På väg mot en karaktärskris?

Richard V Reeves artikel om ”character” känns väldigt relevant för svensk debatt trots att den är skriven utifrån ett anglosaxiskt perspektiv. I en tid då alarmistiska artiklar om ouppfostrade barn, tiggare på gator och torg, uppror i förorter och sviktande PISA-siffror florerar torde många fråga sig i vilken mån dessa fenomen enbart har att göra med ekonomisk utsatthet och etnisk diskriminering. Handlar det inte också om något annat, något som har att göra just med en förnimmelse av växande ”karaktärslöshet”?

Men vad menas egentligen med ”character”? Den svenska direktöversättningen karaktär ligger nära men är ändå inte helt tillfredsställande. Lite har detta att göra med att ordet kan kännas gammalmodigt. Detta väcker den kanske oroväckande frågan om det inte bara är ordet utan även företeelsen som hamnat i kölvattnet av en utveckling där den gamla balansen mellan att ”kräva sin rätt” men också ”göra sin plikt” tycka ha vägt över till fördel för vad elaka röster kallar en ”narcissistisk individualism”.

Mina farhågor bekräftas när jag söker hjälp i Strömbergs Synonymordbok. Där finner jag att karaktär också kan fångas i ord som principfasthet, ståndaktighet, viljekraft, viljestyrka och (ve och fasa) moral. En karaktärsfast person är ”stadgad, principfast och ståndaktig” medan den som är karaktärslös kan fångas i mindre smickrande ordalag som ”utan styrelse, slapp och hållningslös”. Rent språkligt är det nog så att vi är tillbaka i en delvis försvunnen tid och detta är ett skäl gott nog för mig att vilja påbörja mina funderingar genom att knyta an till Ronny Ambjörnssons klassiska bok Den skötsamme arbetaren som ju också innehåller ett ord – skötsam – som kan kännas förlegat, kanske till och med unket, för modernt sinnade själar.

Vad Ambjörnsson visar är hur centralt skötsamhetsidealet var inom de stora svenska folkrörelserna. Det utgjorde en grundbult i ett disciplinerande bildningsprojekt underifrån som tog spjärn mot både den borgerliga överklass man såg som politiskt motståndare och det hot mot arbetarklassen som alkoholmissbruk och karaktärslöshet innebar. I detta tvåfrontskrig kom begrepp som bildningsarbete och självuppfostran att finna konkreta uttryck i studiecirklar och folkhögskolor. Målet var frihet, nykterhet och oberoende, ideal som ställdes mot den träldom som förknippades med inte bara alkohol utan också med okunskap och ett råare, ”djuriskt” utvecklingsstadium. Retoriken om skötsamhet måste med andra ord förstås i relation till begreppet trasproletariat som frammanade en bild av superi, slapphet och karaktärslöshet; vad de präktiga ledarna kallade ”dansbaneeländet.” Den skötsamme arbetaren lade därför stor vikt inte bara på själens bildning utan även på ”yttre hyfs och ordning”.

I detta hänseende var folkrörelserna rotade i 1800-talets liberala självhjälpsrörelse, där individen stod i centrum. Det handlade om en i grunden optimistisk syn på individens förmåga att forma och utveckla sin egen personlighet och karaktär; att bemästra svåra villkor, göra klassresor och på ett slags amerikansk maner lyfta sig ur fattigdom och misär. Samtidigt kopplades detta individualistiska projekt upp mot associationsidén som hade två viktiga sidor. Den ena var den uppenbara, att man samlade kraft genom att organisera sig. Den andra var mer subtil och till del paradoxal; de nya, moderna och medborgerliga sammanslutningarna, som var baserade på frivillighet, medlemskap och demokrati, erbjöd individerna på en och samma gång en väg ut ur den äldre tidens paternalistiska och hierarkiska sociala strukturer och en väg in i nya, mer egalitära och emancipativa gemenskaper.

Vad vi här ser är en väldigt stark koppling mellan individualistiska och kollektivistiska ideal, en ”föreningsindividualism” som med tiden kom att leda över i en statsindividualism som var grundad i samma moraliska logik. Därmed inte sagt att denna dualism inte var spänningsfylld. Inte minst inom socialdemokratin kunde debatten vara het mellan dem som betonade det individuella ansvaret och dem som pekade på klasskamp, revolution och de socioekonomiska strukturernas primat. Här föregrips dagens amerikanska debatt där ”culture of poverty” ställs mot ”structures of poverty.”

Men som Ambjörnsson understryker var kanske den stora styrkan hos svensk socialdemokrati att man lyckades upprätthålla en produktiv spänning mellan en individualism rotad i bildningsideal och en kollektivism som syftade till samhällsförändring. Som en ABF-broschyr från 1933 uttrycker det: det är inte möjligt att först skapa bättre förhållande och sedan bättre människor. Inte heller tvärtom, utan ”de tvenne förändringarna måste ske fullständigt samtidigt”.

Denna balans mellan ansvar och frihet, plikt och rätt, individualism och gemenskap har ett djupt och komplext rotsystem i svensk historia och kultur, där såväl lutherdomen som sockenstugan spelade en stor roll. Inte minst tror jag att den höga men svala svenska tilliten till såväl andra individer som till gemensamma institutioner ytterst vilar på karaktärfasthetens grund. För vad tillit till andra människor handlar om är en syn på människans natur, en tro att andra människor, även de man inte känner, är pålitliga. Det vill säga att de är principfasta, ståndaktiga, och stadgade, för att tala med Strömbergs Synonymordbok.

