Tystnaden ökar om rasismen

Förhållandet mellan medierna och rasideologiska och extremnationalistiska rörelser, har under efterkrigstiden varit komplicerat. Å ena sidan utgör vit makt-världen, med sin hemlighetsfullhet, sina uniformer och sin extremism, i kombination med våldsdåd utförda av medlemmar och sympatisörer, en stark lockelse. Å andra sidan har det under stora delar av efterkrigstiden funnits en debatt, i och utanför medierna, om att uppmärksamheten egentligen snarare gynnar extremnationalistiska och rasideologiska grupper än bidrar till att bekämpa dem. Andra omdiskuterade frågor är huruvida personer med rasistiska eller extremnationalistiska åsikter skall släppas fram i medierna eller ej. Vissa hävdar att de släpps fram i alltför stor utsträckning, medan andra menar att de bör få komma till tals i större utsträckning.

Bevakningen i medierna av extremnationalister och rasideologer har under efterkrigstiden ofta pendlat mellan tigande, förringande, demonisering och förlöjligande. Med detta sagt är det viktigt att framhålla att det också fi nns mycket bra journalistik på området. Ett genomgående drag i såväl den mediala bevakningen som den offentliga debatten är oförmågan att vidkänna att intolerans i olika former är en del av den svenska verkligheten. Sverige utgör inte det historiska undantag vi föreställde oss när bilden av det ”goda Sverige” konstruerades efter andra världskriget. ”Det goda Sverige” är ett land vars självbild skulle kunna sammanfattas i ”antisemitism och andra former av intolerans fanns och fi nns, men inte här och i varje fall inte i någon större omfattning”.

Intolerans i dess olika skepnader kom i debatten att förpassas till den yttersta politiska marginalen – eller ses som pojkstreck och förklaras med okunskap. Detta återfi nns till exempel i den off entliga retoriken kring attentaten mot fl yktingförläggningar i slutet av 1980- och början av 1990-talet.

Under efterkrigstiden kom dessa fenomen att i hög grad hänföras till den politiska marginalen eller till ”unga, arga, frustrerade, okunniga och marginaliserade män” som egentligen inte menar vad de säger. Successivt upphörde i viss utsträckning intolerans att betraktas som ett ideologiskt fenomen och blev istället ett individproblem.

Denna föreställning manifesterades i större skala för första gången i samband med den så kallade hakkorsepidemin 1959/60, när en våg av antisemitiskt klotter, vandaliseringar av judiska begravningsplatser och dylikt svepte över Europa. I dess kölvatten uppstod en intensiv debatt om hur detta var möjligt. Men i den svenska debatten relaterades som regel fenomenet inte till Sverige eller någon inhemsk tradition. I en tidstypisk ledare i Skånska Dagbladet i januari 1960 hette det till exempel:

Hur kan hatet mot en folkgrupp övervintra och spira på nytt i ett demokratiskt land som vårt? En förklaring kan vara att det är ungdomliga grupper med nazistsympatier som suggererats av de hakkorsmålande nazisterna i Tyskland, grupper som inte känner till Hitlers våldsdåd. Den västtyska republiken bör ta på sig ansvaret för den antisemitiska våg som nu går över Europa. Hakkorsmålandet och attentaten mot judiska kyrkor började i Tyskland. Härifrån har kampanjen spritt sig till andra länder.

Om de svenska reaktionerna på den anti-judiska vågen skriver idéhistorikern Henrik Bachner i doktorsavhandlingen Återkomsten:

Reaktionerna tyder på att den antijudiska epidemins spridning till Sverige besvärade. Den ställer frågor som rörde vid sidor av den svenska historien få ville beröra, erinrade om ett förslutet få ville påminnas om. Antisemitismen passade inte in i den selektiva bild av Sverige och den svenska historien som nu mejslades ut. Tillsammans med rasbiologin och annat oönskat tankegods hade den retuscherats bort. När antijudiska fördomar åter gav sig till känna fanns tydligt en stark dragkraft att förneka och omdefi niera dem som någonting annat. Det som i Västtyskland var antisemitism, blev i Sverige klåfi ngrighet, raggarbråk och omognad.

