En stad behöver både vardagsarkitektur och märkesbyggnader. Vardagsarkitekturens styrka ligger sällan i att den enskilda byggnaden är märkvärdig. Tvärtom ligger den ofta i förmågan att samspela med omgivningen. Det är inte varje enskilt hus som gör Gamla stan och Vasastan i Stockholm eller Majorna och Landala i Göteborg så uppskattade. Det är samspelet mellan husen: skalan, rytmen, materialen, taklinjerna, den arkitektoniska stilen och förhållandet till gatan. Detsamma gäller trästäder som Sigtuna och Trosa, trädgårdsstäder som Gamla Enskede och villastäder som Djursholm. Husen behöver inte se likadana ut, men variationen äger rum inom gemensamma ramar.
Det är därför föreställningen om ”stadens årsringar” blir problematisk när den tolkas som att varje nytt tillägg måste markera sin egen tid genom att avvika från det som redan finns. I en väl fungerande miljö kan den arkitektoniska dygden lika gärna bestå i att smälta in och förstärka platsens karaktär.
Men vissa byggnader kan inte och bör inte smälta in. Rådhus, kyrkor, museer, järnvägsstationer och stora idrottsarenor har genom historien fått en annan uppgift: att vara orienteringspunkter, symboler och monument i stadsbilden. De placerades gärna på höjder, vid torg eller som fondmotiv i slutet av gator och esplanader och kunde få torn, kupoler eller större proportioner än omgivningen.
Stockholms stadshus av Ragnar Östberg och Gunnar Asplunds stadsbibliotek är två exempel. Deras utformning berättar vad de är. Skillnaden mellan vardagsarkitektur och monumentalbyggnader gjorde staden visuellt läsbar. Man behövde inte läsa en skylt för att förstå att ett rådhus eller ett museum hade en annan betydelse än ett bostadshus.
Under 1900-talet försvagades hierarkin mellan vardagsarkitektur och monumentalbyggnader. Vanliga bostads- och kontorshus kunde växa till väldiga volymer, samtidigt som skolor, bibliotek och sjukhus ofta fick en alltmer anonym gestaltning. Om arkitekturens form ska säga något om dess funktion borde en skola rimligen få se ut som en skola. Arkitektur är också ett språk.
En byggnadstyp där förändringen blir särskilt tydlig är idrottsarenan. Ända sedan antiken har arenor för idrott och publika nöjen varit monumentalbyggnader. Colosseum var inte bara en praktisk behållare för tiotusentals åskådare utan ett monument över staden och imperiet.
Ännu långt in på 1900-talet var det självklart att en stor idrottsanläggning också skulle vara ett arkitektoniskt verk.
Om äldre skolor kunde byggas som tempel åt bildningen blev det senare fullt möjligt att uppföra dem som om de vore kontor eller lager.
Stockholms stadion, ritat av Torben Grut och uppfört inför OS 1912, är ett av Sveriges främsta exempel. Den nationalromantiska tegelarkitekturen för tankarna till en borg eller stadsmur. Mer än hundra år senare används den fortfarande och är ett självklart inslag i Stockholms stadsbild. I Gävle fick Strömvallen 1923 sin nuvarande huvudläktare, ritad av Erik Vestergren med tydlig inspiration från Stockholms stadion. Även den blev en del av stadens representativa arkitektur.
När den nya nationalarenan i Solna stod färdig 2012 och dåvarande Tele2 Arena i Johanneshov året därpå fick Stockholm två väldiga byggnader som ofrånkomligen dominerar sin omgivning. Ändå framstår de främst som stora evenemangsmaskiner snarare än som monument över den verksamhet de rymmer.
En arena är visserligen genom sin blotta storlek omöjlig att göra anspråkslös. Men om gestaltningen inte motsvarar formatet blir resultatet inte blygsamt. Det blir bara väldigt stort.
Globen är ett intressant motexempel. Man kan diskutera om den är vacker, men ingen kan ta miste på den. Dess geometriska enkelhet gör byggnaden till både symbol och orienteringspunkt. Den har blivit en del av bilden av Stockholm.
Monumentalitet behöver alltså inte bestå av kolonner, ornament eller klassiska stilformer. Den handlar om att ge byggnaden ett uttryck som motsvarar dess betydelse.
En stad behöver god vardagsarkitektur som vet hur man uppför sig mot sina grannar. Men den behöver också några byggnader som får resa sig över mängden och ge fysisk gestalt åt sådant som samhället betraktar som viktigt.
Problemet uppstår när vardagshusen tävlar om uppmärksamheten, medan monumentalbyggnaderna försöker se vardagliga ut. Låt monumenten vara monumentala.
