En osystematisk berättarglädje

Honoré de Balzac, Charles Baudelaire, Victor Hugo, Gustave Flaubert, bröderna Goncourt, Émile Zola, Guy de Maupassant, Georges Simenon och Patrick Modiano står i fokus. Jovisst, det är män och åter män, men urvalet är mycket passande för bokens perspektiv och ärende.

Kåreland tar oss med på promenader och berättelser genom Paris olika arrondissement, där litteratur och samhälle analyseras växelvis. Tonvikten ligger på 1800-talet, där Balzac och Baudelaire skildrar staden såsom den såg ut innan baron Haussmanns (1809–1891) omstöpande stadsbyggnation kom att utgöra en både imponerande och dynamisk fond. Medan man läser Franska flanörer kan det vara klokt att bläddra bland fotografier från Paris, för att inhämta de miljöer och mötesplatser som industrialiseringen gav upphov till. Till exempel är I världsutställningarnas tid (2017) rikt illustrerad med vackra bilder.

Genom den manligt kodade flanörens rörelsemönster och attityd vill Kåreland fånga stadsmänniskans strävan och planlösa upptäckarlust. Samtidigt speglas sociala skillnader och skiftande sinnestillstånd i förflyttningarna mellan bostadsadresser och landmärken, som Tuilerierna på högra stranden, Notre- Dame, Hallarna eller Montmartre.

På ett vis kan man säga att Kåreland själv anammar ett sätt att skriva som tar henne ut på strövtåg, eftersom det finns drag av osystematisk berättarglädje kapitlen igenom. Varför somligt hamnar i strålkastarljuset, medan annat lämnas därhän är emellanåt dunkelt. Den vidvinkelprincip Kåreland använder har fördelen att mycket hinns med och att det blir en informationsrik redogörelse över Paris historia och geografi i skönlitterär blixtbelysning. Nackdelen är att resonemangen är flyktiga och att intressanta uppslag inte fördjupas.

Ide inledande reflektionerna skriver Lena Kåreland om forskningsområdet geokritik, där litteratur studeras i relation till platsen, som kan vara både verklig och imaginär. I den litterära geografin skiljer man sedan mellan platsen och rummet. Jag hade gärna sett att den här teoretiskt intressanta och motiverande ramen hade återvänt i kapitlen, så att Kåreland hade gjort bruk av sin metod mer tydligt. Hon skriver till exempel att Flauberts sista roman Hjärtats fostran (1869) utspelar sig under en relativt lång tidsperiod. (10 år är väl inte särskilt lång tid i en roman?) Eller att Baudelaire hade ett växlande känslotillstånd; i samband med revolutionen 1848 uttalar han en vilja att vara både offer och bödel, vilken Kåreland menar tyder på ”en önskan att kunna omfatta motsatser och sätta sig in i motstridiga känslor”. Dessa slutledningar är givetvis inte falska men framstår som förenklade och hängande i luften.

I kapitlet om Georges Simenon, som jag sväljer likt en läcker pralin, föreslår Kåreland att kommissarie Jules Maigret skulle kunna betecknas som behaviorist i så måtto att han fokuserar mer på människans handlingar än hennes tankar. Vilken ytterligt träffsäker karaktärisering av Maigret! Denna intressanta iakttagelse överges dock alltför snabbt i ett upplägg som bygger på orientering i författarens parisiska universum.

Det är oupphörligt angenämt att vara i den här bokens sällskap. Men en önskan om att Kåreland i motsats till flanören oftare hade bytt tempo, stannat upp och zoomat in på materialet hon presenterar genom egen analys och personligt temperament kvarstår när kapitlet om Patrick Modiano under les heures bleues får avsluta min läsning av franska flanörer i Paris.