Stå upp för bildning

Bildning begynner med boken och de goda förebilderna. Per Wästberg har i ett tal sagt att ”böckerna vänder oss ryggen tills vi rör vid dem”. Kulturen får inte hamna i träda. Vi kan inte bara stirra på bokryggarna, utan måste aktivt tillägna oss den kunskap som finns mellan pärmarna. Bildning är en livslång process som inte bara handlar om att behärska olika ämneskunskaper, utan också om förmågan att kunna använda dessa i rätt sammanhang. En bildad person, vill jag mena, har också en ödmjukhet inför främmande saker, en nyfikenhet på nya ämnen, en strävan efter att utveckla ett logiskt tänkande och en förmåga att kunna leva sig in i andra perspektiv och situationer.

Bildning ska inte sammanblandas med allmänbildning, som dock inte ska underskattas. Allmänbildningen är i själva verket en sorts bas för bildningen. Ofta handlar det om fakta i tabellform: Sveriges landskap och län, flora och fauna, regentlängden, världens huvudstäder, multiplikationstabellen och så vidare. Det är sakuppgifter som lyser likt fyrplatser vid kunskapens hav – de möjliggör orientering i tillvaron, skapar sammanhang och associationer.

Helst bör sådana fakta nötas in så tidigt som möjligt. Barn i åldrarna 6–12 besitter en enorm receptionsförmåga och fördomsfri nyfikenhet på omvärlden – det är verkligt slöseri att inte utnyttja de goda åren.

Men synen på kunskap i det moderna Sverige präglas i alltför hög grad av ett snävt ekonomiskt nyttotänkande, som i det långa loppet inte bara gör oss andligen fattigare, utan paradoxalt även riskerar att leda till en ekonomisk utarmning.

Det sägs ibland råda en motsättning mellan ekonomiska nyttoaspekter och ett samhälle som värdesätter humanism, bildning och kultur. Snarare är det tvärtom – det är den kunskapstörstande och nyfikenhetsinriktade miljön som kan generera nya affärsidéer, forskningsframsteg och en mer genomtänkt samhällsutveckling.

Exempel ur den svenska historien visar att bildningsideal och kapital har samsats väl. Sundsvall var i slutet av 1800-talet sågverksindustrins världsmetropol med en flödande entreprenörsanda. Om det vittnar de palatslika husen i stadens centrum. I parken Vängåvan finns en fontän, som pryds av skulpturer symboliserande handel, industri, hantverk och sjöfart. Men allra högst upp på den översta vattenskålen tronar konsternas musa, som ville de gamla grosshandlarna säga vad vore livet värt, allt arbete för pengar och ära, om inte detta tjänade till att just skapa förutsättningar för de sköna konsterna?

Finansfamiljerna i Sundsvall understödde konst, litteratur, musik och teater. Den ledande träpatronen Fredrik Bünsow var själv konstnärsson från Kiel och omfattade det Humboldtska bildningsidealet med en lång rad intressen: arkitektur, astronomi, filosofi, historia, lanthushållning och polarforskning. Bünsow blev en av Sveriges rikaste män och slutade sitt liv med palats på Strandvägen och sitt slottslika sommarställe Merlo nära sågverket i Skönvik. Han var inte atypisk för sin tids näringslivsprofiler.

Näringslivets starka band till kultur och bildning fortsatte. Skönvik blev en grundpelare i SCA-koncernen, vars vd Axel Enström så sent som på 1950-talet var ordförande i Medelpads fornminnesförening, Medelpads hembygdsförbund, Norrlands sångarförbund, Sundsvalls museum, Sundsvalls orkesterförening med flera föreningar.

Samtidigt understöddes bildningsverksamheten av folkrörelserna, såväl arbetarrörelsen som frikyrkan och nykterhetslogerna, ofta med ekonomiskt stöd av storföretagen.

Men när vi kommer till nutiden har bildningsidealen fallerat. Ingen ska leva med illusionen att tidigare generationer i alla avseenden lyckades leva upp till idealen, men nu finns inte ens själva strävan kvar. För att avsluta exemplet med skogsindustrin så är det kanske ingen slump att nutidens direktörer inom SCA inte förknippas med kultur och bildningsideal utan istället har kommit att associeras med lyxjakter, dyrbara flygresor och förstörelsen av 1800-talsvillorna i Petersvik.

Utrymmet räcker här bara till att nämna några åtgärder som kan bidra till att bildning ges ett större utrymme i Sverige:

• Reformerad lärarutbildning och höjd status på läraryrket.

• Omdaning av universitetsstudierna med ett års obligatoriska studier inom filosofi, historia, humaniora och naturvetenskap.

• Estetiska ämnen med inslag av konst- och musikhistoria återinförs på gymnasiet.

• Storskalig satsning på läromedel inom bland annat historia, geografi och naturkunskap för barn i lågstadiet och mellanstadiet.

• Ekonomiska stimulanser för företag och myndigheter att satsa på fortbildning för sina anställda.

Det digitala informationssamhället har många fördelar, men för att kunna dra nytta av de goda sidorna måste kultur och bildning prioriteras. Annars kommer vi att fortsätta trampa i allt smalare hjulspår, medan den andliga tundran breder ut sig.

Nils Johan Tjärnlund är vetenskapsjournalist och författare.