talar inte här om lika lön för lika arbete – alla torde vara överens om att exakt samma arbete ska ge exakt samma lön, oavsett om man är man eller kvinna. Ändå är det kanske just här som konflikter kan uppstå eftersom kvinnan i sin roll som mor måste vara borta under långa perioder för att föda barn och amma dem, vilket inte män kan göra. Låt oss följa en kvinnas väg genom livet för att belysa problemet.

När en flicka kommer upp i tolvårsåldern börjar hennes månatliga, hormonellt styrda ägglossningsperiod, med menstruationer och inte sällan med PMS-besvär – i sig ett onaturligt tillstånd, eftersom det biologiskt sett är meningen att kvinnan under sin reproduktiva tid antingen ska vara havande eller ammande, precis som det fortfarande är i alla ursprungssamhällen världen över. En kvinna i sådana samhällen har omkring femton menstruationer under sin livstid, medan en västerländsk kvinna idag ofta har över fem hundra. Randolph Nesse och George C Williams har i Evolution and Healing. The New Science of Darwinian Medicine (1995), liksom Boyd Eaton i The Paleolithic Prescription. A Program of Diet & Exercise and a Design for Living (1989), framfört detta som en förklaring till den höga frekvensen av cancer i de kvinnliga reproduktionsorganen i dagens samhälle. Bröstcancer och livmoderhalscancer är sjukdomar som helt saknas i traditionella samhällen. I vuxen ålder ska den moderna kvinnan föda sitt första barn, följt kanske av flera, en mycket stor investering, med nio månaders graviditet, följt av en amningsperiod som bör vara minst ett år för att barnet ska kunna bygga upp ett fullt immunförsvar, men som ofta under samhällets tryck blir betydligt kortare. Detta trots att många experter, liksom både Världshälsoorganisationen (WHO) och Världshälsoföreningen (WHA), rekommenderar enbart amning i sex månader och därefter fortsatt amning med tilläggskost i två år eller längre. Över åttio procent av svenska barn får inte ens halva den amningstid som de behöver.

Mannens investering i allt detta är några sekunders ejakulation – han kan inte vara behjälplig med graviditet, ej heller med amning. Han kan under denna långa period teoretiskt sett bli far till hundratals barn, medan moderns stora investering som regel är ett enda. Till detta kommer slitningar mellan moderns naturliga önskan att vara tillsammans med sitt barn och kravet på att hon ska börja arbeta och istället lämna barnet ifrån sig under många av dygnets timmar. Allt detta upprepas för varje nytt barn. I ursprungssamhällen börjar kvinnorna arbeta med födoinsamling eller odling dagen efter förlossningen – men barnet finns alltid med modern under de första åren, vid bröstet eller på ryggen.

Intressant i sammanhanget är att kvinnan ensam har total kontroll över reproduktionen – vem hon vill ska bli far till hennes barn (självfallet bortsett från våldtäktssituationer). Nästan alla kvinnor får åtminstone ett barn under sin reproduktiva tid, medan många män blir bortvalda och aldrig blir fäder. Attraktiva och framgångsrika män har fler sexpartners och får fler barn än attraktiva kvinnor. I Sverige ratar kvinnorna omkring 25 procent av alla män. Det finns alltså många fler män än vad som behövs för att människan som art ska kunna reproducera sig och även detta har en evolutionär förklaring, vilket har påpekats av bland andra Louise Barrett, Robin Dunbar och John Lycett i Human Evolutionary Psychology (2002). Kvinnans urvalsmöjligheter var avgörande.

Livet på savannen med stenåldersteknologi var extremt farligt, inte minst sedan storviltjakten blev en del av försörjningen, varför det bör ha varit en strykande åtgång på urmän. En populations överlevnad är beroende av kvinnornas trygghet, medan unga, starka män kan användas som kanonmat, delvis därför att män generellt sett är mindre viktiga än kvinnor när det gäller produktion av avkomma. Häri ligger också en viktig förklaring till våra skilda könsroller. En man kan bli far till tusentals barn, en kvinna endast till något tiotal (som rekord för antalet födda barn för en kvinna brukar anföras 69: 16 tvillingpar, 7 kullar med trillingar och 3 kullar med fyrlingar; medan Djingis Khan uppskattas ha varit far till mellan sex och åtta tusen barn). Ett likartat förhållande synes gälla i homosexuella relationer. Enligt en studie i USA 1978, före AIDS-epidemin, hade 75 procent av alla vita homosexuella män haft mer än 100 sexpartners, 15 procent hade haft mellan 500 och 1 000, och hela 28 procent hade haft över 1 000. Senare gjorda studier i USA har visat att var tjugonde homosexuell man har haft fler än tusen sexpartners, medan inte mer än var hundrade lesbisk kvinna haft fler än hundra.

De evolutionära fördelarna av dessa olikartade sexuella beteenden är flera. En kvinna är mer omsorgsfull i sitt val av sexpartners eftersom hennes investering i ett samlag är så enormt mycket större ifråga om havandeskap och amning. En människogrupps fortlevnad är inte heller beroende av att kvinnor har många sexualpartner medan det omvända förhållandet kan gälla för män, till exempel i en situation där antalet sexuellt aktiva män kraftigt har decimerats som en följd av krig. En människogrupps fortlevnad och konkurrensstyrka är också beroende av att så många kvinnor som möjligt blir gravida, vilket underlättas om män generellt sett är mindre nogräknade än kvinnor i val av sexpartner. Människogruppens fortlevnad är vidare beroende av att männen kan offras i konflikter med andra grupper eller som en konsekvens av mer riskfyllda beteenden, som att söka efter nya jakt- eller betesmarker, eller att jaga. Det krävs också att kvinnorna skyddas under de långa perioderna av havandeskap och amning, vilkas längd i sin tur är en konsekvens av att människan har evolutionära fördelar av till exempel en hög hjärnkapacitet.

De olikheter i sexuella beteenden, som vuxit fram som en konsekvens av de evolutionära fördelar som sådana skillnader medfört, må synas oviktiga idag och anses av många på intet sätt så djupliggande att de inte kan modifieras eller undertryckas i många kulturer. Dock torde det vara ett önsketänkande att tro att de helt kan övervinnas. Kanske bör vi ändå vara glada för det, med tanke på hur oviss människans framtid på jorden ändå är.