Religionens evolution

Vart man sig i världen vänder möter man folk med mer eller mindre detaljerade föreställningar om att det någonstans finns en eller flera gudar som ligger bakom såväl deras egna som deras grupps framgångar och motgångar. Dessa ”utomnaturliga” makter brukar kräva vissa ritualer och offergåvor för att låta sin nådes sol lysa över sina anhängare men inte över deras fiender. Bakom allt som händer – såväl gott som ont – anar de troende gudomliga ingripanden. Kontakterna mellan dem och deras respektive gudar brukar skötas av en schaman, pastor, imam eller annan benådad individ, nästan alltid en man, som förklarar varför något gått fel, när så skett, och föreskriver vilka offerhandlingar som ska göra de ”utomnaturliga” makterna mer välvilligt inställda i framtiden och hur tacksägelser ska framföras för vad gott de gjort.

Experiment har avslöjat att späda barn har en medfödd reaktion att uppfatta allt som händer omkring dem som orsakat av någon ”aktör”. Ibland ser de en sådan, till exempel mor eller far, men ibland inte – och då reagerar de med oro och ängslan. Sedan de blivit lite äldre, fantiserar de ofta ihop en eller flera ”aktörer” som får namn och kanske dessutom går att beveka och påverka genom egna åtgärder. Ungefär samma situation gäller också hos många vuxna som tror på existensen av en eller ett antal ”aktörer” med makt över deras liv. Gudar ser och hör allt och vet vad som skett, och de bär framtiden i sitt sköte.

Varför har denna reaktion att antingen identifiera eller i annat fall hitta på en ”aktör” bakom alla oväntade händelser byggts in vårt psyke? Vilka fördelar kan den ha medfört?

I tider då människor ofta vistades i farofyllda omvärldar där en blixtsnabb reaktion på ljudet av en bruten kvist eller ett plask i träsket kunde vara skillnaden mellan liv och död kan det ha varit livsviktigt att inte tveka. Det hade kunnat kosta livet att ägna om så bara ett ögonblick åt att kolla vem ”aktören” faktiskt var. Även i mindre farliga sammanhang, till exempel i en social konflikt, kan det naturliga urvalet mycket väl tänkas ha gynnat den individ som reagerat ”reflexmässigt”.

Naturlig eller individuell gudstro – föreställningen att det finns en ”aktör” bakom vad som sker – tycks förekomma i alla mänskliga kulturer, om ock med olika styrka och i olika versioner. Givetvis betyder detta inte att det faktiskt finns eller inte finns några ”utomnaturliga” väsen. Reaktionen att i kärva lägen hitta på en ”aktör” kan ses som ett bland många andra beteenden som uppstått och modifierats i den evolutionära anpassningsprocess som danat vårt specifika psyke.

Människor har aldrig levt och lever heller inte i nutid ensamma utan i grupp. ”Ensam är stark” är en av de fånigaste av alla pratbubblor. Jämfört med en grupp har en ensam människa högst begränsade kunskaper och erfarenheter och är sårbar gentemot alla de slags faror, vartill kommer att det onekligen är svårt att på solokvist lyckas med fortplantningen. Så grundligt sociala är vi att förvaring i ensamcell betraktas som ett så ”omänskligt” straff att endast de allra värsta av bovar utsätts för den behandlingen.

Många evolutionärt informerade antropologer och biologer hävdar att den moderna människan – den som Linné döpte till Homo sapiens – genom sin enastående ”kulturförmåga” flyttat det naturliga urvalets tryck från individen till gruppen eller i vart fall fördelat det på båda nivåerna. För inte så länge sedan var ”gruppselektion” ett fult ord i den evolutionsbiologiska diskussionen, men inte längre. Idag finns det många som accepterat tanken att en individs fortplantningsframgång – den darwinska modellens ”valuta” – är starkt beroende av hans eller hennes sociala omgivning. Det är av största betydelse för individen att tillhöra en grupp vars medlemmar är beredda att göra uppoffringar för att öka sannolikheten för gruppens konkurrensförmåga nu och i framtiden. Sådana handlingar som när de utförs är kostsamma för aktören men som – statistiskt sett – gynnar henne eller honom i det långa loppet kallas ”prosociala”. De kostar från nästan ingenting, som att offra några sekunder på att hjälpa en rörelsehindrad medmänniska upp på bussen, till betydligt mer, som att hederligt betala sin skatt eller dra i fält och med risk för livet värna gruppens framtida välgång – för att ta några nutida exempel. Hos ingen art (i alla fall bland ryggradsdjuren) har det sociala systemet – gruppen – fått en så dominerande betydelse för den enskilda individen som hos oss människor. Härav följer att gruppselektion utgjort ett viktigare inslag i vår arts än i någon annan arts anpassning till omvärlden.

