Vakna Europa! utropar George Soros i det andra novembernumret av New York Review of Books 2014. Vladimir Putins Ryssland hotar de grundvalar på vilka den moderna europeiska ordningen vilar genom sin aggression mot Ukraina, och ändå verkar européerna stå handfallna – förlamade av eurokrisen och av den framgångsvåg för populistiska politiker som följt i krisens spår. Men tillåts Putin vinna dragkampen om Ukraina kommer hans aptit att växa. Nästa gång kan det vara ryskspråkiga områden i de baltiska staterna som står på tur. Eftersom tanken att militärt konfrontera Ryssland inte ses som ett alternativ är det andra åtgärder som måste till, menar Soros. Istället för ekonomiska sanktioner mot Ryssland efterlyser han ett gigantiskt hjälppaket till Ukraina, varigenom demokratin i landet kan stabiliseras. Det förutsätter dock att européerna förstår att de befinner sig i krig, att nu inte är tid för återhållsamhet utan att det istället gäller att låta pengarna rulla. Om byråkraterna i Bryssel engagerar sig för det spirande civilsamhället i Ukraina kan dessutom en välbehövlig vitalisering av unionen bli följden. Européerna tvingas återknyta kontakten med de idéer som en gång födde Europaprojektet: ”Den europeiska unionen skulle rädda sig själv genom att rädda Ukraina”, menar Soros.
Det är knappast någon nyhet att Europa inte längre är maktens centrum i världen. Även om EU-länderna tillsammans alltjämt utgör världens största ekonomi minskar försprånget snabbt. EU-länderna andel av världens BNP har på tio år sjunkit från en fjärdedel till en femtedel. Deras andel av världens befolkning har sedan 1960 nästan halverats (från 13,4 procent till 7,3 procent). Med en medianålder på strax över 40 år har EU-länderna dessutom en åldrande befolkning, mer än elva år över den globala medianåldern. På varje medborgare mellan 15 och 64 år i EU-länderna går det idag mer än en fjärdedels pensionär. Till år 2060 prognosticeras försörjningsbördan ha vuxit till mer än en halv pensionär per medborgare i yrkesaktiv ålder (i Sydkorea och Japan ser utsikterna förvisso ännu dystrare ut). Den andel av BNP som satsas på forskning inom EU är fortfarande imponerande (2,04 procent), men lägre än i Sydkorea (3,74 procent), Japan (3,26 procent), USA (2,77 procent) och Australien (2,33 procent).
Som militärt projekt har EU aldrig varit menat att ersätta Nato, annat än i humanitära och fredsbevarande insatser som alliansen av någon anledning inte velat ge sig in på. Som redan påpekats är det också uteslutet att unionen skulle besluta sig för att med militära maktmedel ta upp kampen med Ryssland om Ukraina. En blick på de europeiska Nato-ländernas militära satsningar visar ändå hur Europas relativa vikt i världen håller på att förändras även inom detta område. De enda av Natos 26 europeiska medlemsstater som lever upp till alliansens rekommendation att lägga 2 procent av BNP på försvaret är Estland, Frankrike, Grekland, Storbritannien och Turkiet. Tretton av de tjugo länder i världen som skurit mest i sina försvarsutgifter under de senaste två åren återfinns bland de europeiska Nato-medlemmarna. Belgien, Grekland, Italien, Nederländerna, Spanien, Storbritannien och samtliga centraleuropeiska länder utom Polen har minskat sina reella försvarssatsningar med 10 procent eller mer sedan finanskrisen började 2008, liksom även de alliansfria EU-länderna Irland och Österrike.
Ett annat sätt att mäta militär styrka är att dividera ett lands utgifter för utrustning, utbildning och övningar med antalet stridande soldater. År 1914 var den summan exempelvis dubbelt så stor i Tyskland som i Frankrike, och ännu mycket större i Tyskland än i halvindustrialiserade stormakter som Italien, Osmanska riket, Ryssland och Österrike-Ungern, vilka sände illa förberedda bondesoldater ut i första världskrigets skyttegravar. Enligt den brittiske strategiprofessorn Julian Lindley-French är USA militärt världsledande idag med en investering på omkring 100 000 dollar per soldat och år. Genomsnittet bland de europeiska Nato-allierade är ungefär en fjärdedel av den summan. Det är därför rimligt att tänka sig att stridseffektiviten hos de europeiska Nato-arméerna i relation till samtidens internationella toppstandard är lika låg som den var hos de italienska, osmanska, tsarryska eller österrikisk-ungerska arméerna inför första världskriget (Storbritannien och Frankrike anses dock avvika från den europeiska normalbilden genom investeringar kring 80 000 dollar per soldat).
