Förebilder i farans stund

När blir man en hjälte i sin stad? Tänk att få bli ett gatunamn eller en byst på torget. I en handfull kommuner utses kommunala hedersmedborgare. Det är värt att lägga märke till vad man väljer att uppmärksamma. Det är en signal om vilka kvaliteter vi beundrar. Man kan konstatera att det framförallt ses som eftersträvansvärt att ha haft en karriär som ägt rum i offentligheten. Men det är egentligen en ointressant och flyktig egenskap som inte visar något särskilt. Kommunerna borde istället bättre uppmärksamma de förebilder som finns bland oss och besitter en av de klassiska kardinaldygderna: de modiga.

Så uppfriskande det är när det faktiskt sker. Gränna är stolt över ortens ballongfarare och upptäcktsresande, ingenjör S A Andrée. Vid infarten står en skulptur över nordpolsballongen. På stadens polarmuseum berättas historien om de tre männen som vågade resan till Arktis. Expeditionen var fatalt misslyckad men ändå vördnadsbjudande. För så modiga de var, så otroligt tappra. Det är något annat än att bara skryta över ortens kändisar. De modiga ger oss någonting att tänka på.

”Det är vardags­hjältarna som borde bli kommunala hedersmedborgare och få sina namn inhuggna i rådhusets väggar.”

Möjligen var de modiga i övermått. Ständigt på jakt efter balanspunkten menade Aristoteles att mod var en dygd som skulle komma i rätt dosering. Saknas mod blir man feg, men i överdriven mängd blir man bara dumdristig. Den som ser nyktert på faran, men ändå våga möta den, det är den verkligt modige menade historikern Thukydides.

Plötsligt kliver de modiga fram i vardagen. Någon dyker ned i ån efter barnvagnen som fallit över kanten, ingriper mot rånaren eller trotsar elden. Carnegiestiftelsen finns i flera länder, däribland Sverige, och delar sedan drygt 100 år tillbaka ut priser för den sortens bragder. Men priset ger tyvärr inga stora rubriker.

Man brukar tala om två sorters mod, fysiskt och moraliskt. I det förra fallet kan man skada sin kropp, i det andra fallet sin sociala ställning. Och nog har tyngdpunkten i hur vi uppfattar mod förskjutits från det fysiska till det moraliska. Förut var en modig person huvudsakligen en våghals som riskerade liv och lem. Numera är en modig person ofta någon som försvarar det rätta – den som tar strid mot mobbning, rasism eller sexism. Visst kan även det kräva mod. Men det fysiska modet är speciellt.

Moraliskt mod är en relativ fråga. Vem som tappert försvarar det rätta och vem som bara är konträr och hamnat snett kommer vi aldrig kunna enas om. Det finns en inflationstendenser i att hävda att åsiktsfränder skulle besitta stort moraliskt mod när de bara säger vad de tycker. Fysiskt mod är däremot entydigt. Att bokstavligen riskera liv och lem för någon annan är en konkret handling, och vi har alla samma snäva budget. Ett liv är allt vi har. Fysiskt mod vilar på guldmyntfot.

Fysiskt mod väcker också en fråga. Hur kan det ens vara möjligt? Småmodig, att vara lite djärv, är sin sak. Men det stora fysiska modet, hjältemodet, är ett underligt fenomen. Vi beundrar det, men samtidigt är företeelsen gåtfull. Att vara beredd att ta väldiga fysiska risker för att rädda sin närmaste familj är greppbart. Mycket beundransvärt det med, men ändå inte riktigt samma sak. Att rädda familjemedlemmar är trots allt delvis att rädda sig själv.

Extrem altruism däremot är att riskera sitt eget liv för att rädda en främling, någon som man inte har närmare band till än att det är en medmänniska i nöd. Ändå är man beredd att riskera mista allt man har, sitt enda liv. Vad ligger i andra vågskålen som förklarar beslutet? Hur tänker egentligen hjälten i farans stund?

Det är metodologiskt besvärligt att göra vetenskapliga studier på extrem altruism. Att genomföra kontrollerade experiment där människor försätts i livsfarliga lägen vore uppseendeväckande, och i det verkliga livet uppstår situationerna sällan och slumpmässigt. En trubbig nödlösning är att i efterhand fråga extremt modiga personer hur de tänkte i stunden. Vad var det som fick dem att våga språnget ned i vattnet eller drev dem att rusa in i det brinnande huset?

Det vanligaste svaret är att de inte upplever att de tänkt särskilt mycket alls. Hjältemodiga handlingar tycks ofta ske instinktivt. Beslutet fattas på ett ögonblick och är knappt ett beslut. Hjälten ”bara gör” det därför att man upplever att man måste ingripa. Extrem altruism är gåtfull om man ser det som ett kalkylerat beslut, men det är precis så hjälten själv inte fungerar. Man frestas att säga att hjältemodet huvudsakligen verkar komma från magen snarare än från hjärnan.

Slumpmässigheten gör vardagsmodet så speciellt och inspirerande. Mitt i livet vet man att man aldrig kommer att bli en världsberömd konsertpianist eller grunda en stor fabrik. Men när som helst kan stunden komma då man måste visa stort mod och avslöja vilket virke man är gjord av. Utrymmet för vardagsmodet är jämlikt fördelat och gäller oss alla. Historierna om hjältemod är så tankeväckande därför att man aldrig kan veta när det gäller en själv, och de modiga visar att det storslagna kan dyka upp var som helst.

Det fysiska hjältemodet borde kommunerna uppmärksamma. Det är vardagshjältarna som borde bli kommunala hedersmedborgare och få sina namn inhuggna i rådhusets väggar.