Ett stort problem med avancerad socialitet är att individer som ”snikar”, det vill säga smiter från de prosociala kostnaderna men gladeligen inhöstar deras återbäring, därigenom ökar sin relativa fortplantningsframgång (”fitness” i evolutionsbiologisk jargong), vilket betyder att gruppen kommer att få en växande andel av ”snikare” och därmed att börja gräva sin egen grav. Hur motverkas denna katastrofala process?

Genom att det uppstår eller uppfinns gruppspecifika normer som det är ”brottsligt” att bryta mot. Notera att få brott i dagens mänskliga samhällen bestraffas så skoningslöst som förräderi mot landet eller för den delen mot gänget. Bristande gruppsolidaritet måste identifieras och bestraffas, och den som har vakna ögon för sådana tendenser belönas av övriga gruppmedlemmar och stiger i rang. Ledarskap brukar betyda ökad fortplantningsframgång – en viktig bonus.

För att en grupp ska klara sig i en värld av konkurrerande grupper krävs sammanhållning och solidaritet. Givetvis är det av största vikt att prosocialiteten enbart omfattar ”ingruppens” medlemmar. En uppoffring för en icke-medlem är en felinvestering, utebliven uppoffring för en medlem likaså. Följaktligen måste varje individ tydligt signalera till vilken grupp hen hör.

När evolutionsbiologer talar om kultur, menar de inte bara de sköna konsterna och deras uttolkande utan den totala mängd av traditioner som finns i en viss grupp av individer och som överförs från den ene till den andre genom ”social inlärning”.

Kultur enligt denna definition förekommer även hos andra arter än människan. Men hos oss har kulturen fått ojämförligt mycket större betydelse för enskilda individers livsbetingelser än hos någon annan art. Kultur är inte ett individuellt utan ett socialt fenomen. Människans enorma kulturkapacitet både beror på och leder till att det naturliga urvalet i större omfattning än hos någon annan art väljer och vrakar även mellan grupper, alltså inte bara mellan individer.

Något av ett skolexempel på den växelverkan mellan arv (gener) och miljö (kultur) som egentligen är självklar men ändå så ofta förnekas eller vantolkas är människans språkförmåga. Flertalet forskare är eniga om att människan som ett genetiskt förankrat artdrag äger förmågan att tala; vi har ett ”språk” med egenskaper som är unika för just vår art. Alla friska människor kan prata med varandra och gör det också, men det gör inte till exempel schimpanser eller babianer. Däremot är det den sociala miljön, det vill säga kulturen, som avgör att människorna i ett visst område pratar swahili, i ett annat spanska och och i ett tredje skånska.

Att så många varianter av religiositet uppstått och levt kvar under längre eller kortare tidsrymder beror enligt många forskare som funderat på saken framför allt på deras lämplighet som markörer av gruppers identitet. Anhängare av alla de slags religioner brukar markera sin samhörighet genom känslosvallande beteenden och sin tillhörighet genom iögonfallande symboler. De säger sig vara Guds ”barn”, medan munkar och nunnor kallas ”bröder” och ”systrar”. Benämningen Broderskapsrörelsen på en kristlig förening säger allt. Ser man sig som varandras ”syskon”, blir det än mer självklart att hålla ihop. Ofta kan man redan på långt håll identifiera till vilken religion en viss person bekänner sig. När det är kyrkomöte i Uppsala vimlar det i gatulivet av personer som medelst sin klädedräkt markerar varför de är i stan.