Detta Europa ska alltså jämföras med Putins Ryssland, som mer än fördubblat sina försvarsutgifter de senaste tio åren och numera satsar över 4 procent av sin BNP (omkring 20 procent av statsutgifterna). Inom två år antas den ryska försvarsbudgeten rentav vara större än Frankrikes och Tysklands tillsammans (länder vilka 2013 intog femte respektive sjunde plats i världen). Hur realistiska sådana prognoser är ska vi återkomma till mot slutet.
Som George Soros artikel i New York Review of Books illustrerar, har emellertid Ryssland i alla diskussioner om Europas identitet en given roll som ”den andre”. Så har det varit i omkring trehundra år, efter det att hotet från turkarna hade försvunnit utanför Wiens portar och istället Peter den stores imperium började bli en viktig makt. Synen på Ryssland var inte självklart fientlig under 1700-talet. Många europeiska upplysningsfilosofer betraktade Katarina den stora med samma förhoppningar som en del västerländska intellektuella under 1960- och 1970-talen såg på Mao Zedong, Fidel Castro och Julius Nyerere. Liksom senare Kina, Kuba och Tanzania uppfattades 1700-talets Ryssland som ett slags tabula rasa – ett samhälle där tidigare traditioner och historiskt arv antogs sakna betydelse, och där det fanns utrymme för spännande samhällsexperiment under progressiva härskare. I andra europeiska länder riskerade radikala reformer att saboteras av en stark adel eller en oberoende kyrka, eller av självägande bönder som inte var lika fogliga som sina livegna ryska ståndsbröder.
Ryssland var under 1700-talet också en accepterad medspelare i den europeiska maktpolitiken. Första gången ryska trupper intog Berlin var inte 1945 utan 1760 (under sjuårskriget) och 39 år senare stred ryska soldater sida vid sida med britter och österrikare mot det revolutionära Frankrike – så långt västerut som i Nederländerna, Schweiz och Italien. När Ryssland till skillnad från Preussen och Österrike vägrade inordna sig under Napoleon, mobiliserade den franske kejsaren hela Europa i ett misslyckat invasionsförsök 1812. Franska trupper utgjorde i själva verket mindre än halva den 600 000 man starka invasionsstyrkan. Resten kom från Frankrikes allierade och satellitstater.
Att Ryssland överlevde 1812 och besegrade Napoleon blev landets stora genombrott som europeisk supermakt (en kronprins importerad från Frankrike räddade Sverige från att hamna på fel sida i slutstriden). Tsar Alexander I blev den främste arkitekten bakom det nya, mer samarbetsinriktade säkerhetssystem som etablerades på Wienkongressen 1815. Bland de europeiska statsmännen utmärkte han sig genom sin idealism, sin tro på europeiska värderingar och på att stormakterna hade ett ansvar för att värna även små staters intressen.
Förutom freden mellan staterna var ett viktigt inslag i Alexanders idé om kollektiv säkerhet den ”inre freden”. Stormakterna skulle skydda den bestående ordningen och gemensamt ingripa mot nya revolutioner. Det var detta som fick den europeiska intelligentians svärmeri för Ryssland att verkligen svalna, särskilt efter Alexanders död 1825, när hans reaktionäre bror Nikolaj tagit över tronen och med våld slagit ned den liberala dekabriströrelsen. ”Mina herrar, sadla era hästar, Frankrike är republik”, påstås Nikolaj ha utropat inför sina gardesofficerare när nyheten om februarirevolutionen i Paris nådde honom. För ett dynastiskt, mångetniskt imperium som det ryska var 1800-talets liberaler med sina krav på nationellt självbestämmande naturliga fiender. Tillsammans med britter och fransmän befriade ryssarna visserligen Grekland från Osmanska imperiet 1829, men senare befäste det brutala krossandet av revolutioner i Polen och Ungern bilden av tsarriket som Europas gendarm.
I europeiska konservativa kretsar var detta inte nödvändigtvis något negativt. På samma sätt som politiker från ungerska Fidesz, franska Front National eller svenska Sverigedemokraterna i dag förmår se förtjänster hos Putinregimen, kände skalden Per Daniel Amadeus Atterbom ideologiskt frändskap med tsarväldet. Han oroade sig under Krimkriget för att Ryssland skulle krossas av västmakterna: ”god natt då i Europa, icke blott med den despotiska principen, utan fastmer med hela den monarkiska”. En annan varm Rysslandsvän var Otto von Bismarck, som tjänstgjorde som preussisk ambassadör i S:t Petersburg kring 1860 och under några år hade en passionerad kärlekshistoria med en rysk grevinna. Bismarck förstod att hans framgångsrika enande av Tyskland 1871 hade haft Rysslands tysta medgivande som sin förutsättning och ansträngde sig därför för att bevara goda relationer med S:t Petersburg. Mordet på tsar Alexander II 1881 och tsarregimens kamp mot terrorister under de följande åren väckte sympatier i europeiska regeringskretsar. I sina mellanhavanden med icke-européer uppfattades dessutom Ryssland som en del av Västerlandet. Johan R Pallins lärobok i allmän historia – decennierna före första världskriget den mest spridda i svenska läroverk – slår fast att motivet för Rysslands expansion i Centralasien är ”att uppfostra de råa folkslagen och trygga den fredliga samfärdseln”, motiv som även ansågs ligga bakom britters, fransmäns, tyskars och belgares närvaro i Afrika.
