Det sägs ibland att åldrandet gör en till den person man alltid borde ha varit. Det låter vackert och kan väl rymma ett korn av sanning, men det räcker med en titt i badrumsspegeln – och i almanackan – för att trösteorden ska krackelera.
Man har nått ett skede i livet när tiden har börjat bete sig underligt. Den går inte längre, den ilar, rusar, flyger fram över ett sluttande plan mot ålderdom och bokstavlig deadline. Hur fånga dagen när man inte ens får grepp om veckor och månader?
Förra julen var ju nyss, barnen är plötsligt vuxna och själv håller man på att bli osynlig för omgivningen, eller sedd ”som genom gammal plast” som Leonard Cohen uttryckte det. Och det i en tid av ålderism, infantilisering, snabbhetsdyrkan och ungdomsfixering.
Det handlar också om tidsandan. Den som varit med tillräckligt länge kan plötsligt sakna bäringar och känna vilsenhet inför värderingar och beteenden som skaver mot det man sett som vedertaget och förnuftigt. Tiden har tydligen kört om och rusat ifrån.
Upplevelsen att tiden tycks accelerera med tilltagande ålder verkar vara vanlig bland människor som har passerat livets middagshöjd. Forskningen är sparsam, men det finns flera teorier – såväl psykologiska som fysiologiska – kring att klocktid och upplevd tid kommer i otakt. Att kronologisk och biologisk ålder inte följs åt blir tydligt när en 35-årings blick kikar ut ur en allt skorvigare och kroknande skepnad, och man förstår den bild som Lars Gustafsson frammanade i En tid i Xanadu: En dag står livet / milt leende som en flicka / plötsligt på den andra sidan / utav bäcken / och frågar / (på sitt förargliga sätt): / Men hur hamnade Du där?
Ja, hur hamnade jag här? Det var tiden, den gåtfulla, som förde mig hit, den som beroende på omständigheterna flyter trögt som klister eller porlar lätt som vatten. Vårt intresse för tiden och dess flykt tycks gränslöst, fysikern Bodil Jönssons bok Tio tankar om tid (1999) såldes i 650 000 exemplar och har följts av flera på samma tema. Det finns en uppsjö av böcker och livscoacher som förmedlar goda råd om hur vi kan förvalta och förlänga vår dyrbara tid, men det är alltför ofta fråga om floskler och inspirationscitat av ”carpe diem”-karaktär. När Louise Epstein i radions P1 försökte ”förstå tiden och bli vän med den” föreslog den inbjudne gästen Micael Dahlen, professor i lycka och välmående vid Handelshögskolan, att lyssnaren skulle begrunda att ”i dag är första dagen på resten av ditt liv”.
Den dominerande linjära tidsuppfattningen, medvetenheten om tidens utmätthet och att man skymtar vägens slut, kan förstärka känslan av att tiden rusar. En cirkulär tidsuppfattning skulle öppna andra perspektiv, men att övertyga sig själv om att tillvaron i själva verket är ett kretslopp är lättare sagt än gjort.
Ett skäl till intresset för tid är att själva begreppet är så flyktigt och gåtfullt och har sysselsatt så många tänkare genom historien. Tiden låter sig inte definieras, och man kan på goda grunder ifrågasätta om det egentligen existerar ett nu, för att inte tala om evigheten, och ifall tiden har en början och ett slut. ”Dagen i dag är en märklig sak”, skaldade Alf Henrikson, ”tänk, evighet fram och evighet bak”, och såväl framåt som bakåt kan tiden delas upp i till exempel årmiljarder, mansåldrar och femtosekunder. En femtosekund förhåller sig till en sekund som en sekund förhåller sig till 32 miljoner år. Men vem vet – den brittiske fysikern Julian Barbour blev ryktbar när han i boken The End of Time (1999) framförde tesen att tiden inte existerar utanför det medvetande som upplever den, en tanke som redan Augustinus var inne på i slutet av 300-talet. På ett mer vardagligt plan är det en banal men allmängiltig iakttagelse att tiden går fort när man har roligt eller låter sig uppslukas av något, och långsamt när man har tråkigt eller har ont. Det beror på att hjärnans sätt att bearbeta tid tycks interagera med bearbetandet av känslor, vilket påverkar hur vi uppfattar tidens gång.
