Toleransens mörka sida

Rasism, religiös trångsynthet och främlingsfientlighet är allvarliga problem i nästan varje samhälle. Och ibland bör lagar och bestämmelser som har införts med en dominerande kultur i tankarna omprövas eller mildras för att ta hänsyn till minoriteters eller nytillkomna invandrargruppers särskilda situation. Det är en utbredd övertygelse bland liberaler och människorättsaktivister att ett rättvist och tolerant samhälle måste tillmötesgå minoriteter genom att ta speciell hänsyn till deras särskilda religiösa ritualer och kulturella normer. Mot detta står de som kräver att minoritetsgrupper ska rätta sig efter regler som kanske återspeglar majoritetens kultur. Men kravet på mångkulturell tolerans kan också maskera olika former av intolerans och okänslighet – intolerans mot oliktänkande inom minoritetsgrupper och okänslighet för de gemensamma sociala normer som möjliggör ett samhällsliv präglat av harmoni och generositet.

USA utgör ett lärorikt exempel. Den amerikanska mångkulturalismen har gjort mycket för att främja tolerans och ömsesidig respekt i vårt mångskiftande samhälle. Men tanken att minoriteter har en särskild kultur som måste värnas och skyddas har också förstärkt och överdrivit skillnaderna mellan olika grupper och individer. Föreställningen om mångkulturella skillnader implicerar att medlemmar av minoriteter är som mest uppriktiga och genuina när de avviker från det breda samhällets beteendenormer och istället anammar de normer som stereotypt tillskrivs deras grupp. På liknande sätt kan lagar som ger utrymme för impopulära eller extrema religiösa seder, som rituella djuroffer eller iögonenfallande religiös klädsel, främja föreställningar om att dessa seder avgör djupet i en persons religiösa engagemang. Undermeningen är inte sällan att de som inte utövar de mer extrema sederna är mindre fromma i sin tro. En muslimsk kvinna som bär slöja är i så fall mer genuint muslimsk än en kvinna som låter håret falla fritt ner till axlarna; en indier förlovad med en kvinna som hans föräldrar har valt är mer genuin än en som hittar sin partner på nätet.

detta kan uppmuntra medlemmar av minoriteter att rätta sig efter ganska strikta – och i vissa fall socialt destruktiva eller självdestruktiva – normer eller grupptillhörigheter. Så kan till exempel svarta studenter i vissa amerikanska skolor som talar med de konventionella mellanamerikanska tonfall som hörs på Disney Channel, klär sig som modeller för Ralph Lauren eller – allra mest oroande – ägnar för mycket tid åt sina studier, av andra svarta studenter anklagas för att ”uppträda som vita”. Att föra den traditionella gruppkulturen vidare kan komma att ses inte bara som ett alternativ utan som en moralisk förpliktelse att sluta leden mot en fientlig och förtryckande majoritet. Därför är det ofta inte klart om ett beslut att anamma ett okonventionellt rasmässigt eller religiöst bruk återspeglar en uppriktig önskan hos en person eller istället är en följd av press från familj och jämnåriga att anpassa sig till en utifrån ålagd gruppnorm.

Pressen på att ge utrymme för gruppskillnader kan alltså utmynna i en förstärkning av de aspekter av en grupps kultur som är mest impopulära och har minst förutsättningar att leda till framgång inom ekonomins och samhällets mittfåra. Detta är en allvarlig nackdel för ett samhälle som vill integrera minoriteter framgångsrikt. Ironiskt nog är denna snedvridning till förmån för minoriteters synliga kännetecken särskilt uttalad i miljöer där inpräntandet av gemensamma värden är normen, som i offentliga skolor. Detta eftersom konformitet där är allmänt förväntad, vilket gör att undantagen blir desto synligare.

När den franska regeringen föresatte sig att genomdriva ett förbud mot slöjor och andra religiösa symboler i offentliga skolor var det till exempel många människorättsorganisationer och kommentatorer (inte minst amerikaner) som fördömde förslaget som en kränkning av religionsfriheten. Men det kan hävdas att alternativet skulle ha varit att äventyra de offentliga skolornas roll som en plats där republikens värderingar och jämlikhet mellan könen inte bara respekteras utan lärs ut. Ett harmoniskt samhälle behöver institutioner där gemensamma värderingar implementeras, och en stor del av ungdomars utbildningsprocess kräver att potentiellt splittrande eller störande beteende kontrolleras och att accepterandet av gemensamma normer och värderingar blir en vana.

kravet på tillmötesgående utgår i det typiska fallet från att regeringar, skolor, arbetsgivare och andra institutioner inte har något legitimt intresse av att upprätthålla gemensamma värden och normer, utan istället borde begränsa sin verksamhet till det som är objektivt nödvändigt och därför kulturellt neutralt: regeringen ska upprätthålla den allmänna ordningen men inte främja en viss samhällskultur, skolor ska hålla sig till att lära ut fakta och färdigheter, företag bör fokusera på att leverera varor och tjänster och maximera sina vinster. Men detta är en orimligt begränsad idé om vad som skapar framgångsrika samhällen och institutioner.

Den allmänna ordningen vilar i själva verket på en allmänhet som är överens om vissa gemensamma värderingar och därför lyder lagen frivilligt. God utbildning inbegriper skolning i demokratiska och yrkesmässiga etiska och beteendemässiga normer; framgångsrika företag vilar ofta på en stark företagskultur. Om minoriteters normer och seder som strider mot sådana nödvändiga institutionella kulturella normer uppmuntras genom särskilda hänsyn, kommer både minoritetsgrupperna och samhället som helhet att bli lidande.

därmed inte sagt att samhället inte ska göra något för att säkerställa att minoriteter behandlas rättvist och integreras i samhällets breda institutioner. När en minoritets vanor blir föremål för orättvis särbehandling är det rimligt att anta att fientlighet och fördomsfullhet ligger bakom, om det inte finns starka belägg för motsatsen.

Simpla fördomar baserade på ras, religion och etnisk tillhörighet är ett ständigt problem i de flesta samhällen och kräver ett handfast upprätthållande av lagar samt en politik för att motverka diskriminering. Ett av de främsta skälen till att vara skeptisk mot en stark politik för mångkulturella hänsyn är i själva verket att den kan slå tillbaka och göra det svårare för minoriteter att integreras genom att förstärka de vanor som är minst förenliga med de breda institutionernas. Regeringar och företag bör göra särskilda ansträngningar för att hjälpa minoriteter att komma in i samhällslivet, till exempel riktade insatser för att nå ut till minoritetsgrupper liksom regelbundna uppföljningar för att utrota fördomar och följa utvecklingen i riktning mot ökad integration.

Krav på särskild hänsyn för minoriteters kulturella seder är i själva verket ofta försvarsreaktioner på utbredd diskriminering. För en minoritet som känner att den inte kommer att välkomnas oavsett vad dess medlemmar gör, ligger det nära till hands att vända sig inåt och försöka göra en dygd av sin isolering. Erfarenheten av utbredd diskriminering kan göra att man betvivlar samhällets engagemang för social och ekonomisk integration och att man därför värjer sig mot alla försök att främja kulturell assimilering. Av samma skäl borde handfasta ansträngningar för att stoppa diskriminering och få in minoritetsgrupper i det breda samhället skapa en beredskap att anpassa sig till det breda samhällets normer. Denna senare hållning är den bästa vägen till ett harmoniskt mångkulturellt samhälle.

Översättning: Jim Jakobsson