Samma saker gäller förtroendet för våra institutioner. Ytterst handlar även detta om våra med-medborgare, att de som förtroendevalda och tjänstemän är karaktärsfasta, att de följer lagar, regler och förordningar och inte hemfaller åt korruption, godtycke, eller ren och skär inkompetens. Land skall med lag byggas, ordning och reda, utredningar och demokrati, allt detta är uttryck för denna kombination av tillit och karaktär, vad Ambjörnsson kärnfullt sammanfattar som en svensk utopi: ”lite präktig, lite tråkig, men, ändå, en utopi med mänskligt ansikte”.

Men om vi då återkommer till frågorna som Richard V Reeves ställer, hur står det då till idag i Sverige och vad kan man göra för att som Reeves skriver ”göra politik” som syftar till att befrämja karaktärsdaning? Det får mig att tänka på när jag för ungefär ett år sedan bjöd in Gabriel Wikström, då SSU ordförande, numera minister i den nya regeringen, för att kommentera en bok jag just givit ut tillsammans med mina kollegor. Temat för boken var den sociala tilliten i Sverige och Wikströms bidrag kom att handla om just frågan om ”hur man gör politik av tillit”, som han uttryckte det.

Bakgrunden till Wikströms fråga var en rad funderingar som gjordes i boken om tillit. Utifrån en stor befolkningsundersökning i 33 svenska kommuner, kallad Tillitsbarometern, kunde vi visa att även om den sociala tilliten i Sverige ännu är mycket hög i ett jämförande, internationellt perspektiv så finns det stor variation inom Sverige, speciellt vad gäller det vi kallar lokalsamhälletilliten. Denna är i sin tur relaterad negativt till såväl ekonomisk ojämlikhet som etnisk mångfald. Frågan vi ställde i boken var om den lägre tilliten i samhällen som Malmö och Sundbyberg är de första tecknen på en annalkande tillitskris i Sverige, något som i ett individperspektiv också kan tolkas som en karaktärskris.

Detta för oss tillbaka till de utmaningar som sysselsatte folkrörelserna och den tidiga socialdemokratin, nämligen hur man samtidigt skapar skötsamma arbetare och ett mer jämlikt samhälle.

På den tiden kom svaren på Wikströms fråga i ett antal väldigt konkreta former. Underifrån handlade det om det jag redan diskuterat: folkbildning, studiecirklar och organisering i demokratiska, frivilliga medlemsorganisationer som verkade i disciplinens, skötsamhetens och långsiktighetens tecken. Ovanifrån kom det till uttryck i skolplikt och värnplikt där barn och ungdom och inte minst de alltid lika problematiska unga männen kunde utsättas för systematiska försök till om inte bildning så i varje fall disciplin.

Men vad är egentligen möjligt idag? I min mening är det ännu oklart om vi verkligen befinner oss i en kris. Men det är ändå legitimt att ställa frågan om balansen mellan frihet och skötsamhet har slagit över för långt mot frihet. Om vi tar barnuppfostran och skola hamnar vi mitt i dagens stora skoldebatt men även i frågor som rör barns rättigheter kontra föräldrarnas rätt och ansvar att uppfostra. David Eberhards kontroversiella bok Hur barnen tog makten, som även väckt uppmärksamhet utomlands, tycks ge stöd för tesen att svensk barnuppfostran passerat en gräns bortom vilken skötsamhet är ett minne blott.

Hur man uppfostrar barn till att samtidigt bli fria människor och goda medborgare är dock en gammal pedagogisk utmaning som inte minst sysselsatte tidiga amerikanska pedagoger, något som James Block har analyserat i boken The Crucible of Consent: American Child Rearing and the Forging of Liberal Society. I början av 1800-talet stod USA, som världens första fria samhälle, inför en utmaning som saknade historisk parallell, nämligen att fostra en helt ny generation där målet var att skapa nya medborgare som var stöpta i samma värden som genomsyrade den nya republiken utan att samtidigt premiera den individuella friheten så till den grad att samhället störtade samman.

Spänningen mellan individens lust efter suveränitet och vårt beroende av samhällets fortbestånd har sysselsatt filosofer från Immanuel Kant till Georges Bataille. Och den för oss tillbaka till frågorna om skötsamhet och karaktär. Vinet som arbetaren dricker är nämligen en symbol för både frihet och förfall, ett erotiserat gränsöverskridande likaväl som superi och slapphet. Och i en tid då vi lever i samhälle som å ena sidan är mer präglat av arbetslinjens diktat än någonsin men där samtidigt allt fler lever på undantag i arbetslöshetens skugga ställs frågan om skötsamhet och karaktär i en ny dager. Som Richard V Reeves noterar räcker det inte med att moralisera; om vi ställer krav på disciplin och återhållsamhet måste vi också kunna leverera belöning. Ett samhälle som dömer andra utifrån arbetslinjens moraliska logik samtidigt som arbetslösheten är permanent och hög kan man i ett längre perspektiv inte räkna med att den arbetslöse självmant väljer bort vinet och dansbaneeländet.

Lars Trägårdh är professor i historia vid Ersta Sköndal högskola.