”Semiter” och antisemiter

Det finns anledning att ställa frågan om någonting fundamentalt har ändrats i den arabiska och muslimska världen sedan Haj Amin al-Husseinis dagar. Robert Wistrich, historieprofessor och chef för Hebreiska universitetets International Centre for the Study of Antisemitism, svarar (”The Old-New Antisemitism”, The National Interest nr 72, 2003) att Hamas, Islamiska Jihad, Hizbollah och al-Qaidas globala jihadister idag drivs av samma våldsamma antivästliga och antijudiska religiösa fanatism som al-Husseini på sin tid. ”Här finns också tydliga paralleller till andra totalitära ideologier som drabbat mänskligheten under förra seklet: kommunismen och nazismen”, skriver Wistrich. Han är inte ensam om denna uppfattning. Den amerikanske vänsterintellektuelle debattören och författaren Paul Berman visar i sin bok Terror and Liberalism att den radikala islamismen idag hyllar martyrdöden i kampen mot ”islams fiender”, på samma sätt som nazismen hyllade att man offrade sig och gick i döden för Hitlertyskland. Yehuda Bauer, en av världens främsta forskare om Förintelsen och antisemitismens historia, har också påtalat denna ”dödskult”. Även han ser tydliga paralleller mellan kommunismen, nazismen och dagens radikala islamism.

Redan på 1980-talet skrev islamkännaren Bernard Lewis i sin bok Semites and Anti-Semites. An inquiry into conflict and prejudice: ”Idag är traditionell antisemitism en väsentlig del av det arabiska intellektuella livet – nästan i samma utsträckning som den var i Nazityskland.”

Utvecklingen har sedan dess bara accelererat med allt grövre antijudisk hatpropaganda i arabvärldens och den muslimska världens massmedier, skolor och moskéer. Den sprids vidare via världsomspännande tv-kanaler – från Marocko och Egypten i Nordafrika till Palestina, Saudiarabien och Iran i Mellanöstern. I ett land som Pakistan, där det inte finns några judar, är judehatet ett av de vanligaste budskapen bland landets många militanta islamister. Också i de europeiska storstädernas förorter, där en misslyckad integrationspolitik skapar grogrund för extremism, sprids detta gift.

Här finns även direkta uppmaningar till folkmord på judar. Också på nära håll. I centrala London under ”Rally for Islam” har den extrema islamitiska gruppen Al-Muhajirouns ledare Omar Bakri Mohammed öppet uppmanat muslimer att döda judar. I Stockholmsmoskén hölls sommaren 2003 ett möte i Europeiska rådet för fatwa och forskning där den inflytelserike fundamentalistiske teologen Yousef al-Qaradhawi beskrev självmordsbombningar (mot civila i Israel) som ”det kraftfullaste av vapen, därför att det är ett unikt vap en som Allah givit alla sina troende. Det utgör en form av gudomlig rättvisa på jorden”. I Danmark agiterar den extrema gruppen Hizb-ut-Tahrir på sin hemsida och via flygblad för mord på judar.

Det är från det kristna Europa som den arabiska och muslimska antisemitismen har hämtat inspiration till sina ritualmordsmyter och konspirationsteorier. Bernard Lewis förklarar skillnaden mellan den klassiska europeiska antisemitismen och judehatet i den muslimska/arabiska världen: ”För de kristna judehatarna representerade ’juden’ en mörk, dödlig makt – en föreställning som ligger till grund för många konspirationsteorier och myter om judarnas kontroll över bankväsendet och massmedierna. I den muslimska världen däremot har judarna betraktats som visserligen listiga och sluga, men främst löjeväckande och svaga varelser.”

Först på 1800-talet spreds ett judehat av europeiskt slag till den muslimska världen. Anklagelser om judiska ritualmord och sammansvärjningar började dyka upp i de arabiska länderna. Denna utveckling accelererade efter arabernas nederlag i samtliga krig med Israel – förödmjukelsen kunde förklaras med hjälp av gamla europeiska konspirationsteorier om ”judisk världsmakt”.

