När samtalet tystnar

Alla problem löses enklast med att vi förbjuder dumhet och lögner. Om bara dumheten och lögnen förbjöds skulle vi kunna lita på debattörer, det offentliga samtalet skulle bli mera fruktbart, utvecklingen skulle sätta fart och både samhälle och individer skulle uppnå sin fulla potential. Detta verkar vara den förhärskande uppfattningen, mellan tummen och pekfingret.

Den förre kulturministern Bengt Göransson tillhör dem som välmenande har tagit upp det ansvar man bör ålägga sig själv som offentlig person. Och visst kan man ge honom rätt till en del: man bör inte ljuga, man bör inte vara osaklig, elak, manipulativ, aggressiv eller uppmana sina läsare till brott. Men vem säger att inte allmänheten, medborgarna, faktiskt begriper vad de får se och höra? Den som är oärlig och manipulativ blir i allmänhetF avslöjad. De flesta förstår till exempel precis vad sverigedemokraten Kent Ekeroth egentligen vill få fram med sina manipulativa insinuationer, på samma sätt som de genomskådar Lars Ohly när han skruvar på sig och motvilligt säger att han inte är kommunist. Det är ett större hot mot det öppna samhället att försöka tysta dem, än att låta dem framföra sina dumheter inför allmänheten och öppet bemöta dem.

Jag får lust att påminna om gamla uttryck som ”Kvinnan tige i församlingen”, ”Låt maten tysta mun” eller ”Tala är silver, tiga är guld”. Alla ordstäv som vittnar om den traditionella motviljan mot att låta kvinnor, barn, drängar och över huvud taget folk i allmänhet tala fritt, diskutera och gräla. Vissa dogmer får bara inte ifrågasättas, och när en del skribenter och debattörer anklagar dem som ställt fel frågor för att vara skyldiga till rasismen, hatet, intoleransen och allra ytterst det fruktansvärda terrordådet i Oslo, hör jag inte någon progressiv röst, utan en mycket gammal, djupt auktoritär stämma. En gång var det kyrkan och kungamakten som förbjöd vissa ämnen.

Idag har vi rätt att kritisera vad vi vill, men fortfarande betraktar vissa den svenska offentligheten som en söndagsbjudning i en borgerlig familj, där det gäller att vara hel och ren, äta med rätt bestick och helst undvika alla samtalsämnen som kan störa matsmältningen. Visst finns det personer som ställer insinuanta och ledande frågor, som klassikern ”Har du slutat att slå din fru?”, fast numera i versioner som handlar om samhälleliga angelägenheter, till exempel invandring: ”Varför talar inte politikerna sanning om invandringens problem?”. Hur ska någon kunna bemöta och besvara en sådan fråga utan att implicit åtminstone ge frågeställaren rätt? ”Nej, jag ljuger inte”, ”Så det finns problem med invandringen?”, ”Nja, inte som du menar”, ”Du ljuger alltså?”.

Alla medborgare genomskådar inte det felaktiga i den här typen av frågeställningar. Det är som det är, och i en demokrati, där medborgarnas beslut vilar på fri tillgång till information, som de har eget ansvar för att söka upp, är det något man får acceptera.Ett tydligt exempel på en frågeställning som nyligen provocerade såpass att många debattörer helst hade velat förbjuda att den alls framfördes, är den om invandrare och kriminalitet. SvD:s ledarskribent Per Gudmundson presenterade i slutet av juni norsk statistik som visade att invandrare var överrepresentera- de i kriminaliteten i Norge. Reaktionen mot artikeln var massiv.

Åtskilliga vände sig mot att han ens tog upp frågan. Samtidigt framfördes också substantiell kritik mot undersökningen, till exempel att det statistiska underlaget var alldeles för litet, eller att Gudmundson var otydlig om hur många procent som var misstänkta respektive dömda för brott, och så vidare.Intressant nog stötte jag själv i samma veva på artiklar om kriminaliteten i Kina. Tydligen är kineser som migrerat, inom landet märk väl, från de fattiga delarna i västra Kinas inland till den rikare östkusten, överrepresenterade i brottsstatistiken.