Synen på Ryssland som ett hot kom att dominera först mot slutet av 1800-talet, när konkurrensen från rysk spannmål började bli kännbar för jordägarna i Västeuropa och radikalnationalistiska och biologistiska föreställningar – exempelvis den om en särskild ”slavisk rasidentitet” – började bli ideologiskt allmängods även i konservativa kretsar. Det fanns också en gnagande oro för att en granne vars territorium sträckte sig ända bort till Stilla havet – och som dessutom hade börjat industrialiseras – knappast skulle gå att kontrollera inom ramarna för ett europeiskt maktsystem.
Rysslands nederlag mot Japan och den första ryska revolutionen 1905 förändrade inställningen på nytt. Premiärminister Pjotr Stolypins ekonomiska reformer och den snabba ekonomiska tillväxt som följde skapade förhoppningar om Ryssland som framtida marknad, med stämningar liknande dem som skulle komma i svang bland europeiska investerare ungefär hundra år senare. Samtidigt fängslades omvärlden av modernistiska strömningar inom rysk kultur och konst. Utbrotten av revolutionärt våld skapade dock osäkerhet. Skulle hotet om inre upplösning locka in tsarregimen på en expansionistisk utrikespolitik?
På senare år har historiker som Sean McMeekin hävdat att regeringen i S:t Petersburg faktiskt spelade en aktivare roll än man tidigare trott när det gällde att driva fram kriget sommaren 1914. Men det är inte bilden av desperata makthavare som försökte avvärja en revolution genom utrikespolitiska äventyr som tonar fram hos McMeekin, utan av en revanschsugen och självmedveten stormakt som äntligen kände sig återställd efter katastrofen 1905 och nu med återvunnen aptit ville hugga in på svagare grannar som det Osmanska imperiet. Desperationen sommaren 1914 fanns snarare i Berlin, där övertygelsen om att ett stormaktskrig var oundvikligt och att Ryssland snart skulle ha gått om Tyskland i militär styrka bidrog till villigheten att gå i krig, eftersom oddsen skulle vara bättre nu än om några år.
När det gäller militär uthållighet och industriell mobilisering var Tsarryssland också betydligt starkare under första världskriget än eftervärlden har förletts att tro – inte minst genom den sovjetiska historieskrivningen som ville framställa regimen som dödsdömd och revolutionen 1917 som oundviklig. Till sist bröt hemmafronten samman till följd av transportkaos och livsmedelsbrist i städerna, men den ryska genomklappningen inför det totala krigets påfrestningar var inte unik. Liknande krissymptom gav sig åren 1917–1918 till känna i Tyskland och Österrike-Ungern – och i mildare form även i Frankrike, Italien och Storbritannien.
Efter bolsjevikernas seger 1917 var synen på Ryssland som Europas antites däremot knappast ifrågasatt – varken av Sovjetunionens fiender eller av dess beundrare. I ljuset av operation Barbarossas grymma verklighet – folkmord, slavarbete, plundring och ödeläggelse – vill eftervärlden helst glömma att Adolf Hitlers stora antibolsjevikiska korståg i själva verket var hans populäraste projekt som europeisk politiker. Sommaren 1941 var ju Josef Stalin den diktator i Europa som hade hunnit mörda flest människor. Finländare, ungrare, italienare, rumäner, slovaker och kroater marscherade sida vid sida med de tyska trupperna. Dessutom anmälde sig hundratusentals frivilliga – spanjorer, fransmän, flamländare, valloner och skandinaver. Även neutrala, mer eller mindre antinazistiska krafter som Franco, påven eller den svenska samlingsregeringen ansåg det nödvändigt att på något sätt ge sitt stöd till kriget i öster. Därigenom blev Hitlers Rysslandsfälttåg 1941 en alleuropeisk angelägenhet och en sorts upprepning av Napoleons företag år 1812. När krigslyckan växlade avtog entusiasmen, och Sovjetunionens ofattbara uppoffringar för att besegra nazismen renderade landet betydande popularitet. Inför stalinismens expansion västerut förbleknade dock dessa stämningar, snabbare än vad vurmen för Tsarryssland hade förklingat efter Napoleonkrigen. Bara genom att låta världsmakten USA stanna kvar kände sig västeuropéerna trygga efter 1945, eftersom det nu fanns en motvikt mot det Ryssland som för länge sedan vuxit sig för stort för det europeiska sammanhanget. Att det stod sovjetiska stridsvagnar vid Elbe bidrog också till att västeuropéerna kunde lägga gamla konflikter bakom sig och börja samarbeta.