Hatet mot Israel – ”antisionismen” – har efter 1948 allt oftare fått klassiska antisemitiska uttryck. Den judiska statens existens beskrivs som ett symptom på en sjukdom i den muslimska världens hjärta. I de palestinska skolböckerna är det genomgående budskapet att Israel är ett förkastligt kolonialistiskt projekt, dömt att försvinna, och att judarna, som tillskrivs enbart negativa egenskaper, är islams främsta fiender.

Förklaringen till den typen av hatpropaganda bör inte sökas i Israels politik utan i den judiska statens själva existens. Enligt muslimsk tradition utgör förlusten av varje stycke land som någonsin ingått i det muslimska väldet, dar al-islam, liksom det faktum att judar styr över landets muslimska medborgare, ett svårt teologiskt problem.

Trots att utvecklingen i arabvärlden och i den muslimska världen idag kan jämföras med den antijudiska hetsen i 1930-talets Nazityskland, gör den religiösa retoriken att västvärldens politiker och intellektuella undviker att ta ställning. De vill inte bli anklagade för islamfobi. Samtidigt tiger moderata muslimska ledare för att inte beskyllas för samarbete med ”sionisterna”. Effekten blir att de muslimska extremisternas tolkning av islams förhållande till judendomen får allt starkare fotfäste inom den muslimska och arabiska opinionen.

Demonisering och omänskligförklarande av judarna var viktiga steg på väg mot den nazistiska ”slutliga lösningen”. Idag ser vi i den arabiska och den muslimska världen samma utveckling. Det är en fråga om en lavinartad utbredning av konspirationsteorier, som hävdar att ”judarna” ligger bakom allt elände som drabbat muslimerna. ”Judarna” anklagas för att medvetet sprida aids i arabvärlden, ha förorsakat tsunamikatastrofen i Asien, och för att vara Profetens främsta fiender. Judendomen förklaras vara den underliggande kraften bakom alla de modernitetens uttryck – sekularism, feminism, kapitalism, liberalism, etcetera  – som uppfattas hota islam.

Den typen av budskap återfinns i populärkulturen – en egyptisk teveserie i 41 avsnitt, Ryttare utan häst, handlar om en judisk komplott i syfte att förslava världen. Och än mer explicit i politiken. I Hamas officiella p r ogram kan man läsa följande (paragraf 22): ”Med sina pengar har de (judarna) tagit kontroll över all världens media, nyhetsbyråer, förlag, radiostationer och andra. /…/ De låg bakom den franska revolutionen, den kommunistiska revolutionen och alla andra revolutioner vi har hört talas om. De bildade hemliga sammanslutningar såsom Frimurarna, Rotary-klubbar och Lions i syfte att främja sionismens intresse /…/ De låg bakom första världskriget, då de kunde förstöra det islamiska kalifatet /…/ De grundade Nationernas förbund, genom vilket de kunde styra världen. De låg bakom andra världskriget, genom vilket de gjorde sig enorma ekonomiska vinster /…/ Det är de som såg till att Nationernas förbund ersattes med FN och säkerhetsrådet, för att på det sättet härska över världen.”

Ibland kan konspirationstänkande få rent av komiska proportioner: Enligt professor Hasan Bolkhari, ledamot i Irans filminstitut och kulturrådgivare vid landets utbildningsdepartement, ingår den tecknade amerikanska teveserien Tom och Jerry i ”en medveten judisk strategi som syftar till att förändra bilden av möss och skapa sympatier för judar [dessa har traditionellt förknippats med möss] hos europeiska barn”. (se Bolkharis tal vid ett filmseminarium den 19 februari 2006 på www.memritv.org/clip/en/1049.htm).