Genom växelverkan mellan genetisk selektion på individnivå och kulturell selektion på gruppnivå tycks hos människan ha utvecklats en psykologisk utrustningsdetalj som vår art tycks vara ensam om: medvetandet. Begreppet är oerhört svårt att definiera, men som en av dess mest karakteristiska komponenter brukar anföras förmågan att uppfatta ”tidens gång”. Varje människa har sin historia och sin framtid, den förra ihågkommen och den senare emotsedd med fruktan, förväntan eller blandade känslor. En ofrånkomlig insikt är att livet en dag tar slut, och det uppfattar de flesta som tråkigt. Många menar att vår förmåga att skåda in i framtiden och inse att livet är kort bör ha förstärkt den personliga gudstron som ofta innehåller ett löfte för den troende om ett gott liv efter detta. I sin tur har denna föreställning ökat mottagligheten för den institutionaliserade religion, som ger anvisningar om hur man ska meritera sig till att få en entrébiljett till paradiset med alla dess fröjder. Att värna om och sprida den egna församlingen är ett säkert sätt att få en sådan biljett.

De som formaliserat den naturliga eller personliga gudstron till ”gruppreligioner” kallas teologer – en term som i detta sammanhang inkluderar alla professionella eller självutnämnda uttolkare av gudarnas budskap och tillika förmedlare av kommunikationen mellan människor och deras gudar. Förvisso bär de olika benämningar och tillämpar olika arbetssätt i olika religioner, men gemensamt är att de styr de religiösa uttrycksformerna så att gruppens inbördes solidaritet och ”utbördes” separatism understryks. Renlärighet är ett centralt honnörsord, och avvikelser från den rätta läran uppfattas som en synd. Terrorism motiveras ofta av religiösa motsättningar som har en enastående förmåga att framkalla och förstärka känslor av hat och förakt.

Från en enkel begynnelse har otaliga religiösa kulturvarianter uppkommit, några få för att i sinom tid anammas av hundratals miljoner människor, medan flertalet försvunnit i en gallringsprocess som illustrerar darwinsk selektion på gruppnivå. Religioner som försvagat i stället för förstärkt sina anhängares prosocialitet har slagits ut i den ständiga kampen om livsrum och resurser.

Det är ett intressant faktum att i alla mänskliga samhällens kultur ingår en eller annan form av religion, det vill säga en tro på ”utomnaturliga” krafter eller gudar som har inflytande på människors liv och leverne och som i många fall kan ombedjas att bistå i trängda lägen. I vissa fall uppfattas gudarna som nu levande och tillfinnandes någonstans i omgivningen, men oftare som fordomdags existerande på jorden men numera med hemvist någon annanstans, kanske i himlen.

Allmänmänskliga beteenden finns det goda skäl att se som adaptationer – anpassningar som utvecklats därför att de ökat gruppens och dess medlemmars fortlevnad och framtidsutsikter. Men vilka fördelar har religiositeten medfört för sina utövare?

Åtskilliga är de forskare som tagit itu med denna spännande fråga. Bland dem som grundligt analyserat detta problem märks Edward O Wilson, den 83 år gamle men oerhört aktive Harvardprofessorn som gjort så många banbrytande insatser som evolutionsbiolog och därvid särskilt ägnat sig åt att studera uppkomsten av olika slags socialt beteende. I sin senaste bok, The Social Conquest of Earth (2012), ägnar han ett kapitel åt att diskutera religionernas betydelse för mänsklig socialitet.

Wilsons slutsats är, kort uttryckt, att religiösa trosföreställningar, berättelser och ritualer är ett karakteriserande inslag i vår arts djupt rotade gruppbeteende (”tribalism” är ett ord han gärna använder). Alla religioner understryker för sina anhängare att de är en utvald skara eller ”hjord” med speciella privilegier. Deras göranden och låtanden har gudomlig sanktion och är därför höjda över vanlig moral och lag. När en grupp anfaller eller anfalles av en annan grupp hyser dess medlemmar följaktligen en övertygelse, inpräntad sedan späd ålder, att de har ”rätten på sin sida”. Att visa lojalitet mot och göra uppoffringar för andra anhängare av samma tro är lika självklart som att de som har andra religioner är ”hedningar”, ”otrogna”, ”avfällingar” eller ”förtappade” och självklart bör förintas. I den kristna Bibeln finns det gott om skildringar av vad som idag skulle klassificeras som fasansfulla folkmord. Men skribenterna framställer sådana grymheter som en rättfärdig och välbefogad handling för att bekräfta en militär seger över en föraktlig fiende med annat religiöst hemvist.

