Gränslöst bildat om gränser

I boken Gränser lyckas han enkelt och okomplicerat, på dryga 200 sidor, beta av ämne efter ämne som på ett eller annat sätt berör gränser, från staters gränser till intellektets begränsning och språkets gränsdragning för våra tankar. Den lutherska kyrkan i Sverige, kåldolmarnas historia, latinos ställning i USA, kubansk litteratur och dess svårtillgänglighet för folket, nationalismens ofta förbisedda goda sidor, de sociala mediernas filterbubblor, flyktingspionage, allt får plats i denna märkliga bok.

Det är en oerhört lärd text och därför är det förvånande att det inte finns någon källförteckning. Men även om det här och där i texten finns en referens till en bok, en debatt eller en film, är tankarna som flödar från sidorna Elenskys egna. De bygger självfallet på hans beläsenhet, men slutresultatet är Elenskys eget, där källhänvisningar alltså inte behövs. Det är en uppvisning i intellektuell skärpa och en ren fröjd att läsa.

Vi lever i en tid då gränslöshet ofta framställs som något gott. Det gränslösa samhället är dock inget eftersträvansvärt, enligt Elensky:

Det finns ingen som drömmer om en gränslös värld. Alla har sina gränser, frågan är bara var de går. Din kropp? Ditt hus? Din nation? Din kultur? Din identitet? De som vill avskaffa de nationella gränserna vill samtidigt mer sällan avskaffa privatlivets gränser.

Gränser fyller en viktig funktion och att människor drömmer om det gränslösa handlar snararast om tanklöshet, att vi inte inser hur viktiga gränser av alla de slag är för oss. Detta, som måste ses som bokens huvudbudskap kunde dock ha framställts tydligare. Det är lätt att missa budskapet i förtrollningen över alla fantastiska associationer och kunniga infallsvinklar. Det är synd, men å andra sidan är läsningen en sådan njutning att det egentligen är fullt tillräckligt.

Svenskens lust att vara som de på kontinenten gör att vi ofta uppfattas som lite extra trendiga och välklädda, menar Elensky:

Vi har inte råd att toffla ner i morgonrock till butiken på hörnet, som de i Paris, Rom eller New York kan göra (om de nu någonsin gör det…), vi måste anstränga oss om än aldrig så lite extra, klä oss lite finare, vara lite smartare.

Om folk gör så i Rom kan jag inte uttala mig om. Däremot har jag sett det i både Paris och New York. I Stockholm vore det otänkbart, vilket ju visar på en tydlig gräns.