Tonsättaren som aldrig fick höra sina symfonier

Det var då som denne Sveriges främste 1800-talskompositör fick sin största opera postumt uruppförd, det var då Musikaliska Akademien initierade den vetenskapligt kritiska utgivningen av Berwalds samlade verk – det blev 25 band. Och det var vid den tiden som Svenska Akademien uppdrog åt ledamoten på stol nr 2, medeltidshistorikern Ingvar Andersson, att författa en ”minnesteckning”.

En biografi som, visade det sig snart, skulle bli ett musikhistoriskt standardverk. Lagom till Berwalds tvåhundraårsdag utkom den på nytt förlag; då hade författaren varit död i mer än tjugo år. Och nu, ytterligare tjugo år senare, är det dags igen. Det är Peter Englund, redaktör för Svenska Akademiens skriftserie ”Minnesbiblioteket”, som visar sin hedersbetygelse åt denna mångkunniga historikerkollega i boken Franz Berwald.

Jag som läser Ingvar Andersson för första gången häpnar och gläds åt hans insiktsfulla och välskrivna skildring av den märkvärdige mannen Berwald och hans rika verk. Andersson framstår också som en musikvetare av rang, förutom sina djupa kunskaper i svensk industrihistoria. Just detta behövs nämligen om man på allvar ska nalkas Franz Berwald.

Men de fyra symfonierna – hans mästerverk – är bara att tacka och ta emot. Som lyssnare, vill säga; de spelar inte sig själva. Hållna i klassisk post-Beethovenskt format, liksom de samtida symfonierna av Mendelssohn och Schumann, är de ändå gäckande och oförutsägbara. Ingvar Anderssons liknelse med Carl Jonas Love Almqvist är träffande: Berwalds symfoniska tonspråk rymmer en vit magi av oskuld och arsenik. Till skillnad från en annan samtida – den demoniske Berlioz svarta magi. Gemensamt har Berwald och Berlioz den otyska avsaknaden av en grundläggande baslinje för det musikaliska förloppet. Basen blir helt enkelt den stämma som hamnar underst.

Men tysk var han på fädernet. Stamfader för det musikaliskt vittförgrenade släktträdet var en blåsmusiker från Bärwalde (nuvarande Polen) verksam i slutet av 1600-talet. Hans sonsons elva överlevande barn spred sig över norra och östra Europa som musiker, en av dem till Stockholm. Här föddes Franz av svensk mor; liksom han skulle också en bror och kusin komma att vara verksamma i Hovkapellet – landets enda professionella orkester.

Operan i Stockholm hade stängts ner 1806 av den teaterhatande Gustav IV Adolf och kom igång först sex år senare – lagom till att den försigkomne Franz, sexton år gammal, anställdes bland förstaviolinerna. Här skulle han arbeta fram till 1828 och lära sig orkesterkonsten inifrån. Sin bristande skolgång kompenserade han med en inneboende driftighet och obruten självkänsla som – enligt Andersson – kunde gränsa till högmod. Men utan vilken han knappast blivit den store tonsättaren och skicklige industrimannen.

För Franz Berwald hade både otur och präktiga motgångar i karriären. Som kompositör på den tiden gällde det att slå igenom på operascenen. I decennier stretade han oförtrutet och förgäves med dåliga libretton. För att helt sonika göra ett spänstigt lappkast och öppna ett framgångsrikt ortopediskt institut i Berlin med egenhändigt konstruerade apparater. Parallellt komponerade han, men snubblade på tröskeln till det kontinentala genombrottet i samband med 1848 års revolutionära oroligheter.

Åter i Sverige möttes hans musik av klantiga framföranden och provinsiell misstänksamhet. ”Bisarr” var förståsigpåarnas gängse invektiv. Men bland amatörmusicerande industrimän hade han supportrar. Som ett slags tack för sina stråkkvartetter erbjöds Berwald en post som glasbruks- och sågverksdisponent i Ångermanland. Här bekämpade han baggböleri, främjade produktutveckling, såg till arbetarnas bästa och debatterade tidens frågor i skarpa tidningsartiklar. Inte minst den gammalmodiga utbildningen på Musikaliska Akademien, som länge vägrade honom medlemskap. Först 1864 släpptes han in och vid 71 års ålder utsågs Franz Berwald – landets mest kvalificerade tonsättare – till lärare i komposition.

Men sina symfonier fick han, med ett undantag, aldrig höra.