Ett annat vanligt tema, med rötter i det medeltida kristna Europa, är ”judiskt ritualmord”. Så här låter en modern version av denna myt: ”AIDS spreds i Egypten av vackra HIV-positiva judiska flickor som hade kommit från Israel för att sälja sig till egyptiska ungdomar /…/ Egyptiska myndigheter har avslöjat sionistiska presenter till barn, i form av tuggummi som visade sig orsaka sterilitet. För universitetsstudenter har (judarna) tagit fram tuggummi som ökar den sexuella lusten.” (Al-Usbu’ Al-Adabi, det statskontrollerade organet för syriska Författarförbundet, 1 januari 2000)

I samband med den muslimska fastemånaden ramadan för tre år sedan kunde de arabiskspråkiga tevetittarna i hela världen se den syriska dramaserien ”Al-Shahat”, ”Diaspora”, som sändes av libanesiska Hizbollahs satellitkanal Al Manar. Filmen är full av blodiga scener där rabbiner och religiösa judar framställs som kannibaler. (De som vill se ett smakprov på hur dessa teman gestaltas kan på Internetadressen www.memritv.org/subject/en/113.htm hitta videoklipp från ”Al Shahat” och liknande arabiska teveproduktioner.)

En av de stora bästsäljarna i arabvärlden har i åratal varit boken Matzah of Zion. Författaren, general Mustafa Tlass, Syriens långvarige försvarsminister med litterära ambitioner, skriver bland annat: ”En jude kan döda och ta ditt blod för att baka sitt sionistiska bröd.” Boken var under 1980-talet en bästsäljare i hela arabvärlden och 1990 blev den dramatiserad som syrisk radioteater och kunde höras i hela Mellanöstern. Framgången var uppenbarligen så stor att general Tlass och andra i den syriska maktapparaten bedömde det som lämpligt att exportera boken utanför det arabiska språkområdet. Vid ett möte i FN:s kommission för mänskliga rättigheter den 8 februari 1991 uppmanade den syriska representanten, Nabila Chaalan, kommissionens medlemmar att ”läsa denna viktiga bok”.

Även religiös retorik riktad mot judar och judendomen kännetecknar budskapet i arab i sk a och muslimska medier, predikningar och skolböcker. Khaled Al-Qudha, jordansk professor i religionslagstiftning, säger i ett tv-inslag: ”Profeten sade: Domedagen kommer endast när muslimer bekämpar judar och dödar dem, tills juden gömmer sig bakom träd och stenar och träden och stenarna ska säga: ’O, muslim, o, Allahs tjänare, det finns en jude bakom mig. Kom och döda honom.’” (Al-Majd TV, 11 sept. 2005).

I en intervju i syrisk teve den 21 juli 2006 förklarade landets vice religionsminister Muhammad Abd al-Sattar med hänvisning till Koranen att ”judarna härstammar från apor och svin”.

Under en fredagsgudstjänst som sändes i palestinsk teve i maj 2005 sa imamen Ibrahim Mudeiris: ”Judar är ett virus som liknar aids.”

Det gamla millenniet avslutades med en tidsenlig karikatyr i den palestinska dagstidningen Al-Hayat Al-Jadida (28 dec. 1999). Där kan man se en gammal man, som skall symbolisera 1900-talet, och en ung man, som står för det stundande seklet. Mellan dem finns ”juden” – enligt en välbekant Der Stürmer-estetik: med davidsstjärnan på bröstet och en kalott på huvudet. Den gamle mannen pekar på ”juden” och säger: ”Seklets sjukdom”.

(Det finns här anledning att ställa de muslimska reaktionerna på några Muhammedteckningar i Jyllands-Posten eller Lars Vilks ”rondellhund” – en tämligen sällsynt företeelse i europeiska tidningar – mot den flodvåg, som pågått i årtionden, av grova antijudiska karikatyrer i de statskontrollerade dagstidningarna i större delen av den muslimska världen. I Saudiarabien, Egypten, Syrien, Iran och i de palestinska områdena är det kutym – och inte ett undantag – att framställa judar som djur, djävulens inkarnation och ritualmördare. Se aktuella judekarikatyrer från arabisk press på www.memri.org/bin/articles.cgi?Page=subjects&Area=antisemitism&ID=IA36807)

Om någon vill bortförklara denna grova antisemitiska propaganda med den palestinsk-israeliska fredsprocessens sammanbrott, den senaste intifadan eller den så kallade Muren på Västbanken rekommenderas den tidigare nämnda boken av Bernard Lewis, Semites and Anti-Semites, som skildrar den antijudiska hatpropagandan som i årtionden spridits i den muslimska världen. Eller Judith Vogts Billedet som politisk våpen, där några av de grövsta judekarikatyrerna från arabiska tidningar – före 1967 – återges.

