Fördjupning

Heidenstam i Österland

Illustration: Pia Koskela Foto: Pia Koskela

I nationalskalden Verner von Heidenstams lyriska debut ”Vallfart och vandringsår” (1888) är nästan varje dikt ett nålstick mot Sverige.

Nathan Shachar

Journalist och författare.

Sveriges litteratur mellan 1870 och 1970 är en guldålder. Vilken annan kultur kan uppvisa så många skapande genier under så kort tidsrymd? Strindberg flyttade talspråket in i böckernas värld och banade väg för mycket av det som skulle komma. Han och hans krets, ”åttio­talisterna”, provocerade med sin ensidighet fram en kontra­revolution. ”Nittiotalismen”, vars främsta pennor var Verner von Heidenstam, Gustaf Fröding, Oscar Levertin, Selma Lagerlöf och Erik Axel Karlfeldt var en svensk senromantik, buren av sensualism och exotism men också av glödande hemortskänsla.

Efter dem kom en rad själsfränder och jämbördiga: Anders Ös­terling, Bertil Malmberg, Hjalmar Gullberg och Karl-Ragnar Gierow – poetiska trollkarlar som samtidigt var benådade prosamästare. Och det bara fortsatte: mellan världskrigen flödade två förunderligt rika källsprång, utan motstycke förr eller senare: dels arbetarlitteraturen, dels modernismen; två mycket olika strömmar som forsade samman med ett mäktigt brus i den allra största begåvningen, Harry Martinson.

Många av tidens stora diktare kan inrangeras i något mönster av ismer, grupperingar och influenser. Men flera av dem är helt osannolika, litterära mutationer: Birger Sjöberg, Hjalmar ­Bergman, Nils Ferlin, Willy Kyrklund och Sara Lidman dök upp som från en annan planet och gjorde saker som ingen gjort förr.

Med denna spontana uppräkning är ändå inte hälften nämnda av alla som vore värda att nämnas. Vad var det med Sverige, fattigt och isolerat, som gav näring åt så mycken stor dikt? Under en bilfärd i slutet av 1960-talet, då jag var tonåring, berättade bokförläggaren, senare författaren, Per I. Gedin om hur det började glesna mellan skrivande svenska begåvningar och hur detta påverkade branschen. Hans ord etsade sig i minnet:

– Ett samhälle utan sociala klyftor alstrar inget avantgarde.

Gedin var ingalunda någon motståndare till välfärdssamhället. Det var ett kallt konstaterade. Den litterära storhetstiden var över. Påståendet var riktigt, fast sambandet kanske undandrar sig forskning. Den hädiska tanken fascinerar: Var klassamhället en rikare jordmån för originalitet än jämlikhetens värld? Svenska gener kan ju inte vara sämre lagda för skapande nu än då.

I begynnelsen var Strindberg. I hans krets fanns ingen jämbördig kraft, som kunde föra naturalismen vidare då han började ödsla sina bästa krafter på guldmakeri, kvinnohat och järtecken. Under exilen i Schweiz blev Strindberg bekant med en ung adelsman, Verner von Heidenstam. Han var lång, ståtlig, ­världsvan, hade rest i Östern och försökt bli målare – med klent resultat. Herrarna fann varandra i sitt förakt för Sverige, det inskränkta ”smörgåslandet”, där litteraturen patrullerades av moralpoliser.

I början av 1888 kom två damer till Bonniers förlag och frågade efter Verner von Heidenstams diktsamling. Karl Otto Bonnier ruskade på huvudet, han hade inte hört namnet. Damerna envisades, de hade lärt känna herrn under en resa och han hade berättat om sina dikter. Litet senare kom Heidenstam själv upp med sitt manuskript i ett kuvert. Samma kväll blev förläggaren och hans hustru Lisen de första läsarna av Vallfart och vandringsår:

Genast […] hade vi klart för oss, att här hade en ny och stor diktare uppenbarat sig. Den aftonen blev en av dessa högtidsstunder, som en förläggare aldrig förgäter.

Läsare och recensenter var lika häpna och lika förtjusta. Här var en poet som gav tusan i stil- och åsiktskonventioner, som appellerade till känslan, fantasin och det språkliga välljudet – i ett kulturlandskap vars ledstjärnor varit nyttan, rättvisan och Framsteget. Mellan raderna lyste Heidenstams hån mot den samhällstillvända problemlitteraturen. Det var fullt av folk i hans dikter, men där fanns inga borgare och inga proletärer, inga vardagsmänniskor som rörde i spisen eller vred sig i samvetskval, och inga politiska problem. Där fanns överhuvudtaget ingen samtid.

Heidenstams sagor, för varje dikt var en liten fabel, utspelas i det vi idag kallar Mellanöstern. Hans Österland är en rätt diffus region. Bibliska stämningar och bilder från det gamla Assyrien flyter ihop med abbasidernas Bagdad. Orienten var inte där för att beskrivas utan för att sätta i skarpaste möjliga relief allt vad Heidenstam hade på hjärtat. Samlingen öppnar med dikten Skattgrävarna, som är en frän salva mot Västerlandets materialism. De som flänger efter guld gör sig olyckliga och ångrar sig bittert på slutet. Men ödet ler mot de bekymmerslösa, som latar sig i solskenet och knäcker nötter utanför stadsporten i Teheran.