Det rör sig alltså om personer med samma etnicitet, samma språk, samma kultur, som flyttat inom det egna landet. Det verkar som om själva migrerandet bär på problem, som alltså bör kunna analyseras och förstås utan att man hänvisar till folks etnicitet. Nu hann aldrig debatten komma dithän den gången. Gudmundsons viktiga problemställningar blev inte tillräckligt analyserade i offentligheten, utan lever antagligen nu istället vidare i internets undervegetation, där teorier, statistik och prövande påståenden snabbt förvandlas till hårda pseudofakta i slutna kretsar, där man fortsätter att anklaga politiker och journalister för att tiga om problemen. Internet underlättar för hatmånglare, terrorister och andra att sprida sina budskap.

Det innebär emellertid inte bara att dårar får kontakt med varandra och kan skapa världsomspännande kontaktnät: det ger oss andra chansen att se vilka de är och läsa vad de skriver. Ja, såväl medborgare som Säpo kan faktiskt hålla koll på dem. Flash back får ofta kritik och framställs gärna som det värsta av det värsta på nätet. Där finns sjuka porrfantasier, galna konspirationsteorier och inlägg som är så extrema i sitt hat och sitt våldsförhärligande att den första reaktionen hos de flesta människor är att bara skjuta detta ifrån sig. Men läser man lite mer i en del av trådarna så visar det sig att ingen kan säga vad som helst på Flashback utan att få mothugg. För varje nazisvärmare som häver ur sig sitt hat finns det påfallande ofta någon som ger svar på tal.

Vilket budskap sänder den som anser att vi inte ska tala om vissa frågor? Den som vill förbjuda vissa frågor väcker misstanken att den egentligen inte tror på vad den själv säger. Förutom det uppenbart auktoritära i den sortens förbud, väcks framför allt misstankar kring motiven: att man själv är osäker på sin ståndpunkt, och misstänker att den onda sidan skall locka folket med sig om alla får uttrycka sina åsikter fritt. Det är en syn som underkänner medborgarnas rationella tankeförmåga och som inte verkar ha minsta förtroende för debattens förmåga att lyfta riktiga och hållbara idéer. Trots att jag inte alls ser tankeförbud eller internaliserad politisk korrekthet som några ideal, håller jag med om att språkbruket kan skapa stämningar som är destruktiva. Somliga debattörer har hänvisat till Victor Klemperers bok LTI : tredje rikets språk, som skildrar hur språket försköts och missbrukades i Nazi-Tyskland.

Det är fascinerande otäck läsning om hur exempelvis judar systematiskt utdefinierades ur tyskheten genom ett perverterat språkbruk. Vissa som läser Klemperer idag, i en svensk kontext, tycks emellertid missa att det stora problemet med nazisternas språkbruk inte bara var hur det infiltrerade det offentliga samtalet och styrde medborgarnas tankebanor: nazisterna förbjöd faktiskt opposition, kritiskt tänkande och yttrandefrihet. Deras språkbruk hade aldrig kunnat bli så dominerande i ett fritt samhälle där fria debattörer kunnat bemöta dem och där någon som Klemperer öppet och utan rädsla kunnat lägga fram sina analyser av hur språkbruket genomsyrats av ledarkult, antisemitism, utdefinition av alla man betraktade som avvikare och så vidare. Faran ligger inte i vilka frågor vi ställer, utan i vilka svar vi kommer fram till.

Problemet idag är de som inte nöjer sig med att vända sig emot dumma och lögnaktiga svar – sådana man kan undersöka, analysera, bemöta och förhoppningsvis övervinna. De som vill stoppa själva de känsliga frågeställningarna, eftersom de genom sin blotta existens anses destruktiva. Idag försöker extremister tala och skriva på liknande sätt. Vi kan se det i de trådar på Flashback som startades till stöd för Anders Behring Breivik. Vi kan även se det hos Mohamed Omar och kretsen kring honom, som systematiskt använder ett propagandaspråk ärvt från nazismen, men som numera närmast är besläktat med det iranska, med ordet ”jude” ersatt av ”sionist”.

Men när de sprider sin propaganda, värvar efterföljare och bygger upp studiecirklar vet vi var vi har dem. Vi vet vilka de är, var de finns, vad de tycker och hur de arbetar för sin sak. Sedan går det tyvärr inte att förbjuda dem som dras till detta att ägna sig åt det, men de är, trots allt, försvinnande få, och det är bättre att de får verka öppet, så att man kan kritisera och bemöta dem, än att de skulle tvingas under jorden av åsiktslagar, tankelagar, yttrandefrihetsbegränsningar och så vidare.

