Skriv en rapport!

Den franske författaren Vercors’ Le silence de la mer (Havets tystnad) är en av de första motståndstexterna som skrivs och ges ut i det av tyskarna ockuperade Frankrike.

I inledningen annekterar tyskarna ett vackert hus som ägs och bebos av en äldre fransman. I den lada denne gjort om till målarateljé stuvar ockupanten in materiel. De slår sen sönder fransmannens stafflier för att använda bitarna att tjudra hästarna med.

Med risk för att vara övertydlig: Kulturen, här symboliserad av ett staffli är det som skiljer oss från naturen eller mer hårdraget, från barbariet.

Kulturen i alla sina yttringar är central för en fiende och ockupant att skända och förstöra, för att i förlängningen få oss att sluta att känna och bete oss som människor.

Mönstret är förstås enklare att se då det finns en yttre fiende, en ond och effektiv ockupationsmakt. Men vad gör vi när de söndrande krafterna, barbariet, finns inom ett samhälle som det svenska? Hur kämpar vi emot?

Jag kommer hem på höstlov till ett Sverige som via medier ser ut att vara i upplösning. Stora mängder flyktingar strömmar fritt in i landet, polisen säger sig ha tappat kontrollen. Flyktingförläggningar brinner i stort sett varje natt och mord med rasistiska motiv begås i en skola i Trollhättan.

Regeringen har lite tidigare ordnat pep-party där det innehåll som når ut till allmänheten är att det inte finns någon svensk kultur, vilket naturligtvis irriterar. Regeringen och delar av oppositionen kommer överens om en delvis ny migrations- och integrationspolitik som samtliga parter omedelbart efteråt konstaterar är otillräcklig, men de är nöjda ändå.

Jag är förvirrad. Det verkar jag inte vara ensam om. De svenska vänner jag träffar kör på som vanligt. Vi pratar om våra liv, våra jobb, våra barn. När vi kommer till den politiska situationen blir det huvudskakningar och mummel.

Jag får en känsla av att vi allihop står här och ser hur något förändras i ett rasande tempo mitt framför ögonen på oss, och varken vi eller våra politiker kan göra något åt det. Sverige, och Europa, håller på att omdanas om inte i grunden så åtminstone grundligt. Det sker inte genom medvetna politiska beslut. Det sker genom förändringar i omvärlden, krig, konflikter och små inskränkningar i människors redan knappa villkor i flyktingläger i Mellanöstern.

Jag läser vidare om ökad polarisering och jag letar, utan att veta om det, efter något som i denna röra är tryggt och typiskt svenskt. En svensk kultur.

Så stöter jag på en artikel i Sundsvalls tidning (14/5) om ett vandaliserat boende för unga flyktingar. Det visar sig att det är ungdomarna själva som har förstört det genom att kladda ned det med bajs och slå sönder möbler. Orsaken sägs vara deras missnöje med maten. Som läsare kan jag bara hålla med föreståndaren när hon säger att händelsen är bedrövlig och oacceptabel. Men sen säger hon något som får mig att lystra till: Vi har försökt få dem att skriva klagomålsrapporter när de är missnöjda med något. Det har inte fungerat hittills.

Nej, det verkar ju inte så. Men just här, i dessa två ord: skriva klagomålsrapporter, ser jag något som jag uppfattar som (svensk) kultur framträda.

Inte nöjd? Du skrev till Kungl. Maj:t, idag skriver du till respektive myndighet. Du behöver inte anlita sju advokater. Du behöver inte vara en god stilist. Det räcker med att du får fram ditt budskap.

Och när du gör detta i god demokratisk (svensk) ordning så kan du förvänta dig ett svar. Det är inte säkert att du får som du vill, men kanske.

Detta sitter djupt i oss, sträcker sig mycket längre tillbaka i tiden än den svenska moderna demokratin. Förmodligen har det sina rötter i det germanska tinget. Samtal, diskussion, hopjämkning.

Det kan tyckas enkelt: Kultur är att tala och skriva – istället för att slå sönder eller bränna.

Verktyget är språket.

Den institution som har det överlägset tyngsta ansvaret för (den svenska) kulturens fortsatta existens blir förstås skolan. Men det räcker förmodligen inte. Alla som bor och lever i Sverige måste åtminstone inse poängen med, och helst även kunna skriva – klagomålsrapporter.

Det är den stora, gemensamma utmaningen.

Karin Stensdotter är författare och arkitekt, bosatt i Paris.