Sverige nämns inte, men är närvarande genom sin demonstrativa frånvaro. Nästan varje dikt i Vallfart och vandringsår är ett nålstygn mot hemlandet: I Heidenstams Orient gör folk som de vill, tar dagen som den kommer, älskar och firar, jublar och gråter. Där är tätt mellan de erotiska tillfällena och där finns gott om danserskor och haschisch, men ingen grämelse och ingen morgondag.

När gudarna ingriper så är det inte för att straffa och förmana, utan för att underlätta kärlekseskapader. Bovarna är de som ställer sig i vägen för utlevelsen. Filosofen Diogenes, som vände ryggen åt livets goda och bosatte sig i en tunna, klandras häftigt: Han är en skenhelig narr, som låtsas stå över de sinnesnjutningar som är gudarnas gåva till människorna! En annan rimmad utskällning får den egyptiska prästinna som försökt förhindra en tempeltjänarinnas otukt med en manlig arbetskamrat:

Vinet och flickans kyss […] som förskräcker skröpliga
kvinnor och män, är oskuld för himmelens gudar.

För att lära moralisterna en läxa anordnar översteprästen en sex­-
orgie i templet. Dikten avslutas med Heidenstams egen tros­bekännelse:

Vad Gud har skapat måste vara gott.
Vad människorna nämna synd och brott
Är synd och brott i deras ögon blott.
Det är himlens röst, som jorden falskt förstått

Att säga så, om tron och konvenansen, var inte ofarligt. Strindbergs äktenskapsnoveller några år tidigare och Frödings samlagsdikt några år senare åtalades. Under sin exotiska glasyr var Heidenstams budskap lika förargelseväckande. Allra längst i sin hedniska, anti-lutherska förkunnelse gick han i dikten om Döda havet. Ödsligheten kring svavelträsket blir ett varnande exempel på hur det kan gå i kulturer där man gjort en kult av arbetet och försummat glädjen:

Vi smida och vi såga
Vi stå till knät i hyvelspån
Men fliten slog till sist ihjäl
Den late vildens glada själ

Hur kunde Heidenstam tro att förhållandet mellan öst och väst var så schematiskt? Han hade varit tonåring under resorna i Ös­tern, men nu var han trettio år och vuxen. Oscar Levertin, som blev hans närmaste vän, undrade hur han hade fått för sig att lycka och godhet är fördelade på kontinenter och folk. Såg han inte att sol och skugga bodde samman i alla människor?

Heidenstam var imponerad av arabernas värdighet och resignation, där de satt i kläm mellan turkiskt vanstyre och västmakternas manipulationer. Men glöden i hans pro-arabism och pro-islamism kom sig av att han, på ett rätt fantastiskt vis, bestämt sig för att araberna var den sista resten av det antika Grekland. Det är hos araberna och islam, inte hos den glädjelösa kristendomen, som livet levs på klassiskt vis:

… du antikens sista varma
och levande dotter, du arma,
I kedjor slagna Österland!

Detta sagt av en person som rätt snart skulle hyllas som Sveriges nationaldiktare och stortrivas i rollen!

Heidenstams Österland är underbart men kapitalt missförstått. Arabernas vardag och familjeliv var strängt traditionsbundna. Islam är en sträng lagreligion, inget njutningsevangelium. Det slog honom inte att Damaskus enkla skönhet och arabernas brist på förkonstling berodde på att de var trygga i sina traditioner, att där ännu inte fanns några figurer som Heidenstam – som gjorde narr av sederna och propsade på fri kärlek.

I det dåtida Sverige, där Mellanöstern och dess folk ännu inte var nyhetsstoff, vållade vrångbilden få protester. Den verklige Tusen och en natt-hjälten var heller inte de strävsamma osmanska undersåtarna i Damaskus och Jerusalem, utan Heidenstam själv. Det var han som var Aladdin och Sindbad, det var han som trollade ädelstenar ur turbanen och klättrade över slottsmurar för att befria inlåsta prinsessor. Det var han, inte ortsbefolkningen, som var sagofiguren.

Sångfågeln i den skumma basaren som trånade efter frihet – var han. Resorna i Östern var hans flykt ut ur buren, bort från misslyckandena i skolan, lärarnas tjat och föräldrarnas besvikelse. I Mellanöstern fick Heidenstam för första gången smaka på livet utanför och fick en glimt av den han skulle kunna bli. Och svensk dikt leddes in på ett helt nytt spår.

Axess Digital för 59 kr/mån

Allt innehåll. Alltid nära till hands.

  • Full tillgång till allt innehåll på axess.se.
  • Tillgång till vårt magasinarkiv
  • Nyhetsbrev direkt till din inbox
Se alla våra erbjudanden

Publicerad:

Uppdaterad:

  • Fördjupning

    Heidenstam i Österland

    Nathan Shachar

  • Fördjupning

    Så klarade Buenos Aires en historisk massinvandring

    Nathan Shachar

  • Samhälle

    Det öppna såret

    Nathan Shachar

  • Samhälle

    Minnets apartheid

    Nathan Shachar

  • Recension

    Förlorade illusioner

    Nathan Shachar

  • Tema

    Bildpragmatism

    Nathan Shachar

Läs vidare inom Fördjupning

  • ,

    Migrationspolitik utan gräns

    Thomas Gür

  • Att vara tillsammans ger livet mening

    Jonas Hjalmar Blom

  • Är det politiska det personliga?

    Svante Nordin

  • Människans uppgift enligt islam är att vårda Guds skapelse

    Mohammad Fazlhashemi

  • Livets mening är att tro på Gud – trots tvivel

    Annika Borg

  • Gärna en bättre värld – men skydda dig mot ondska

    Dan Korn