När jag var yngre och brukade komma hem sent på nätterna, lyssnade jag ofta på närradio. Det var nästan alltid det ökända programmet Radio Islam som sändes, med sitt tal om sionister, om judendomen som en destruktiv religion (helt i linje med hur muslimhatarna reducerar islam till några Koranverser) och telefonväkterier där alla kritiker bemöttes med Ahmed Ramis insinuanta fråga ”Du är jude va?”. Det var ett gift som spreds av honom i radion. Giftigare då än det skulle ha varit idag, när så väldigt många olika kanaler ger alla möjliga typer av ideologer deras lilla plats i den halvoffentliga internetvärlden. När Ahmed Rami åtalades för hets mot folkgrupp fanns det under rättegången en del som försvarade hans åsikter. Men det fanns också somliga, särskilt från vänsterhåll, som försvarade hans principiella rätt att yttra sig fritt; med hänvisning till att om han förbjöds riskerade de själva att bli förbjudna i nästa led. Jag har inget till övers för dem som menade att han hade rätt, men däremot har jag haft en svårare brottning med de som försvarat hans principiella rätt att säga vad han vill.

Min slutsats har varit att studera hatspråket närmare, lära mig mer om konspirationsteorier och om historierevisionism. Jag har skrivit, samtalat, brevväxlat och gjort allt jag har kunnat för att motverka dessa idéer. Jag vill inte förbjuda ens dessa hatfyllda personer att sprida sitt gift, men jag förbehåller mig rätten att säga emot. Yttrandefrihet innebär inte rätten att stå oemotsagd, nämligen. Ahmed Rami är verksam än idag, och samarbetar nu med Mohamed Omar.

Ett samhälle som förbjuder åsikter och yttranden är ett omänskligt samhälle. Inget är så destruktivt för den mänskliga gemenskapen som hukandet, hycklandet, double speak som äter sig in i själen på hela nationer som lever under åsiktsförtryck. Jag har själv upplevt på Kuba hur detta att man inte öppet kan säga vad man vill förstör liv, skadar relationer och familjernas privatliv. Och det handlar inte om att alla egentligen skulle vilja gå ut och klaga på regimen. Men när ingen tillåts avvika från den ”rätta läran” så är i praktiken alla förtryckta, även de som tror på, i det här fallet, den kubanska revolutionen. Ett Sverige där det bara skulle vara tillåtet att säga det rätta, sanna och goda skulle vara ett rent helvete att leva i, också för den stora majoritet som inte brinner av hat och förakt.

Som en vän till mig nyligen uttryckte det: ”För de flesta av oss är politisk korrekthet inte att vårda sitt språk, utan att ansluta sig till åsikter som vid en viss tidpunkt anses passande men som man egentligen inte eller bara halvhjärtat delar. Eller framför allt att vilja smälta in i en ’politiskt korrekt’ sfär. Är det bra att uppmana till förställning när det gäller grundläggande samhällsfrågor, demokrati, mänskliga rättigheter?”

Jag menar att man man bör beakta konsekvenserna av de idéer man förespråkar. Man ska såklart vara snäll, man ska inte vara rasist, man ska hjälpa gamla damer över gatan, man ska låta maten tysta mun och tiga i församlingen … Men hela idén om PK-tänkande leder fel. Det är en uppdaterad version av vad tidigare generationers rabulister skulle ha kallat kälkborgerligt bigotteri. Jag vill veta vad folk tycker, så jag vet var jag har dem. Men jag förbehåller mig själv rätten att säga emot dem jag tycker har fel.

En av de begränsningar somliga tycker att vi borde ålägga oss är att vi ska hålla oss till att kritisera och diskutera ”vårt eget” – men hur ska det avgränsas i vår globaliserade tid? Jag är döpt och konfirmerad i den svenska statskyrkan, men gick ur dagen efter det att jag fyllde 18 år. Men den tillhör mitt kulturarv, och jag vet ”allt” man behöver veta om den. Eftersom jag gick i musikskola har jag också sjungit på konserter i alla de stora kyrkorna i Stockholms innerstad, samt en hel del runtom i landet. Men jag tillhör inte denna gemenskap idag. Har jag rätt att kritisera den? Ska en protestant kunna kritisera den katolska kyrkan, bara för att den också är kristen? Får man säga att man anser att Livets Ord och den typen av bokstavstrogen kristendom är motbjudande? Ja, jag antar att de flesta anser det.

