Pengarna eller idéerna?

Nu är det inte någon enkel sak att finansiera forskning på ett förnuftigt sätt. Framförallt får man akta sig för att stödja dålig forskning – dålig forskning är sämre än ingen alls, den innebär ett slöseri med tid, pengar och arbetskraft och verkar hämmande på utvecklingen även därigenom att den vetenskapliga litteraturen belamras med likgiltigt gods.”

Reflektionen formulerades 1955, i skriften Dagens och morgondagens frågor som summerade den så kallade Rigolettokonferensen, med namn efter biografen i Stockholm. Konferensen hette formellt ”Tekniken och morgondagens samhälle” och samlade politiker, forskare samt företrädare för näringsliv och fackförbund för att dryfta ”vetenskapens roll i det framtida samhällsbygget”.

Prioriterade forskningsområden benämndes atomenergi, automation, elektronik samt växtförädling.

Konferensen ångade av efterkrigstidens utvecklingsoptimism, tilltron till forskningens oumbärlighet var stor.

Men att finansiera och därmed prioritera forskning var, då som nu, som sagt inte någon enkel sak och det finns knappast någon exakt vetenskap att luta sig mot avseende sådant som system, infrastrukturer och storlek på anslag, för att åstadkomma det alla vill ha: framgångsrik forskning.

Just i år befinner sig det svenska forskarsamhället i ett slags vänteläge, inför höstens forskningsproposition.

Av den ska framgå hur mycket pengar forskningen får samt, inte minst viktigt, hur och enligt vilka kriterier dessa statliga medel ska fördelas.

Så vad bör göras? För att finansieringen ska ha legitimitet både inom forskarvärlden och som utgiftspost i statsbudgeten? Från politiskt håll kommer den sedvanliga retoriken om den (helst) världsledande kunskapsnationen samt försäkran om långsiktighet.

Inför propositionen har forskarvärlden, finansiärer (som de statliga forskningsråden) och andra aktörer och intressenter levererat så kallade inspel.

Magnus MacHale-Gunnarsson vid Forsknings- och innovationskontoret vid Göteborgs universitet har analyserat inspelsskörden på uppdrag av SUHF, Sveriges universitets- och högskoleförbund.

Där framgår att även om samstämmighet finns om sådant som behovet av tydligare karriärsystem och jämställdhet, finns betydande åsiktsskillnader om sådant som finansieringskanalerna, det vill säga om pengarna ska gå direkt till lärosätena som basanslag eller via forskningsråden.

En annan fråga där svaren varierar är om medlen ska spridas över landets samtliga lärosäten eller koncentreras till forskningstunga universitet. Dessutom märks oenighet om hur ett framtida system för prestationsbaserad medelsfördelning ska se ut.

I princip alla är överens om att medel ska fördelas utifrån prestation, däremot verkligen inte om hur. Ett system med indikatorer? Eller enligt Vetenskapsrådets framtagna utvärderingsmodell Fokus? Eller utifrån så kallade mål- och resultatdialoger, mellan lärosäte och departement? Ska det finnas en utjämningskomponent i proportion till lärosätets utbildningsuppdrag, för att all utbildning ska vara forskningsanknuten? Forskningsanknytningen är visserligen inskriven i högskolelagen, men, vilket Lars Haikola påpekat i betänkandet Högre utbildning under tjugo år (SOU 2015:70), kan man fråga sig vad forskningsanknytning egentligen innebär, då forskningsresurserna är påfallande ojämnt fördelade mellan lärosätena.

I sin analys understryker MacHale-Gunnarsson att även om inspelen i viss mån avspeglar det förväntade (att lärosätena vill ha högre andel basanslag, finansiärerna mer eller mindre bibehållna tematiska satsningar och de vetenskapliga akademierna fria projektmedel) är det samtidigt en förenklad bild.

Inspelen kan sägas vara formulerade i konstruktiv anda, i övrig debatt återkommer en rentav tilltagande kritik, invändningar mot att stora anslag går till ett fåtal forskare.

– Det är förståeligt att politiker tycker att det är roligt att satsa extra stort, men pengar binds upp av riktade satsningar och risken finns att forskare springer efter pengarna, istället för att utgå från sina egna idéer.

Det säger Marie Wiberg, professor i statistik vid Umeå universitet och ny forskningspolitiks talesperson för Sveriges Unga Akademi, ett oberoende och tvärvetenskapligt forum där ”ung” definieras som att det inte får ha gått mer än tio år sedan ledamoten disputerade.