Ingen annanstans i världen är förnekandet av nazismens brott så utbrett och så allmänt accepterat idag som i den muslimska och arabiska världen. Revisionistiska myter, som ser den västerländska historieskrivningen om Förintelsen som en ”sionistisk lögn” i syfte att ”skapa sympatier för judarna”, presenteras som fakta. I till exempel den palestinska administrationens största officiella dagstidning Al-Hayat Al-Jadida (2 juli 1998) kunde man läsa: ”De (judarna) började sprida fruktansvärda bilder föreställande massavrättningar och fabricera förfärliga historier om gaskammare i vilka, enligt dem, Hitler skulle ha bränt dem. /…/ Och de drog fördel av allt detta för att skapa sympatier, medan de samtidigt begärde ekonomisk kompensation och bidrag från hela världen.”

Den 7 december 1999 skrev den jordanska muslimska veckotidningen, Al-Sabil: ”Hitler hämnades på judarna därför att han visste att de var profitöre r , uts ugare och förrädare. Han gjorde sig av med dem /…/ och förverkligade sin dröm och återupprättade sina bestulna rättigheter. Är inte en sådan person värd beundran? Hitler lyckades där araberna har misslyckats. Han rensade sitt land från judarna på sitt eget sätt och de judiska historikerna har ljugit när de betecknat det som Holocaust.”

I sin inledning till en arabisk översättning av Hitlers Mein Kampf skriver översättaren Luis Al-Haj: ”Soldaten Hitler efterlämnade inte bara en tragiskt fläckad legend, tragedin hos en stat vars drömmar krossades, en regim vars stöttepelare revs och ett politiskt parti som slogs ned. Hitler var en ideolog som efterlämnade ett ideologiskt arv som inte får förgås.” Boken, som har distribuerats i östra Jerusalem och områden kontrollerade av den palestinska myndigheten, har de senaste åren legat högt på den palestinska bästsäljarlistan.

Det är därför inte så konstigt att sådana historieförfalskare och Förintelseförnekare som Robert Faurison, David Irving och Roger Garaudy hyllas som hjältar i arabvärlden. Vid ett besök i Egypten belönades Garaudy av landets författarförbund med en utmärkelse och ett hedersmedlemskap. I Syrien blev han officiellt mottagen av landets vicepresident och muftin, shejk Ahmad Kaftharo, sade i ett uttalande att ”Garaudy på ett genomgripande sätt avslöjat […] det sionistiska bedrägeriet”. Libanons kultur- och utbildningsminister Michel Adah höll en gemensam presskonferens under vilken Garaudy upprepade klassiska antisemitiska myter om judar ”som kontrollerar internationella media och därmed lyckas förfalska historien”. Allt detta samtidigt som Garaudy i sitt eget hemland fällts i en domstol för antisemitism och förnekande av Förintelsen.

Några få arabiska intellektuella har reagerat. Den palestinsk-amerikanske författaren Edward Said skrev i Londontidningen Al-Hayat med anledning av det mottagande som Garaudy fick i arabvärlden: ”Om vi vill påverka det som sker måste vi erkänna judarnas lidanden liksom vi kräver att de inte förnekar vad vi har genomgått. Det är sjukt att förneka Förintelsen eller jämställa mordet på miljoner människor med fördrivandet och förtrycket av palestinierna.”

I en engelsk dagstidning läser jag om en imam i Brighton, Abduljalil Sajid, och en rabbin, Hershel Gluck. De berättar om ett tillfälle då en judisk företrädare och en imam skulle hålla var sitt offentliga anförande – den ene om antisemitism, den andre om islamofobi. De bestämde sig i sista minuten att byta roller: den judiske mannen talade om hatet mot muslimer, imamen om judehatet. Det finns en uppmuntrande symbolik i denna bild. Inte bara därför att judendomen och islam har mycket gemensamt och att judar och araber har en lång historia av fruktbar samexistens. Utan också därför att det bästa sättet att motverka extremismen – som bara har hat och våld att erbjuda sina anhängare – är att skapa förutsättningar för möten med ”den andre”.

JACKIE JAKUBOWSKI