Tillsammans

 Den bok som han nu har givit ut är hans 31:a, låt vara att han haft medförfattare till flera av de tidigare. En rad viktiga, för att inte säga förlösande vetenskapliga insikter har han själv nått fram till eller kraftfullt bidragit till. Först kom en banbrytande analys av vilka faktorer som styr artrikedomen på öar (1967). Åtta år senare gav Wilson ut sin magnifika Sociobiology, där en evolutionär förklaring gavs till det ultrasociala livet hos diverse djurarter och där även människans beteende diskuterades.

Boken utlöste en rasande ilska bland de vid den tiden ganska många forskare vars ideologi förbjöd dem att acceptera att genetiska skillnader finns även mellan människor. Otroligt nog sjönk en del av dessa så djupt att de försökte stoppa hans föreläsningar genom att kasta föremål på honom. Bland hans senare böcker kan nämnas de två som renderat honom Pulitzerpriser, nämligen On Human Nature (1978) och The Ants (1990). Till hans främsta vetenskapliga utmärkelser hör Crafoordpriset, som han år 1990 tilldelades av Kungliga Vetenskapsakademien och som i författarpresentationen i den nya boken beskrivs som ”likvärdigt med ett Nobelpris i ekologi”.

Född 1929 i djupaste Södern är denne Harvardprofessor till åren kommen – men fortfarande brinnande aktiv. En bok om året ska det vara! Under de senaste tio-femton åren har hans böcker skiftat tonvikt och tonläge och blivit – som han själv har medgett – ”mindre biologiska och mer filosofiska”.

Den vetenskapliga upptäckt eller snarare insikt som gjorde Wilson odödlig­ inom den biologiska vetenskapen handlar om hur myrornas sociala liv har ut­vecklats. Det var länge en­­ ­präktig huvudvärk för biologerna att det finns djursamhällen där den helt övervägande majoriteten av individerna lever i celibat och istället för egen reproduktion ägnar sig åt att underlätta andras. Vad i all världen skulle Darwin säga om en sådan total brist på engagemang för egen fortplantning? Wilsons upptäckter om livet i stackarna hade följaktligen intresse inte bara för envetna entomologer, utan för hela den evolutionsbiologiska vetenskapen.

Wilsons nya bok, som förvisso är ”mind­re biologisk och mer filosofisk” än någon av hans tidigare, är inte diger. Men på ungefär 200 sidor hinner författaren beröra en lång rad intressanta problem som framför allt handlar om hur männi­skans situation ser ut här på jorden och som ställer frågan: vad kan vi lära av vår medfauna om vår egen historia och vår framtid?

Centralt i hans bok står diskussionen om hur vi människor fått våra anpassningar och även om hur dessa kan tänkas fungera i en oviss framtid. Onekligen blåser över jordklotet en förändringens vind med stormstyrka, och att kunna förstå och i någon mån kanske parera dess effekter kan inte vara betydelselöst.

I bokens två första kapitel diskuterar Wilson varför och hur vi människor har blivit som vi har blivit. Vad som framför allt kännetecknar oss jämfört med alla andra däggdjursarter är vår extremt avancerade socialitet. Människor gnetar och kämpar inte bara var och en för sig och inte ens bara för sin släkt, utan för sin ”grupp”.

Fördelen är att ”ju mer vi är tillsammans, desto duktigare blir vi”. Nackdelen är att det blir viktigt att hålla reda på vem som är med i gruppen och som genom sina uppoffrande insatser har bidragit till dess framgång, och som därför i mån av behov bör stödjas, och vem som inte är det. Ökad gruppsammanhållning innebär för att inte säga förutsätter skarpare gränsdragning mellan grupper så att snyltare inte ska kunna profitera på andras mödor.

Är människans gruppliv unikt i djurvärlden? Nej, naturligt urval på gruppnivå med åtföljande anpassningar ser vi också inte bara hos Wilsons favoriter, myrorna, utan dessutom hos ett knappt tjogtal andra djurgrupper eller -arter. I de flesta fall handlar det om insekter, i några om havslevande kräftdjur, i två om afrikanska smågnagare …

Vilka faktorer gynnade eller framtvingade evolutionen av extrem socialitet hos någon föregångare i släktet Homo till vår egen unga art, Homo sapiens? Det är en milt uttryckt omstridd fråga. Till de förslag som oftast diskuteras hör ändrade näringsvanor till följd av klimatförändringar, stationärt levnadssätt, teknisk uppfinningsförmåga och lagring av resurser som måste försvaras mot tjuvar och rövare. Ju fler människor, desto oftare flammade stamkonflikter upp, och vad behövs i krig om inte gott samarbete?