De 47 ledamöterna som representerar i praktiken alla discipliner sitter på femårsmandat och väljs in med vetenskaplig excellens som kriterium.

Flera av ledamöterna är följdriktigt ytterst

välfinansierade forskare, men inom Sveriges Unga Akademi råder enighet om att det kan vara problematiskt med för mycket pengar.

– Visst hjälper pengar, men bara till en viss gräns, exempelvis kan forskargrupper inte vara hur stora som helst, säger Marie Wiberg.

De vill alltså inte se mer av så kallade excellenssatsningar, istället förordar de med emfas att de fria projektbidragen från Vetenskapsrådet ska utgöra stommen i statlig forskningsfinanisering och betalas ut under fem år istället för tre.

Vidare instämmer Akademien i vad som efterlyses från både forskarvärld och politikerhåll; en ökning av basanslagen (tidigare fakultetsmedel) till universitet och högskolor, något som också förutskickas i den kommande forskningspropositionen.

– De akademiska basanslagen är jätteviktiga, säger Marie Wiberg. Alltför stort inslag av externa medel förvandlar universitet och högskolor till ”forskarhotell”.

Då det framstår som tämligen osannolikt att regeringen i den kommande forskningsproppen skulle kunna eller ens vilja anslå så mycket medel att det både räcker till ökade basanslag och femåriga projektbidrag, föreslår Sveriges Unga Akademi att vinsterna från Akademiska Hus, som idag försvinner in i statsbudgeten för ospecificerad användning, istället skulle användas för finansiering av projektbidragen.

När det gäller framgångsrik forskning återkommer Marie Wiberg till att det handlar om annat än mera pengar, främst då ett attraktivt karriärsystem, för att Sverige ska kunna behålla forskartalanger och locka nya.

– Det måste vara nationellt enhetligt, ha tydliga spelregler, vara transparent och förutsägbart med höga kvalitetskrav.

Både när det gäller karriärsystem och finansiering är alltså ”långsiktighet” ett flitigt använt begrepp. I Stefan Löfvens regeringsförklaring 2014 där man lovade att ”basanslagen för forskning prioriteras upp” hette det att ”forskning ska respekteras som den långsiktiga verksamhet det är och en ny forskningsproposition kommer därför att ha ett tioårigt perspektiv”.

Frågan är förstås vad det där tioåriga perspektivet kan innebära. ”Långsiktigheten” kan nämligen också öppna möjligheten för en regering att skjuta upp både förslag om förändringar och leverans av medel, som den utlovade ökning av basanslagen, till slutet av tioårsperioden.

Och regeringen har redan visat att ”långsiktiga villkor för forskningen” är ett tolkningsbart löfte, då senaste budgetpropositionen bjöd på en rejäl överraskning för forskarsamhället. Närmast helt utan förvarning (exempelvis till lärosätenas ledningar) infördes en omfördelning av forskningsmedel inom ett helt nytt system där lärosätena hade delats in i tre kategorier, ”gamla” universitet, ”nya” universitet samt högskolor.

Omfördelningen gynnade gruppen nya universitet, medan de gamla förlorade ett antal miljoner. Förutom den finansiella aspekten skapades plötsligt ett system som låser in lärosätena i respektive kategorier. Enligt denna uppdelning tillåts exempelvis inte ”nya” Örebro universitet längre att spela i samma forskningsliga som ”gamla” Uppsala.

Dessutom är det ett brott mot praxis att forskningspropositioner som beslutats av riksdagen gäller till dess att en ny har klubbats.

Men för de ”gamla” universiteten var det bara att inse att man bara hade några veckor på sig att ändra i planeringen och dra tillbaka sådant som meriteringsanställningar för framgångsrika unga forskare. Omvänt är det inte heller så välkommet att, som de ”nya” med kort varsel få oväntade ekonomiska tillskott, det gynnar knappast genomtänkta forskningssatsningar.

Ett annat exempel på att politiska besked hunnit före forskningspropositionen är att proteinforskning blir ett område som regeringen storsatsar på eller som det heter, ”kraftsamlar”.

Uppställningen kan sägas vara ungefär lika traditionell som på Rigolettokonferensens tid: Regeringen, företrädda av utbildningsdepartementet (Helene Hellmark Knutsson) och näringsdepartementet (Mikael Damberg) lanserar detta i samverkan med Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, Astra Zeneca, Chalmers, KTH och Uppsala universitet som ska skapa ett Wallenberg Centre for Protein Research (WCPR).

