Populism bortom vänster och höger

EUROPA STÅR INFÖR omfattande utmaningar. Växande offentliga skuldberg, tilltagande byråkratisering och vikande konkurrensförmåga minskar förutsättningarna för en stabil tillväxt. Sedan finanskrisen 2008 har utvecklingen accelererat och den akuta bristen på både pengar och kreditvärdighet tvingar nu fram hårda nedskärningar i de flesta staters offentliga system. När många av de ekonomiska privilegier som vi européer länge tagit för givna rycks undan sprider sig oron och missnöjet. Samtidigt fortsätter migrationen att pressa den europeiska välfärdsmodellen. Politiker och väljare blir tvungna att definiera gränserna för sin generositet. I striden om tolkningsföreträdet engagerar frågan om vilken ideologisk färg som bör sättas på de extremnationalistiska krafter som har vunnit förnyad kraft i krisens spår.

Det som händer i Europa är dramatiskt. I ett försök att rädda det som kan av välfärdsstaten måste sittande regeringar, inte sällan borgerliga koalitioner, dra åt svångremmen. Stabila offentliga finanser, tydliga politiska välfärdsprioriteringar och nolltolerans mot budgetunderskott är ett recept som ordineras av flera högerorienterade regeringar och av andra än tjänstemännen på det svenska finansdepartementet.

Men för många människor motsvarar kraven på anpassning till en ny globaliserad värld i sig en öppen attack på den europeiska välfärdsordningen. Stora grupper känner sig berövade en medfödd rätt till en viss samhällsmodell. I frustration höjer de nu näven i protest. I Grekland fylls torgen av ilskna människor som motsätter sig sänkta löner och minskade pensioner. I Storbritannien går folk till storms mot höjda studieavgifter och privatiseringar i den offentliga sjukvården.

De politiker som försöker skapa budgetbalans hängs ut som hjärtlösa nyliberaler. En politik med tydliga prioriteringar betraktas inte enbart som fel lösning på utmaningarna, utan också som själva orsaken till Europas nuvarande problem. Mot de politiker från höger till vänster som vill gå framåt med en reformorienterad politik, växer ett motstånd grundat på fromma förhoppningar och idealism. Budskapen är förenklade och opportuna. Förkunnarna finns i alla läger.

I UNGERN HAR DET extremnationalistiska partiet Jobbik på några få år enat de väljare som motsätter sig klassiska liberala ståndpunkter om frihandel, marknadsekonomi och globalisering. Redan inför EU-parlamentsvalet 2009 tog partiet strid mot allt som uppfattades som modernt och kosmopolitiskt. Valmanifestet ”Ungern tillhör ungrarna!” var en blandning av kompromisslöst EU-motstånd, en vurm för Ungerns självständighet och kristna traditioner och ett stridsrop mot marknadsekonomi. Finanskrisen radikaliserade partiet, och partiledaren Gábor Vona efterlyste en ny världsordning där trygga arbeten går före företagens vinster.

Partiet befäste sin roll i parlamentsvalet 2010. En röst på Jobbik var mer än en röst för missunnsamhet gentemot landets romska minoritet. Valmanifestet ”Radikal förändring för nationellt självbestämmande och social rättvisa” var i minst lika hög grad ett brandtal emot fortsatt globalisering.

I Sverige och svenska medier beskrivs Jobbik konsekvent som ”högerextremt” och ”högerradikalt”. Ifråga om partiets nedlåtande syn på Ungerns romska minoritet är ordet ”extremt” berättigat. Högerprefixet ter sig emellertid svårmotiverat. Det leder tanken fel och antyder att främlingsfientlighet och hat skulle vara en naturlig följd av en till ytterligheter driven borgerlig politik, något som förefaller osannolikt. Snarast är det viljan att bryta med en destruktiv identitetspolitik som skapat utanförskap och förvägrat människor chansen att leva och verka i samhället som idag utmärker flera av Europas högerpartier. Liberaler och konservativa möts i en gemensam insikt om att nyckeln till att hantera Europas åldrande befolkning – och därmed också att säkerställa tillväxt och välstånd – är fortsatt invandring. Att det finns exempel på konservativa partier som istället delar Jobbiks syn på sina medmänniskor, däribland ungerska Fidesz, är inte i sig ett bevis för att alla högerpartier delar samma värderingar.