Detta är förklaringar som efter en initial upprördhet gång på gång återkommer i medierna och i den off entliga debatten. Under decennierna efter andra världskriget skapas också en stereotyp bild av vem som ger uttryck för olika former av intolerans – det är för det första unga och lågutbildade män, för det andra enstaka marginaliserade nazister och för det tredje ensamma personer från majoritetsbefolkningen. Avvikelser från detta mönster blir i många fall svåra att förhålla sig till i debatten.

Ett exempel på oförmågan att se intoleransens komplexitet är debatten kring Radio Islam. Radio Islam inledde sina närradiosändningar i Stockholmsområdet 1987. Radiostationen uppgavs vara ”antisionistisk” och ”propalestinsk”. När sändningarna inleddes hävdade stationens ansvarige utgivare Ahmed Rami, att syftet med radiostationen var att fördjupa vänskapen mellan svenskar och muslimer bosatta i Sverige samt fördjupa den politiska kunskapen om Palestinafrågan. Radio Islams sändningar präglades dock från första stund av antisemitiska inslag. Enligt Henrik Bachner fi ck Radio Islam i denna uppfattning stöd av en rad debattörer, vilka hävdade att närradiostationen företrädde en legitim ståndpunkt inom ramen för Mellanösterndebatten.

En delförklaring till detta kan, som tidigare antytts, vara att Rami till en början föll utanför ramen. Här hade vi att göra med en antisemit som inte uppfyllde den stereotypa karikatyren, det vill säga han var inte nationalsocialist eller en etniskt svensk enmansaktivist – tvärtom tillhörde han en minoritetsgrupp.

Affären med Radio Islam belyser också andra aspekter av oförmågan att hantera denna komplexitet. En som kom att figurera i Radio Islam-debatten var syster Marianne från den 1987 bildade så kallade Fristadsrörelsen, vilken gömde fl yktingar som hotats av utvisning. Hon kom snabbt att bli en av förgrundsgestalterna i den antirasistiska rörelsen. Hon deltog i konferenser, skrev debattartiklar och gjorde utspel i pressen. Hösten 1987 intervjuades hon i Radio Islam. I intervjun sa hon bland annat: ”Judarna har fått det där med Förintelsen på hjärnan. Det retar mig. Visst är förföljelserna av judarna och utrotningslägren från andra världskriget upprörande. Men judarna är inte den enda folkgrupp som utsatts för massaker.”

I en intervju i Sydsvenska Dagbladet gjorde hon följande förtydligande: ”När man säger att tyskarna expedierade judarna är det för mig lika fruktansvärt att fl yktingar avvisas från Arlanda.

Reportern: – Gör detta tyskarnas skuld mindre?

Syster Marianne: – Ja, tyska armén vände sig alltså i Ungern till västmakterna, till Storbritannien och frågade om man kunde ta hand om judefrågan. Storbritannien sa nej. Då var tyskarna tvungna att ta hand om, ja vad ska vi säga, för tyskarna blev det helt enkelt en expedieringsuppgift.

Reportern: – Vad var tyskarna tvungna att ta hand om? Kunde man inte låta judarna leva?

Syster Marianne: – Men hur ljusblå är du? Man hade ju gått in för en förintelse. När man då plötsligt får på halsen ett ytterligare antal miljoner judar, då måste man alltså försöka bli av med dom. Och man försöker bli av med dom på ett schysst sätt genom att fråga stormakterna ’Ni har chansen att rädda dom här liven men stormakterna gör det inte.’

Reportern: – Var det Storbritanniens fel att judarna dödades?

Syster Marianne: – Ja, självklart.”

Syster Mariannes uttalanden väckte stort uppseende och efter en våg av protester försvann hon successivt under 1988 från rampljuset. Men inte helt, hon kom fortfarande att inbjudas till konferenser. 1994 hamnade hon åter i blickfånget, då hon i en intervju i Expressen ännu en gång hävdade att ”judarna fått Förintelsen på hjärnan” och tillade: ”Förintelsen handlar inte om rasdiskriminering, utan om att man var rädd för judarnas maktpositioner i samhället, som alla österlänningar var de nämligen skickliga i aff ärer.”