Vetenskapsrådet och Vinnova får samtidigt i uppdrag att inrätta ett strategiskt multidisciplinärt forskningsprogram.

Om detta kan man bland mycket annat tänka att det ofrånkomligt går mode i vilken forskning som får pengar, att ”proteiner” får en roll och image som påminner om den som ”stamceller” tidigare haft, det vill säga ett område för forskning som ligger i tiden, lämpligt för stora satsningar, utan som dessutom ses som väg till medicinska framsteg och bättre vård.

Och begreppet ”strategiskt” känns igen från alliansregeringens val i 2008 års forskningspropp, ”Ett lyft för forskning och innovation”, att peka ut ”medicin och livsvetenskaper, teknik och klimat”, som strategiska forskningsområden, SFO.

Hur det blir med SFO och därmed villkoren för pågående forskning i den kommande propositionen är oklart. Utifrån en utvärdering initierad av de statliga forskningsfinansiärerna (råden) röstar finansiärerna för att SFO-stödet ska få vara kvar, utvärderingen visar bland annat att en tredjedel av miljöerna ”tillhör den internationella forskningsfronten”, att hälften av SFO-miljöerna ”tydligt växer och förbättras” medan omkring 20 procent av miljöerna har kvalitetsproblem.

OECD:s rapporter (2012 och 2015) imponeras inte av alliansens forskningspolitik och fastslår att miljarderna och den politiska inriktningen inte har givit den eftersträvade förbättringen av svensk forskning och innovation.

OECD efterlyser bättre styrning och visioner, inte bara inom akademien. Man utgår inte från att den politiska nivån ska hålla fingrarna borta från forskningen, utan tvärtom styra (ännu) lite mer.

Så hur tänkte då alliansen, med sina stora satsningar?

Peter Honeth, statssekreterare i ubildningsdepartementet mellan 2006 och 2014, vet mycket om detta. Han har kommit att närmast personifiera åtta års forskningspolitik och inte sällan som fruktad makthavare och kritikers syndabock. I en debattartikel i DN (18/2) går bland andra Nobelpristagaren Arvid Carlsson till attack mot den forskningspolitik som utbildningsminister Lars Leijonborg införde, en ”tävlan om megaanslag” som enligt författarna ska ha bäddat för Macchiarinikatastrofen. Ansvaret för vilken forskning som skulle byggas upp med öronmärkta medel och utgöra Strategiska Forskningsområden (SFO) tillskrivs helt dåvarande statssekreteraren, ”ett antal specificerade områden som av Peter Honeth på oklar grund bedömts som lovande”.

Frågar man Honeth själv använder han gärna ett generellt resonemang för att bemöta kritiken, att det inom akademien finns

”en betydande okunskap” om hur det politiska systemet fungerar. Men också omvänt, att det inom politik och departement finns kunskapsbrist om hur akademisk verksamhet fungerar.

Som exempel på akademiens okunnighet tar han tron att en statssekreterare ensam skulle kunna få igenom sin vilja och bestämma över inte bara ”sin” minister, utan också över andra departement.

– Det sägs att vi kläckte SFO-områdena själva, men det var ju i dialog med Vetenskapsrådet (VR) och det var hårda diskussioner mellan departementen om vilka områden som skulle få riktade medel. Att utbildningsdepartementet bestämmer allt är en missuppfattning, näringsdepartementet, socialdepartementet och miljödepartementet har omfattande kontakter med forskargrupper som bidrog till att det blev fler SFO-områden än den ursprungliga tanken.

Nu är knappast Peter Honeth någon som framställer sig som maktlös inför andra departement eller skickliga lobbyister: att satsa fem miljarder på SFO var en högst medveten politik. Så varför dessa gigantiska anslag?

– Vi såg att Sverige tappade mark som forskningsnation, vår relativa ställning hade blivit svagare. Vi hade två fronter, dels förstärka basanslagen, men koppla dessa till kvalitet, dels göra de riktade satsningarna.

Visst var det styrning, men till breda områden inom vilka forskningen var fri.

Är han nöjd med alliansens forskningsfinansiering? Njae.

