Popper i vardagen när Linde vräks

Bland mina mest övertygade övertygelser är misstron mot utopier. Tanken på ett idealt, fullkomligt samhälle leder nästan ofelbart till förtryck. Målet tar över medlen. Den som är helt säker på hur ett samhälle ser ut, där alla är maximalt lyckliga och där allt fungerar som bäst, blir lätt hänsynslös under vägen mot det klasslösa samhället. Eller det renrasiga. Eller kanske det statslösa. Hur de färdiga samhällena än ser ut så är de just – färdiga.

”Nog finns det mål och mening i vår färd/ men det är vägen, som är mödan värd.” Så skrev Karin Boye i en helt annan kontext. Men det gäller också samhällsutvecklingen. Den som helt koncentrerar sig på målet är beredd att offra människor för att snabbare nå det underbara idealet. Utopisternas vägar är kantade med lik.

Detta är grundtesen hos Karl Popper – mellan- och efterkrigstidens store liberale teoretiker i Det öppna samhället och dess fiender. Det öppna samhället har inget slutligt mål. Alla utopier är provisoriska. Själva förändringen har ett egenvärde. ”Bryt upp, bryt upp!”, för att åter tala med Karin Boye.

I riksdagen frågade jag en kommunistisk riksdagskollega – ja, vänsterpartiet hade då fortfarande kommunismen med i namnet – vad som skulle hända om de vann valet och lyckades införa det kommunistiska idealsamhället.

Han svarade att det var en teoretisk fråga eftersom det klasslösa samhället skulle gynna alla. Jag stod på mig. Med ett beklagande – jag var ju ändå en hygglig grabb, antydde han – sa han att jag måste oskadliggöras om jag så direkt gick emot folkets vilja.

En poppersk upplevelse i vardagen. Det är mer sällan man i dagliga livet konfronteras Karl Popper. Men i grunden är nästan alla avvägningar mellan mål och medel popperska.

Den som varit chef har tvingats avskeda. Det är plågsamt och alltid en avvägning mot det större onda det skulle vara att göra något annat. Nyligen kom jag faktiskt att tänka på Popper. Sedan ett halvår var jag ordförande i stiftelsen Thielska Galleriet – en liten men svårumbärlig kulturinstitution, ett tittskåp in i förra sekelskiftets konstvärld. Men samtidigt i behov av förnyelse. En förnyelse styrelsen var överens om. Och att Ulf Linde och Nina Öhman, som bott på Thielska som intendenter i 35 år, måste flytta.

Ulf Linde är 82 och och rullstolbunden sedan båda hans ben amputerats efter en sjukhusinfektion. Ut skulle de. Men styrelsemajoriteten fångades, menar jag, av målet. Det är skillnad på ut med lämpor, förhandlingar och kanske viss tidspillan än ut på gatan, kanske med kronofogdens vräkning. Man kan göra olika bedömningar, men för mig blev det Popper i vardagen. Jag avgick.