Fallet Syster Marianne kan tyckas paradoxalt men belyser en annan del av komplexiteten när det gäller olika former av intolerans, nämligen att det inte fi nns någon motsättning mellan en negativ hållning till en minoritetsgrupp och en positiv hållning till en annan. Det är fullt möjligt att samtidigt vara både ”invandrarvän” och ” invandrarfi entlig”. Det finns otaliga exempel på grupper och individer som uppvisar en djup solidaritet och off ervilja gentemot en etnisk/ religiös minoritet eller flyktinggrupp men som samtidigt kan uppvisa ett totalt avståndstagande till en annan.

På samma sätt som den flykting- och invandringsfientliga sidan inte ensidigt är emot alla flyktingar, invandrare och minoritetsgrupper, är inte heller den ”invandrarvänliga” /antirasistiska sidan alltid ensidigt för alla flyktingar, invandrare och minoriteter. Bara för att en individ tillhör en minoritet betyder det inte nödvändigtvis att vederbörande solidariserar sig med andra minoriteter. I den offentliga debatten finns det dock sällan utrymme för nyanser och gråzoner. Framför allt finns inget utrymme för det mycket vanliga ”både och”. Den som en gång blivit känd som ”humanitär flyktingvän” tenderar som regel att alltid vara på ”den goda sidan” i debatten, medan den som blivit kända som ”rasist” tenderar att för alltid föras till ”den onda sidan”.

Ett annat exempel på oförmågan att belysa komplexiteten är vad som under en lång tid skett i Södertälje, där den muslimska befolkningen utsatts för trakasserier från en grupp som tillhör en kristen minoritet i området. Förhållandena har uppmärksammats i lokalpressen, och den antirasistiska tidskriften Expo har gjort ett längre reportage – men i övrigt har trakasserierna som pågått under en längre tid fått ett minimalt genomslag i medierna och i den off entliga politiska debatten.

Som frilansjournalisten Sakine Madon skriver på debattsajten Newsmill: ”Min gissning: vänstern duckar för att de som trakasserar i Södertälje har utländsk bakgrund. Samma så kallade antirasister som letar islamofobi under minsta lilla sten bryr sig föga när muslimer inte kan bo i Ronna eller Hovsjö.”

Och till detta kan läggas att när förövarna inte lätt kan kännas igen och fogas in i den välkända mallen, negligeras problemet eller defi – nieras som någonting annat. I Malmö fi nns en liknande problematik. Här är det den judiska befolkningen som trakasseras och känner otrygghet. Här fi nns samma tystnad bortsett från Skånska Dagbladets reportage – även om en debatt nu fl ammat upp om kommunalrådet Ilmar Reepalus uttalanden i samband med att han intervjuades av Skånska Dagbladet.

Inte heller i Malmö är situationen ny. Utvecklingen har tvärtom pågått under lång tid utan att den i någon nämnvärd grad har uppmärksammats. Södertälje och Malmö riskerar inte att i off entligheten förvandlas till ett nytt Sjöbo, Klippan eller Trollhättan – orter som blev symboler för rasism och intolerans under 80- och 90- talen. Tystnaden handlar inte bara om att skeendet inte kan fogas in i det välkända mönstret med unga frustrerade organiserade eller oorganiserade män, utan måste också förstås mot bakgrund av den tystnad som successivt har lägrat sig under 2000- talets första decennium.

Mycket har hänt under de senaste 20 åren. Under 1980-talet började det stora uppvaknandet – rasism, antisemitism och intolerans fi ck allt större plats i samhällsdebatten. Samtidigt intensifi erades motståndet mot fl yktingmottagandet och blev alltmer synligt. Konfl ikterna kring lokala moskébyggen, etableringen av Sverigedemokraterna kombinerat med lokala missnöjespartier, Ny demokratis intåg i riksdagen i början av 1990-talet, folkomröstningen i Sjöbo 1988, den ökande militariseringen av den rasideologiska undergroundvärlden, allt detta var föremål för en omfattande medial bevakning och politisk debatt. 2000-talets första decennium däremot präglas av en alltmer tilltagande tystnad. Debatten kretsar kring huruvida Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen eller ej och om hur de politiska partierna och medierna ska förhålla sig: debattera eller inte debattera, bevaka eller inte bevaka. Den handlar inte om det som sker i Södertälje och Malmö och även på många andra håll i landet.

Människorna bakom statistiken lyser med sin frånvaro och komplexiteten likaså. Rollerna är inte givna efter schablonmönstret och Sverige är inte landet där ”intoleransen finns men inte de intoleranta, och framför allt inte här”.