När folk röstar fel

Att valresultatet – som valresultat brukar vara – skulle vara uttryck för någotsånär genomtänkta åsikter och värderingar har för många på den förlorande sidan helt enkelt varit otänkbart. Något annat måste ha gjort att det inte blev som stora delar av den brittiska samhällseliten önskade sig.

Förhållningssättet känns igen från både Sverigedemokraternas inträde i riksdagen vid valet 2010 och Donald Trumps seger i det amerikans­ka presidentvalet samma höst som brexitomröstningen.

Men bortförklaringarna håller inte, konstaterar den brittiske statsvetaren Matthew Goodwin i sin nya bok Values, Voice and Virtue, som handlar om de samhällsförändringar som de senaste decennierna har ritat om Storbritanniens politiska karta. Samtidigt som det högerpopulistiska partiet Ukip växte fram och lade grunden för brexit hade Storbritannien nämligen blivit alltmer tolerant – något som ibland beskrivs som populismparadoxen.

De ständiga bortförklaringarna fyller i själva verket, skriver Goodwin, rollen som tröstande amsagor för dem som blivit stående på den förlorande sidan i det skifte som just nu pågår i brittisk politik.

Som Goodwin konstaterar har brexit paradoxalt nog gjort den tidigare stabila brittiska politiken betydligt mer europeisk, i det att den blivit volatil på samma sätt som politiken alltid varit i många kontinentaleuropeiska länder.

När Boris Johnson vann en överväldigande seger i parlamentsvalet i december 2019, på löftet att få brexit gjort, handlade det till betydande del om att han i spåren av folkomröstningen lyckats bygga en ny väljarkoalition där arbetarklassväljare som tidigare röstat på Labour eller stannat hemma nu slöt upp bakom de konservativa. Med den största konservativa parlamentsmajoriteten sedan Thatchers i spåren av Falklandskriget talades det om hur det skulle vara omöjligt för Labour att inom överskådlig framtid vinna ett val.

Nu är frågan snarare hur stort det konservativa nederlaget i nästa års val kommer att bli.

”De ständiga bortförklaringarna fyller i själva verket rollen som tröstande amsagor för dem som blivit ­stående på den förlorande sidan i brittisk politik.”

Matthew Goodwin skrev för några år sedan, tillsammans med statsvetarkollegan Roger Eatwell, den uppmärksammade boken National Populism (2018) om framgångarna för högerpopulistiska, eller nationalkonservativa, partier runt om i Europa. Vad som hänt de senaste åren är att dessa opinioner blivit ett mer eller mindre permanent inslag i politiken, i Storbritannien och i många andra länder.

Detta skulle kunna beskrivas som en grundläggande omstrukturering av partisystemen, där långvariga relationer mellan väljare och partier skiftar och nya konfliktlinjer gör sig gällande. Det är varken första eller sista gången något sådant sker. Ett klassiskt exempel är förändringen i amerikansk politik under 1970-talet då Södern, som fram till dess röstat stabilt på Demokraterna, förvandlades till Republikanernas starkaste fäste.

Denna typ av förändringar – den statsvetenskapliga termen är realignment­ – uppstår när de dominerande partierna under lång tid misslyckas eller låter bli att fånga upp och kanalisera åsikter som finns i stora väljargrupper. Det är också ur ett sådant perspektiv man bör förstå utvecklingen i Storbritannien.

Goodwin tar avstamp i tre faktorer som varit drivande i denna utveckling, och som också utgör bokens titel. För det första den växande värderingsklyftan mellan en ny samhällselit och stora delar av befolkningen (values). För det andra hur personer som åsikts- och värderingsmässigt avviker från eliten har fått allt svårare att göra sin röst hörd i samhällsdebatten (voice). Och för det tredje hur samhällseliten kommit att betrakta dem som inte delar och ger uttryck för elitgruppens värderingar som moraliskt ovärdiga, odygdiga, och därmed inte längre förtjänta av att behandlas med respekt (virtue).

Värderingsklyftan är sprungen ur framväxten av en stor ny samhällselit som definieras av sin akademiska utbildning. Denna elitgrupp omfamnar i större uträckning än andra vad som brukar beskrivas som postmateriella värden. Man är kritisk till traditionella auktoriteter och till nationalstaten samt positiv till stor invandring och ekonomisk globalisering.

Grunden för denna grupp, som sociologen Richard Florida har beskrivit som den kreativa klassen och som journalisten David Goodhart för några år sedan gav benämningen ”varsomhelstare” finns att söka dels i de gångna decenniernas snabba expansion av högre utbildning, dels i avindustrialisering och framväxten av en tjänsteekonomi i storstäderna.

Denna nya samhällselit utmärks också av att den jämfört med tidigare eliter är geografiskt koncentrerad och har färre kontaktytor gentemot andra delar av samhället. Man delar utbildningsmässiga referenser på arbetsplatsen, bor på samma platser och umgås och bildar familj inom gruppen.

Trots att gruppen endast utgör en fjärdedel av befolkningen är dess dominans inom politik, medier och myndigheter, men även i delar av näringslivet, i det närmaste total.

Vägen in i toppolitiken, eller till de stora redaktionerna, har blivit alltmer enkelspårig, och samma sak gäller de perspektiv som får utrymme. Sett till bakgrund och utbildning är det exempelvis i dag ingen större skillnad mellan Labours och de konservativas parlamentsgrupper.

Konsekvensen blir en utbredd känsla av att det demokratiska systemet inte längre tar hänsyn till den som har en annan utbildningsbakgrund eller som inte befinner sig i elitens åsiktskorridor. Detta har dessutom förstärkts av att dagens elit till stor del definierar sig genom sin utbildningsnivå och en viss uppsättning värderingar, och därmed i många sammanhang kommit att se ner på dem som inte delar de individualistiska och kosmopolitiska värderingarna. Dessa är rasister, arga vita män eller samhällsutvecklingens förlorare, har det som bekant hetat.