STUDERAR MAN Jobbik och dess väljarbas ter det sig därför än svårare att betrakta det som ett högerparti. Jobbik efterlyste i valet 2010 en ekosocial ekonomi och en aktiv stat som kunde trygga nationella tillgångar; mark, skog, vatten, ja till och med Budapests flygplats. Partiet sade blankt nej till att privatisera sjukförsäkringssystemet, och stödde ett förstatligande av pensionssystemet. Jobbik efterlyste allmännyttiga bostäder med statligt reglerade hyror. Med Jobbik vid makten skulle arbetstagarnas formella rättigheter och fackförbundens inflytande stärkas. Fattiga och utblottade ungrare skulle dessutom få möjlighet att bruka jorden, via kommunala jordbruksprogram, en modern variant av den ryska sovchosen med andra ord. Mycket kan sägas om denna politik, men påtagligt höger är den inte.

Inte heller attraherar Jobbik den burgna medelklassen, ofta betraktad som högerns kärnväljare. Tvärtom är underklassprotesten i flera av de extremnationalistiska partierna påtaglig. Både 2009 och 2010 fick Jobbik i första hand stöd i Ungerns fattigaste delar. Partiet lockade också unga och välutbildade. Enligt en opinionsundersökning av Forsense stödde 40 procent av väljarna under 24 år antingen Jobbik eller det nybildade gröna liberala partiet Lehet Más a Politika i valet 2010. Hälften av dem som röstade på Jobbik 2010 var yngre än 35 år. Bara tio procent var äldre än 55 år.

Den som studerar extremnationalismen finner snart att man i den politiska debatten tillämpar olika måttstockar på budskapens avsändare. Ett politiskt förslag som sägs vara höjden av populism när det förs fram av Jobbik betraktas ofta som fullkomligt okontroversiellt när det kommer ifrån en etablerad politiker.

FRANÇOIS HOLLANDE,Socialisternas kandidat i det franska presidentvalet senare i vår, är ett aktuellt exempel på detta. Nyligen utsåg han, med samma opportuna självklarhet som Jobbik, den globala finansmarknaden till sin huvudmotståndare. Genom att omförhandla euroländernas finanspakt för budgetdisciplin vill han skapa manöverutrymme för en vänsterorienterad politik. Bland de dyra löftena märks förslag om höjda statsutgifter med 20 miljarder euro de kommande fem åren, sänkt pensionsålder från 62 år till 60 år, behållandet av 35-timmarsveckan och inrättandet av en statlig investeringsbank.

DE VÄLJARE SOM identifierar sig som globaliseringens förlorare välkomnar självfallet Hollande och hans idéer. Men till skillnad från Jobbik är det få som beskriver hans politiska förslag som populistiska och marknadskritik som verklighetsfrånvänd.

Inte desto mindre söker de franska socialisterna stöd i samma antiglobaliseringsrörelser där Jobbik redan hittat delar av sin väljarbas. Gábor Vona och François Hollande är i det avseendet samma andas barn, förkunnare av samma världsuppfattning. Båda vill rusta staten mot kapitalet, göra politiken överordnad marknaden och driva en långtgående utbudspolitik. Vona och Hollande demoniserar dessutom de fria kapitalflöden som är en förutsättning för det moderna samhället. Den amerikanske sociologen Richard Sennett har i sin bok The Culture of the New Capitalism beskrivit mötet mellan den nationellt grundade kapitalismen och den nya globaliserade ekonomin som ett möte där idealet om lojalitet ställs mot flexibilitet, kontinuitet mot förändring.

SÅ FORMAS ETT NYTT politiskt landskap. När vanmakten och vanans makt söker nya företrädare förflyttas gränser som tidigare betraktades som självklara och bestående. Mot visionen om ett liberalt och öppet samhälle formeras alternativ som förespeglar att framtiden finns bakom höga murar mot omvärlden. I spåren av den kris Europa nu går igenom kommer motsättningarna mellan dem som har en vilja att bevara och dem som vill förändra och bryta ny mark att skärpas. Begrepp som högerextremism, högerradikalism och populism kommer i ett sådant sammanhang att förlora sin nuvarande betydelse.