Det är först efter kalla krigets slut som vi återigen tvingats förhålla oss till Ryssland som en del av Europa. Under 1990-talet kunde ryska politiker beskriva ett inträde i såväl EU som Nato som framtida mål, och 1996 blev landet medlem av Europarådet. Det Europa som Ryssland återvände till var dock mycket annorlunda än det Europa landet lämnade vid tiden för första världskriget. Världsdelen hade förlorat det mesta av sin globala pondus och har fortsatt att halka efter. Ryssland var däremot tills helt nyligen en av världens två supermakter. Vladimir Putin hann fira sin 39-årsdag som sovjetisk medborgare. Det finns följaktligen betydande skillnader i perspektiv mellan de politiker som styr EU och de politiker som styr Ryssland.
Det är å andra sidan trösterikt att dessa olikheter kan vara övergående. När det gäller globalt inflytande rör sig utvecklingen i EU och i Ryssland i samma riktning. Det verkar dock gå snabbare utför med Ryssland, vars ställning i första hand vilar på vetorösten i FN:s säkerhetsråd och på kärnvapenarsenalen. Det sistnämnda resursen skrämmer säkert omvärlden allra mest men är av begränsat värde utom för självförsvar. Landets BNP har visserligen vuxit avsevärt under 2000-talet, men trots en mer än femton gånger större folkmängd än Sverige är den ryska ekonomin inte ens fyra gånger större än den svenska. Ryssland satsar ungefär hälften så stor andel av sin BNP på forskning som EU. Korruption och osäkra förhållanden bidrar till att många av de begåvade forskare och entreprenörer som är så viktiga för ett lands välstånd försvinner utomlands. Fallande energipriser och västs sanktioner efter Ukraina har dessutom fått den ryska tillväxten att avstanna. Det ter sig osannolikt att det ambitiösa upprustningsprogrammet kan fortsätta särskilt länge.
Det föds lika få barn per kvinna i Ryssland som i EU (1,6), Ryssland har liksom EU-länderna också halverat sin andel av världens befolkning sedan 1960 (från 3,9 till 2,0 procent). Den ryska befolkningsminskningen lär emellertid fortsätta i snabbare takt, eftersom dödligheten i landet är hög – i nivå med det aidsdrabbade Sydafrika. Enligt en studie publicerad i The Lancet dör var fjärde rysk man före 55 års ålder, främst på grund av alkohol (motsvarande siffra i Storbritannien är 7 procent). Självmord var 2010 dubbelt så vanliga i Ryssland som i EU och dödsfall till följd av våld 13 gånger vanligare. Den höga dödligheten innebär visserligen att balansen yrkesarbetande–pensionärer ser gynnsammare ut för Ryssland än för EU-länderna, men nackdelarna överväger. Under perioden 2005 till 2010 minskade befolkningen med 0,4 procent Utan invandringen från de tidigare sovjetrepublikerna skulle minskningen ha varit 3,5 procent. EU:s befolkning under samma period ökade med 3,5 procent, skulle även utan invandringen ha ökat med någon procent och spås fortsätta öka åtminstone fram till 2040. Befolkningsnedgången i Ryssland kommer däremot att börja redan under de närmaste åren. Annekteringen av Krim tillförde visserligen 2,5 miljoner invånare och kommer att ge ett positivt bokslutet för 2014, men så värst mycket mer befolkningstillväxt av den här typen blir det nog inte. Prognoser pekar på 127 miljoner invånare år 2040 jämfört med 146 miljoner idag. Efter 300 år verkar Ryssland vara en stormakt som passerat ”bäst-före-datum”. EU-ländernas läge är bättre ekonomiskt och demografiskt, men rörelseriktningen alltså densamma. Varken Ryssland eller Europa kommer att ha samma globala tyngd under 2000-talet som under tidigare århundraden. Vi får acceptera detta och det måste de ryska ledarna också göra. Verkligheten kommer under alla omständigheter att tvinga dem.
Gunnar Åselius är professor i historia vid Försvarshögskolan.

Redan prenumerant?
Logga inAxess Digital för 59 kr/mån
Allt innehåll. Alltid nära till hands.
- Full tillgång till allt innehåll på axess.se.
- Tillgång till vårt magasinarkiv
- Nyhetsbrev direkt till din inbox