Gråvädersmåleri

Like Breath on Glass är den poetiska titeln på en bok om den speciella estetik som utvecklades bland en grupp amerikanska konstnärer under 1800-talets senare del. Titeln bygger på ett citat av James McNeill Whistler: ”Paint should not be applied thick. It should be like breath on the surface of a pane of glass”.

Whistler ansåg att en målning alltid blir intressantare med ett visst mått av otydlighet och att den bör antyda snarare än berätta, för att sätta igång fantasin hos betraktaren. I hans eget måleri var realismen alltid underordnad stämningen. De dimmiga bilderna i boken ser ut att vara ett slags amerikansk symbolism, men detta ”mjuka” måleri kan inte sägas vara en konsthistorisk epok utan snarare en estetik, ett rent tekniskt tillvägagångssätt. Whistlers ambition vara att skapa bilder helt utan synliga penseldrag – till skillnad från de impressionistiska konstnärerna, där själva måleriet framträder tydligt. Och till skillnad även från salongskonstnärer som Gérôme och Bouguereau, vars tjocka färglager, tonade till mjuka övergångar, ger ett betydligt mer ”köttigt” intryck. Motiven hos Whistler, George Inness och Eduard Steichen (de tre konstnärer som är representerade med flest bilder i boken) verkar närmast laserade på duken.

Konst bör inte tala till intellektet, utan väcka känslomässiga reaktioner och artikulera stämningar, ansåg Geroge Inness. Like Breath on Glass är också en bok att sjunka in i – från Whistlers dimmiga Londonmotiv med blinkande lyktor från ett fartyg på Themsen, Inness’ drömska landskap, som vore idylliska om de inte såg ut att vara täckta med en lätt hinna av rök, och Eduard Stiechens närmast gotiska skildringar av ett Amerika som jag aldrig har sett det tidigare: månbelysta sumpmarker och ensliga kustlandskap, där det inte är svårt att tänka sig att dimman döljer något riktigt kusligt.