Givetvis nöjd med det stora tillskottet av resurser och att den starka betoningen på att höja kvaliteten i svensk forskning, men besviken över sådant som att lärosätena använde medel för att nyanställa, istället för att skapa bättre villkor för sina befintliga forskare och han beskriver en kombination av överbefolkning och underfinansiering.

Och så hade han, inför arbetet med forskningsproppen 2008, förväntat sig ”ett mer självständigt underlag” från Vetenskapsrådet och lärosätena. Vidare pekar han på att lärosätena kunde skaffat sig mer rådighet över forskningsmedel (och annat) om inte en majoritet av dem hade sagt bestämt nej till en ny förvaltningsform och istället ville fortsätta att vara statliga myndigheter, därmed otvivelaktigt mer politiskt styrda.

Kritik mot styrning och stora anslag gäller knappast bara alliansen. I rapporten ”Hans Excellens – om miljardsatsningarna på starka forskningsmiljöer” visade forskarna Agnes Vold, Ulf Sandström och Birgitta Jordansson bland annat hur kvinnliga forskare missgynnats av den nya politik som lanserades av dåvarande socialdemokratiske forskningsministern Thomas Östros 2001 och som innebär att särskilt ”excellenta” forskare skulle få särskilt stora anslag.

Östros ministertid innebar alltså debut för excellensbegreppet i forskningspolitiken, vilket sammanföll med också stamscellsforskningens guldålder, som förutnämnt exempel på forskning som omges av stora (politiska) förhoppningar. Svensk stamcellsforskning fick också gratisskjuts av att forskare i USA fick det svårare, där stamceller blev politiskt kontroversiellt.

Numera har skimret kring den för femton år sedan så löftesrika och påfallande välfinansierade stamcellsforskningen falnat, tämligen orättvist( mot de flesta forskarna) riskerar den alltså också att förknippas med stamcellsfuskaren Paolo Macchiarini.

Oavsett rådande vetenskapliga trender präglas forskare och forskning samt debatten av de villkor som initierades i och med excellenssatsningarna. I Riksbankens Jubileumsfonds skrift ”Tänka vidare” beskriver Vold och Sandström ett forskningssystem som innebär att samma personer kan få flera olika excellensbidrag från olika finansiärer; en viss grupp av forskare kan inneha upp till tio excellensbidrag.

– Det är ett exempel på hur forskningssystemet har perverterats, säger Thorsten Nybom, professor emeritus i historia vid Örebro universitet, känd som skarp kritiker av forskningssystemen, oavsett regering.

– Lärosätena har rådighet över mindre än 50 procent av sina medel. Det är istället externa finansiärer som fjärrstyr och universitet och högskolor blir forskarhotell. Andra länder, som Schweiz, där lärosätena har makt över medlen, visar bättre forskningsresultat.

Han påpekar också att de stora satsningarna missgynnat kvinnor och unga och talar om anslagen som ”elefantföda” och påminner om det ofta använda begreppet ”Matteuseffekten”, att de forskare och lärosäten som redan har får ännu mer.

– Då får vi också en madrasseffekt, att man inte hinner och kan använda de anslag man får.

Thorsten Nybom är också kritisk till hur de forskningsfinansierande råden fungerar.

– Från början skulle de utgöra en extra resurs inom ett i övrigt basfinansierat system, men under de senaste tio femton åren har rådsorganistationen inte bara förvandlats till ett uttalat statligt stabsorgan under en generaldirektör, det har gradvis även börjat anta rollen av ”nationell fakultetsnämnd” som inte behöver ta ansvar för de faktiska, institutionella konsekvenserna dess beslut kan tänkas få för mottagarsidan.

– Därtill har man i praktiken privilegiet även att själv utvärdera effekterna av sina beslutade satsningar och prioriteringar.

En högst ovetenskaplig förutsägelse är att den kommande forskningsproppen med besked om pengar, prioriteringar samt system för fördelning möts av både ilskna invändningar och applåder.

Och från politiskt håll är det inte otänkbart att man också hemfaller sig åt att önsketänka sig tillbaka till Rigolettokonferensens tid och ett omhuldat citat som tillskrivs Ragnar Edenman, ecklesiatikminister mellan 1957 och 1967.

När han uppvaktades av företrädare för Lunds universitet som bad om ett blygsamt så kallat ”tilläggsanslag”, utanför det av staten fastlagda budgetutrymmet, sade Edenman bestämt nej: ”Ni får väl forska lagom.”

MarieLouise Samuelsson är journalist och författare.