I boken Time Warped. Unlocking the Mysteries of Time Perception (2012) går journalisten och författaren Claudia Hammond till biologiska, psykologiska och neurologiska forskningsrön för att förstå mer om vår tidsuppfattning. Upplevelsen av tid är en komplicerad väv av känslor, minne och uppmärksamhet.
En förklaring till att tiden tycks gå fortare med åren kallas ”proportionalitetsteorin” och går helt enkelt ut på att varje nytt år utgör en allt mindre andel av den redan levda tiden: för en femåring 20 procent, för 50-åring 2 procent. Vår inre, mentala klocka – som skiljer sig från den cirkadiska 24-timmarsrytm som styr en rad kroppsfunktioner – går dessutom långsammare hos äldre människor, vilket får till följd att livet tycks gå fortare. Det visar sig bland annat när unga och gamla får uppskatta tidsintervall.
Men det finns fler infallsvinklar. Adrian Bejan, rumänsk-amerikansk professor i maskinteknik vid Dukeuniversitetet och med flöden som specialitet, skriver i tidskriften European Review om små, omedvetna och mycket snabba så kallade sackadiska ögonrörelser. Genom dessa riktar vi på millisekunder om blicken och fixerar nya mål, och mellan dessa rörelser bearbetar hjärnan den visuella informationen. Fixeringsperioderna är kortare hos barn än hos vuxna, och det finns ett omvänt proportionellt förhållande mellan hjärnans bearbetning av stimuli och känslan av tidens hastighet. Med åldern tar det längre tid för hjärnan att hantera visuell information, vi ”ser långsammare”, med följd att vi upplever att tiden ökar farten.
Tiden påverkar minnet, men minnet påverkar också hur vi upplever förfluten tid. Det vi är med om för första gången skapar starka spår som blir tidsmarkörer, vare sig det är den första skolväskan eller den första kyssen. Robert Louis Stevenson satte fingret på det när han skrev ”den första kärleken, den första soluppgången, den första söderhavsön är avgränsade minnen – de rörde en gång vid en sinnets oskuld”.
Som barn har vi mängder av förstagångsupplevelser, och nyhetens behag förklarar också varför vi senare mest livfullt minns sådant som inträffade mellan ungefär 15 och 25 års ålder. Det är en tid i livet då man har sex för första gången, får jobb, egen bostad, reser på egen hand, men därefter inträder för många en mer inrutad tillvaro med vanor och rutiner. Det blir färre överraskningar och hållpunkter, avtrubbad uppmärksamhet – och tiden tycks gå fortare. Hammond menar att det är under detta ungdomens ”minneskrön” som vår identitet och plats i världen formas. Hågkomsterna blir levande och detaljerade för att senare kunna bibehålla och förstärka vår självbild.
Hon tillbringade 500 dagar ensam i en grotta som ett led i en studie av effekterna av extrem isolering, och när hon kom upp i dagsljuset trodde hon att bara 160 dagar hade förflutit.
Det är vanligt att uppleva att det senaste decenniet passerat snabbare än de mer avlägsna, och att tro att sådant som skett under de senaste tio åren ligger närmare i tiden än det verkligen gör. Det som ligger längre tillbaka tror vi är än mer avlägset än det egentligen är, och skälet kan vara att eftersom vi vet att minnen bleknar med tiden placerar vi otydliga bilder än längre tillbaka på tidsaxeln. De som har barn upplever att den senaste tioårsperioden passerat fortare än de som inte har barn, och effekten förstärks ju fler barn man har.
”Semesterparadoxen” är också välbekant, att den sedan länge planerade resan susar förbi, men i minnet senare framstår som mer varaktig. Åter är det förstagångserfarenheter som står ut och töjer tiden.
Internet och smarta telefoner har på bara ett par decennier förändrat samhället och vårt sätt att vara och kommunicera. Världen före internet och digitalisering kan förefalla obegriplig för unga människor; nu gäller omedelbarhet och otålighet, ett ändlöst flöde av budskap och uppmaningar, av permanent tillgänglighet och förväntan på snabba reaktioner. En norsk studie visar att talhastigheten har ökat med 50 procent sedan andra världskriget. Med livet på snabbspolning är det inte förvånande att tiden tycks rusa och vi får svårt att hinna med.