Av största vikt för en människogrupps överlevnad i en värld full av konkurrens är naturligtvis disciplin, och religiösa ledare utövar ofta en utomordentlig makt över sina församlingsmedlemmar. Fotfolket hotas med gräsliga straff efter döden, ifall de inte lyder, medan de å andra sidan lockas ut i kriget genom löften, för det fall att de skulle stupa i striden, om ett paradis fyllt med njutningar på en nivå som de endast kunnat drömma om i jordelivet. Gudarna avbildas emellertid inte alltid som milda och välvilliga utan understundom som vredgade och hotfulla, och otaliga sätt att blidka dem har uppfunnits av kreativa präster, som till exempel att betala sagda präster i pengar eller in natura. Religionernas funktion som socialt kitt inom gruppen tycks främjas bäst genom en kombination av löften om framtida fröjder och hot om framtida lidanden.

Än i denna dag spelar religionerna en viktig roll för sammanhållning och isärhållande av folkgrupper. Sannerligen är vi människor, som Wilson skriver, obotliga ”tribalister”.

Har det på senaste tid uppstått en aggressiv ”nyateism”? Svaret på frågan beror på vad man menar med det begreppet. Intresset för vad som ibland kallas de ”yttersta” eller ”existentiella” frågorna verkar onekligen tillta på åtskilliga håll i världen. Få är dock de som vill förbjuda andra människor att i godan ro fundera kring dessa frågor och att dyrka sina respektive gudar, lyssna på deras jordiska språkrör och delta i religiösa ritualer. Däremot känner många människor, inte minst i Norden, ett behov av vaksamhet och försvarsberedskap så att den sekulära grunden i våra samhällen inte försvagas genom ökat inflytande från religiösa samfund med stark drivkraft att tvinga samhället att följa vad de uppfattar som gudomligt givna och därför axiomatiska regler.

Till och med i det jämförelsevis sekulära Sverige skymtar faktiskt en del olycksbådande tecken. Så sent som på 1990-talet infördes i inledningskapitlet till läroplanen för grundskolan en klausul att undervisningen ska ske ”i överensstämmelse med den etik som förvaltas av kristen tradition och västerländsk humanism”, och i riksdag och regering sitter idag representanter för ett parti som inte bara värnar om religionens utan om en viss religions tolkningsföreträde. Den inställningen passar illa in i ett samhälle som vill garantera alla medborgare deras ”kulturfrihet”, så länge den inte inkräktar på andras eller på generella mänskliga rättigheter. Sann demokrati kan bara finnas i ett land där alla medborgare har samma rättigheter och samma skyldigheter – oavsett till vilken religion de bekänner sig. Bryter man mot den principen, har man avskaffat det demokratiska samhället.

Riklig erfarenhet talar för att ökad religionsmångfald i ett samhälle kan innebära ökad risk för splittring – det sambandet ligger så att säga i sakens natur. Behovet av integration av folkgrupper med olika kulturer, varvid ofta just den religiösa komponenten är framträdande, förnekas av få. Kan man tänka sig att en annan sorts gruppmarkör kan överta den roll som religionerna tidigare haft, så att ett samhälle uppstår där samhörighetskänslan övertrumfar de religiös-kulturella separationstendenserna ? Frågan är intressant – men svaret ovisst. Eftersom religiositeten bevisligen avtagit inom nationer där medborgarna hyser stort förtroende för myndigheter och stat och där de ekonomiska skillnaderna inte är alltför groteska, kan man kanske föreställa sig att i samhällen där dessa mål prioriteras och åtminstone i viss mån uppnås kommer benägenheten till kulturkonflikter att minska. Internationella jämförelser visar att de nordiska länderna ligger långt framme i denna utveckling. En from förhoppning är att de fortsätter i samma riktning.

”Aggressiv nyateism” – nej. Intensifierade politiska ansträngningar att reducera de kulturella konfliktriskerna – ja. Sist men inte minst: ständig beredskap att försvara det sekulära samhället mot dess fiender.

Staffan Ulfstrand är professor emeritus i ekologisk zoologi. Hans senaste bok är Darwins idé. Den bästa idé någon någonsin haft och hur den fungerar idag (2008).