Människans uppgift enligt islam är att vårda Guds skapelse

Frågan om meningen med livet har en central plats och en rad komponenter inom islams troslära. Dit hör människans förhållande till Gud, hennes ansvar i jordelivet och förhållandet till livet efter döden. Det råder överlag en samsyn kring de olika komponenterna i denna fråga inom islams olika riktningar.

Människans förhållande till Gud i egenskap av Skaparen är av existentiell karaktär i vilket ingår andlighet och Gudsdyrkan och ett liv i enlighet med islams etiska normer, såsom rättskaffenhet, ärlighet och godhet gentemot andra människor. Omsorgen om människor i nöd beskrivs som en av de viktigaste aspekterna av meningen med livet ur ett etiskt perspektiv.

Omsorgstanken begränsas emellertid inte till medmänniskor utan har en kosmisk dimension. Enligt den islamiska skapelseteologin står Gud som skapare bakom allt i tillvaron. Människan beskrivs visserligen som skapelsens krona, men hennes särställning ska inte tolkas som att hon har fått carte blanche att härska över jorden och behandla Guds icke-mänskliga skapelse, naturen, som hon vill.

En central tanke i islams skapelseteologi är att Gud har skapat både människan och den icke-mänskliga skapelsen av samma materia. Naturen ses därför liksom människan som Guds tecken, Āyāt. Det enda som skiljer människan från den icke-mänskliga skapelsen är att Gud har tilldelat den förra ansvaret att i egenskap av Guds ställföreträdare på jorden, Khalifa, förvalta den. Det framgår av den islamiska skapelseteologin att Gud erbjöd sina andra skapelser att ta på sig detta ansvar, men att de avböjde av ängslan för att inte kunna bära det, medan människan däremot accepterade. (Koranen, 3:72)

Khalifa är i sin tur sammanvävd med förvaltarskapstanken, Amana. Båda framhålls som viktiga fundament i föreställningarna om meningen med livet inom islam. Förvaltarskapsidén utgår från att människans förhållande till Guds skapelse är en ömsesidig relation mellan skapelsen och människan, mellan människan och Gud, och mellan människan och Guds andra skapelser. Denna idé innebär inte bara att människan ska ta hand om Guds skapelse, utan också att hon i allra högsta grad är beroende av den. Förvaltarskapet ska alltså tolkas som att människan inte äger andra människor, jorden, djuren, träden eller något annat som ingår i skapelsen. Det bekräftar bara att vi är en del av skapelsen. I och med att människan är ansvarig inför Gud kan hon heller inte våldföra sig på naturen, Guds skapelse.

Muslimska tänkare framställer förvaltarskapstanken som en motvikt till den antropocentriska och individcentrerade världsbilden, som betraktar all icke-mänsklig skapelse instrumentellt och ur ett nyttoperspektiv, det vill säga en världsbild som ser allting som ­diverse objekt i ett vinstspel vars främsta syfte är att tillfredsställa mänskliga habegär och andra lustar.

Mot den bakgrunden drar den muslimske filosofen Seyyed Hossein Nasr, med hänvisning till olika koranverser, slutsatsen att människan har fått naturen till låns. Varje form av ingrepp eller åverkan måste följaktligen ske med ägarens – Guds – tillstånd eftersom människans uppgift är att på bästa sätt ta hand om naturen och dess resurser.

En viktig slutsats blir då att en aspekt av meningen med livet är att människan måste leva i samklang med naturen. Om naturen behandlas väl kommer den att berika människans liv men om människan däremot missköter naturen kommer den att slå tillbaka med full kraft och bestraffa henne. Att bryta mot denna ordning beskrivs, enligt Koranens terminologi, som att störa ordningen på jorden.

I islamisk troslära kan vi ta del av diskussioner om yttre och inre aspekter på meningen med livet. Den yttre aspekten spänner över allt från att människan ska leva i symbios med Guds övriga skapelser till att hon ska visa omsorg om såväl medmänniskor som naturen. Den inre aspekten gäller människans andliga utveckling i vilken ingår att visa tålamod vid prövningar och motgångar i livet och att försöka uppnå en högre visdom om Gud.

Detta kommer bäst till uttryck inom den sufiska traditionen i islam – som även kallas för den islamiska mystiken – där det talas om att uppnå en andlig status och en insikt som undanröjer allt som skymmer Gud för människan. Det rör sig om en kunskapstradition som skiljer sig från den empiriskt förvärvade och erfarenhetsbaserade kunskapen. Insikt kan uppnås genom en inre rening av själen, sinnet och hjärtat. Själen renas genom att avstå världsliga begär. Sinnet renas genom tro och kärlek till Gud och hjärtat renas genom avskildhet och meditation. Den sufiska traditionen använder sig gärna av poesin eftersom den inte låser tanken och ger möjlighet att utforska tillvaron.

Ytterligare en beståndsdel i idékomplexet kring meningen med livet inom islam är föreställningarna om livet efter döden som människan ständigt påminns om att hon ska förbereda sig inför, ett liv där människan skördar frukterna av sina handlingar under jordelivet.

Trots att det råder konsensus kring de olika komponenterna i fråga om meningen med livet i islam visar en tillbakablick på islams idéhistoria att muslimska aktörer valt att betona olika aspekter utifrån olika faktorer som tolkningstradition, socio-politiska faktorer eller ideologiska influenser. Skillnaden har varit tydligast mellan muslimska teologer, filosofer och sufier.

Medan dispyterna kan spåras till islams tidiga historia har kritiken mot de officiella religiösa auktoriteterna fått allt större proportioner sedan 1800-talet. Till följd av den utveckling som muslimska samhällen genomgått sedan tidigt 1800-tal höjdes allt fler röster som anklagade muslimska auktoriteter för att ha svikit centrala delar av islams troslära, nämligen områden som social och ekonomisk rättvisa och jämlikhet. De religiösa auktoriteterna beskylldes för att legitimera politiskt förtryck genom att samarbeta med orättvisa makthavare. De anklagades för att ha blundat för eller till och med bistått ekonomisk exploatering av de svagast ställda i samhället, mustazafin.

Här finns paralleller till den kristna befrielseteologin som hade omsorgen om de fattiga i fokus. I likhet med den kristna befrielseteologins betoning på att Jesus och apostlarna stod på de fattigas sida och tog avstånd från de rika ansåg dessa muslimska tänkare att islams profet försvarade de fattiga och även tog strid mot politiska och ekonomiska makthavare som orsakade nöd och orättvisa i samhället.

Ett känt namn i detta sammanhang är den iranske tänkaren Ali Shariati (1933–1977), som kritiserade muslimska auktoriteter för att ur ett eskatologiskt perspektiv ha begränsat en av meningarna med livet, nämligen lyckan, till livet efter döden. Hans kritik riktade sig inte mot eskatologin i den islamiska trosläran. Han framhöll att de religiösa auktoriteterna begränsade den gudomliga rättvisan till livet efter detta, vilket han uppfattade som en inskränkning av den gudomliga rättvisan.

Till detta lade han att själva idén att exkludera lycka från det världsliga livet saknade stöd i islams urkunder. Han beskyllde de religiösa auktoriteterna för att ha hindrat förverkligandet av den del av meningen med livet i islam, som rörde inrättandet av det monoteistiska klasslösa idealsamhället. En samhällsmodell, som enligt Shariatis utopiska världsbild, var den optimala arenan för manifestationen av gudomlig rättvisa i denna värld.