Som så annorlunda och så mångsidigt imponerande framstår människoartens avancemang och maktövertagande under de senaste tio- eller hundratusen åren att ett ofta hört påstående är att ”nej, en sådan fantastisk process måste en eller annan övernaturlig kraft, en gud av något slag, ha dirigerat eller utfört”. Icke, säger emellertid Wilson, det behövs absolut inte några övernaturliga krafter eller makter för att begripa hur vi moderna människor och vår mångformiga kultur har uppstått och blomstrat. Det räcker gott med naturligt urval à la Charles Darwin. Dock har å ena sidan Wilson och några få av hans medarbetare, å den andra resten av den evolutionsbiologiska forskareliten, olika åsikter om exakt hur det urval gått till som danat den moderna människans psyke och vanor. I sin bok har Wilson en utförlig efterskrift där han argumenterar för sin modell men på ett svårbegripligt och föga övertygande sätt. I just denna fråga är han troligtvis ”ute och reser” …

Många välkända evolutionsbiologer har framträtt som övertygade ateister, och Wilson har då och då bekänt samma inställning, fast ganska lågmält. I den här boken lägger han mycket större vikt än någon gång tidigare vid att understryka religionernas onödighet och dessutom skadliga inverkan på människors attityder till varandra. ”Tro är det enda som får annars goda människor att göra onda ting”, skriver han med en formulering som gör att man kommer att tänka på ­Richard Dawkins, obestridd mästare i att ­blottlägga religiöst hymleri och övernaturliga föreställningar.

Hur människan kom till världen är ett nog så intressant problem och diskuteras av Wilson på hans sedvanligt eleganta prosa. Hur framtiden kan komma att te sig ger han sig också i kast med. Men då kommer man obevekligen att tänka på den gamla lustigheten om att det är svårt att sia, särskilt om framtiden. Wilson spekulerar friskt och ger sig ut på en resa genom världsalltet: tänk om vi får besökare från andra himmelska sfärer eller om vi kan ge oss ut på riktigt långväga rymdfärder! Vilka egenskaper krävs av en framgångsrik ET?

Med förtvivlan i rösten beskriver Wilson den ”kollaps” som jordens växt- och djurvärld genom mänskliga åtgärder är mitt inne i, och han förutspår att vi befinner oss i inledningen till en ny epok, ”eremocen” (”eremittiden”) eller ”ensamhetens tidsålder”. Vad är det egentligen vi håller på att ställa till med?

I dagsläget känner man till och har namngivit omkring två miljoner arter, och varje år förlängs den listan med ytterligare några tiotusental arter. Wilson är emellertid övertygad om att man hittills bara har skrapat på ytan. Framför allt vad beträffar olika slags mikroorganismer återstår i stort sett ”allt” att upptäckta. Väl att märka: många av dessa pyttesmå men ohyggligt talrika levande varelser har en enorm – ja, avgörande betydelse för oss människor och vår framtid på vår lilla planet.

Avslutningsvis presenterar Wilson en framtidsvision där en ömsesidigt stimulerande samverkan sker mellan naturvetenskaplig analysförmåga och humanioras förmåga till introspektion och fantasi. En av hans märkligaste idéer är att allting som naturvetenskapen kan upptäcka och klarlägga kommer att vara avklarat inom en rimlig tid, så att intet mer finns att undersöka, tolka och använda. Enligt Wilson kan en sådan situation inte tänkas för humaniora, som skapar sina egna problem och därför har goda utsikter att leva längre in i framtiden än ”science”.

Till sist: bokens besynnerliga titel! Vad – om något – är den mänskliga tillvarons ”mening”? I vanligt språkbruk betyder ”mening” ungefär ”syfte” eller ”ändamål”. Den versionen förkastar Wilson emellertid på sidan 12 men lägger på sidan 13 fram ett alternativ, nämligen att ”mening” är något som uppstår genom ”överlappande nätverk av fysikaliska orsaker och effekter”; i en annan formulering handlar det om ”uppkomsten av en anpassning genom naturligt urval /vilket/ ökar sannolikheten för uppkomsten av vissa andra anpassningar”.

Men ursäkta, vad är egentligen meningen med människolivet?