Men hur är det nu med islam? Flera politiker har bedyrat att islam nu är en svensk religion, i den bemärkelsen att svenskar, invandrade, barn till invandrare, konverterade och så vidare, är muslimer. Jag tror att rätt få innerst inne tycker att islam är riktigt lika svenskt som gamla hederliga statskyrkan, men numera är den såklart åtminstone lika svensk som de svenska katolikerna, Hare Krishna, buddhister, Livets Ord, baptister, adventister och vad allt det kan tänkas finnas för läror i landet, som omfattas av svenskar.

 Spår av tanken att man enbart bör kritisera ”sitt eget” går att hitta i Torbjörn Tännsjös artikel ”Ett öppet samhälle kräver ansvar för det egna ordet”, som publicerades i DN i slutet av juli. Han skriver att kristendomskritik inte är problematisk i vårt land, men att man bör vara på sin vakt när det gäller islam. Jag tycker att det visst bör vara så att yttranden bör bygga på att man har kunskaper. En astrologs åsikter om stjärnorna är inte lika relevanta för mig som en astronoms. Och en hel del av dem som skriver om islam har en tämligen inskränkt syn på denna världsreligion, som om den skulle kunna gå att reducera till en handfull godtyckligt utplockade citat ur Koranen.

Men med tanke på att de bland åtminstone mina vänner, som har de största kunskaperna och som är mest kritiska mot vissa aspekter av islam, för att inte tala om deras eftertryckliga avståndstagande från islamism, själva är svenska muslimer, undrar jag lite över hur Tännsjö avgränsar sitt ”vi”. Ingår exiliranier i det? Kurder? Araber? För mig gör de det, och deras rätt att säga vad de vill om sitt kulturarv, liksom om mitt, är oförytterlig.

Jag är själv osäker på hur man ska lösa många av de problem som jag har berört här. Men jag är helt säker på att det är lika lönlöst att försöka förbjuda lögn och dumhet som det vore att förbjuda smuts. Ingendera kommer att lösa någonting: smutsen kommer ändå alltid tillbaka, och lögner och dumheter kommer att fortsätta att yttras. Ibland kommer de rentav att få eget liv och leta sig in i debatter, förstöra viktiga samtal och förråa offentligheten. Men det enda sättet att stoppa dem är att hålla efter dem, att tvätta sig, städa, bemöta lögner och dumheter och ständigt, ständigt arbeta på att vårt samhälles offentlighet skall vara öppen, konstruktiv och demokratisk.

Vi måste i en vital demokratisk offentlighet även klara av att ta i de svåra frågorna. Och ibland måste vi återvända till de mest grundläggande, och ställa saker på sin spets: Varför är det fel med dödsstraff? Varför är fri abort en självklarhet? Varför ska man kunna ärva ekonomisk men inte politisk makt? Finns det något som kan kallas nationella angelägenheter? Är det skillnad mellan människor? Hur kan man säga att alla är fria, när inte alla har lika stora resurser? Hur ska man kunna skapa absolut rättvisa utan att samtidigt upphäva friheten? Finns det universella mänskliga värden, eller är till och med de mänskliga rättigheterna kulturbundna? Vad ska vi ha demokratin till?

För att karikera situationen så anser den tongivande liberala högern att läget är bra, att alla är fria individer och det är bara att köra på, medan vänstern menar att förutsättningarna är för olika, att alltför många är ofria, av ekonomiska och andra skäl, och att själva grundvalen för samtalen bygger på maktförhållanden och uteslutningar som gör att det offentliga samtalet egentligen är en chimär. Den mera konservativa borgerligheten beklagar vänsterns intellektuella hegemoni, dess akademiska och institutionella maktpositioner och att en människas ord inte värderas i sig, utan i relation till vem hon är – där fattiga, kvinnor, invandrare och så vidare per automatik tillmäts större trovärdighet; i teorin åtminstone. Vad vi behöver i detta land är mera öppenhet, mer debatt och fler gemensamma arenor, samt ett antal enkla spelregler: logiska, civilisatoriska, förnuftsbaserade, men ändå möjliga att ständigt ifrågasätta.

Det öppna samhället kräver att vi alla faktiskt är öppna, och att vi är beredda att ta striden för det vi tror på, hela tiden, överallt. Det öppna samhället är mycket mer ansträngande än det slutna. Den som inte är beredd att dela på den arbetsbördan, om det så må vara i ”det godas” namn, är, i förlängningen, våra friheters fiende.