Framväxten av denna nya samhällselit har, som Goodwin beskriver saken, sammanfallit med två politiska revolutioner som omformat Storbritannien – en till höger och en till vänster.

Till höger handlar det om Margaret Thatchers marknadsliberala reformer och 1980-talets avreglering av finanssektorn som återskapade London som världens finansiella centrum. Det gjorde Storbritannien rikare och mer välfungerande. Det är i sammanhanget viktigt att, vilket Goodwin också gör, påpeka hur illa ställt det var före Thatchers reformer.

Men med det sagt ledde framgångarna för London som finansiellt centrum till en industriell utslagning i andra delar av landet. Det starka pundet fick den traditionella industrin att förlora i konkurrenskraft och det gjordes föga för att skapa förutsättningar för nya konkurrenskraftiga industrier. På så sätt kanske Storbritannien av idag kan jämföras med en petroekonomi, men istället för att landet är byggt kring olja är det byggt kring finanssektorn och alla de kringtjänster den behöver. Dessa ekonomiska förändringar ledde till att många som arbetat i industrin, och som tidigare varit samhälleligt definierade på samma sätt som metallarbetare i exempelvis Sverige, fann sig politiskt och ekonomiskt marginaliserade.

Till vänster kom Tony Blair under 1990-talet att omfamna Thatchers ekonomiska reformer, och han kompletterade dem med en kulturell liberalism. Medan Labour historiskt sett stått till vänster i den ekonomiska politiken, men varit kulturellt konservativt i synen på institutioner, nationen och familjen, förvandlades partiet under Blair till en kombination av ekonomisk liberalism och kulturell radikalism.

Dessa två revolutioner lade grunden för en politisk konsensus buren av den nya samhällseliten, samtidigt som den politiska, värderingsmässiga och geografiska klyftan mot stora delar av den brittiska befolkningen tilltog.

Det finns, som Goodwin konstaterar, tydliga värderingsskillnader mellan den nya eliten och den övriga befolkningen i exempelvis synen på EU, på invandring och på vad det innebär att vara brittisk. Samtidigt som allt färre kopplar ”brittiskhet” till hudfärg, finns det exempelvis stora skillnader när det gäller synen på hur viktigt det är att vara född i landet. Men här finns också stora skillnader i synen på om den brittiska historien­ och kulturen är något att känna stolthet över.

Detta är värderingsskillnader som byggts upp över lång tid, och inte något som skapats av sluga spinndoktorer på det sätt som det exempelvis gavs sken av i en uppmärksammad Netflixfilm för några år sedan.

Som i många andra länder har denna typ av värderingskonflikter kommit att ta sina tydligaste uttryck i invandringsfrågan. Sedan början av 00-talet har Storbritannien upplevt en dramatisk ökning av invandringen. Inte minst skulle beslutet att, i likhet med Sverige, inte införa övergångsregler för den fria rörligheten i samband med EU-utvidgningen 2004, få stora konsekvenser. Många engelska småstäder förändrades i grunden av arbetskraftsinvandring från Öst- och Centraleuropa. Inte sällan var det på just dessa platser som brexit­opinionen skulle visa sig vara som starkast i folkomröstningen.

För många blev brexit den förs­ta realistiska möjligheten att motsätta sig denna samhällsutveckling. Många som slutat rösta under Blairåren hittade tillbaka till valurnorna i och med folkomröstningen och Boris Johnsons löfte att få brexit avklarad.

Önskan om att ”ta tillbaka kontrollen” var med andra ord knappast ett oöverlagt ställningstagande. Det handlade om att ge uttryck för ett missnöje med en samhällsutveckling som betydande delar av den brittiska befolkningen upplevde att de aldrig blivit tillfrågade om.

I och med att det blivit uppenbart att brexit var betydligt lättare sagt än gjort har det allt oftare framförts förhoppningar om att de brittiska väljarna skulle ångra sig, och politiken återvända till tidigare stabilitet. Och visst är det så att stödet för att återigen gå med i EU har ökat stadigt det senaste året.

Men det innebär knappast att de underliggande spänningarna, som Goodwin beskriver, har minskat. Värderingsklyftan visar inga tecken på att avta. Snarare ser vi hur elitgrupper radikaliserats i sina uppfattningar när de konfronteras med andra politiska uppfattningar. Ett exempel som Goodwin lyfter fram är hur andelen universitetsutbildade EU-anhängare som vill se minskad invandring krympt med 20 procentenheter mellan 2016 och 2022. Att vara positiv till stor invandring har helt enkelt blivit en allt viktigare identitetsmarkör.

Samtidigt vill en stor majoritet av väljarna se minskad invandring. Men politiken har fortsatt att leverera motsatsen. Den illegala invandringen har på några få år exploderat och arbetskraftsinvandringen från EU har ersatts med ett mycket liberalt regelverk för okvalificerad arbetskraftsinvandring från resten av världen. Invandringen kommer med andra ord, tvärtemot väljarnas önskan, att fortsätta prägla Storbritannien. Dessutom fortsätter den ekonomiska kräftgången, med låg tillväxt och hög statsskuld.

Det innebär att volatiliteten i brittisk politik lär fortsätta. Boris Johnson och De konservativa fångade under några år framgångsrikt upp alla de väljare som ville se en annan samhällsutveckling. Men man levererade inte och bestraffas nu av väljarna. I detta finns en viktig lärdom: Det som brukar beskrivas som högerpopulistiska opinioner är när allt kommer omkring inte särskilt annorlunda än andra politiska opinioner.