Motströms i tidsfloden kämpar idealisering av och strävan efter ungdomlighet. Föryngringspreparat och plastikkirurgi är mångmiljardindustrier som lockar med löften om att dölja tidens obevekliga gång. ”Vid 50 har man det ansikte man förtjänar”, skrev George Orwell – som bara blev 46 – men det var långt före påhitt som ”70 är det nya 50”. Den enklaste, ofarligaste, billigaste och mest effektiva metoden för att se yngre ut är annars att helt enkelt ställa sig lite längre bort.
”Rätt använt är livet långt nog” var Senecas kärva budskap, och kanske är det innehållslöshet och brist på mening som får tiden att rusa? Men hur ska man då förklara den omättliga konsumtionen av ”tidsfördriv”, ett ord som i sig antyder att vår tid är för generöst tilltagen? Och det väcker frågan vad vi ska ha all den tid till som ”tidsbesparande” prylar och tjänster utlovar. Ger oss robotgräsklippare, färdigmat och AI mer tid till tidsfördriv?
Men det finns också tillfällen när tiden saktar ned. Minnet av min hittills enda trafikolycka är att ögonblicken innan det small utspelades i slow motion. Det är en så vanlig observation att den närmast är en kliché, och förklaringen sägs vara att skrämmande, intensiva och stressfyllda upplevelser aktiverar många nervceller i hjärnan och skyndar på processer, vilket gör att yttre händelser förefaller att gå långsammare.
Det kan vara så att kontinuiteten i vår varseblivning är en illusion, att perceptionen snarare är att likna vid en snabbt skiftande serie filmrutor. När en laddad situation utlöser en aktivitetstopp i hjärnan svarar den med att koppla in en mental höghastighetskamera, vilket ger en rikare minnesbild som tar längre tid att spela upp.
Hur kan man då hejda tidens allt stridare ström? ”För att inte bli Tidens pinade slavar, berusa er utan hejd!” föreslog Baudelaire. ”Med vin, poesi eller med dygd, efter behag.” Många väljer alkoholen vars trollkraft till stor del består i att låta oss leva i stunden, men det är en kortsiktig och riskabel lösning. Att bryta rutiner och söka nya upplevelser och intressen kan vara en säkrare väg.
Claudia Hammond hävdar att vi skapar vår egen ”tanketid”, vilket betyder att vi kan påverka den, vare sig det gäller känslan av tidens acceleration eller att vara mer närvarande i nuet. Termer som ”närvaro” och ”acceptans” har komprometterats då de är bärande inslag i mindfulness, som introvert och dompterande andlighet i managementtappning. Men att vara närvarande – att verkligen smaka på maten, att ta sig tid att lyssna och se – är sannolikt ett gott råd om man vill dra ned hastigheten. Att försöka ”leva i nuet” är dock förmodligen lönlöst – det är ju redan förbi.
Ett ovanligt men verkningsfullt sätt att påverka sin tidsuppfattning är att göra som den spanska idrottaren Beatriz Flamini.
Bland andra råd för att hejda tidens flykt finns till exempel att vistas i naturen. Där upplever vi att tiden går långsammare och det ger också tid för eftertanke. Stäng av telefonen och andra pockande störningsalstrare och reflektera mera, tänk ostört på det förflutna och framtiden.
Om den accelererande tiden leder ända fram till ålderdomen kan Simone de Beauvoirs reflektioner i La vieillesse (1970) vara ett stöd: ”Det finns bara en lösning om inte ålderdomen ska bli en absurd parodi på vårt tidigare liv, och det är att fortsätta att sträva efter mål som ger vår existens en mening – hängivenhet för individer, för grupper och ändamål, sociala, politiska och intellektuella, och kreativt arbete”.
Tiden ilar, och åldrandet är ingenting för veklingar. En vacker dag kanske man får en komplimang för sina krokodilskinnsskor och tvingas påpeka att man är barfota.
Det gäller att stålsätta sig.
