Dårpippi i skogen

Människan ska ha så lite som möjligt att göra med naturen. Den idén verkar allt mer prägla vår samtid. Och särskilt märks det här i skogen, som staten gör allt mer svårbrukad. Ibland verkar strävan vara att många av landets skogsägare inte ska få bruka sin mark alls.

Ett illustrativt exempel på vartåt det barkar gavs i februari i år. Då meddelade statliga Skogsstyrelsen att alla vilda fåglar är skyddade på individnivå, som ett resultat av att myndigheten ska börja tillämpa EU:s artskyddsförordning som Sverige såklart har överimplementerat.

Skulle kraven bli verklighet innebär det att den som vill hugga i skogen först måste inventera och utreda vilka konsekvenser skogsbruket kan få för dels fridlysta arter, dels för varenda fågel i skogen. Varje enskild talgoxe och skata ska dokumenteras. Och Skogsstyrelsen ska se till att det här efterlevs genom att begära in underlag och utredningar från skogsägarna.

”Så länge ett förslag syftar till att begränsa det mänskliga brukandet av naturen verkar det i åsiktskorridorens mittfåra anses vara i grunden gott.”

Att det ens kan dyka upp en sådan här tolkning är koko, för att citera en annan av skogens fåglar. Det finns inte resurser för att göra över 60 000 miljöutredningar årligen. Det kommer inte heller att finna svenskt papper att skriva utredningarna på om pappersbruken tvingas bomma igen på grund av råvarubrist. Dessutom är tilltaget ineffektivt som miljöskydd, eftersom det finns många arter som enligt rödlistan är mer hotade än de fridlysta. Och att slänga in alla vilda fåglar i samma kategori som de fridlysta arterna underminerar förtroendet för hela systemet.

Samtidigt är beskedet från Skogsstyrelsen talande för den rådande tidsandan. Så länge ett förslag syftar till att begränsa det mänskliga brukandet av naturen verkar det i åsiktskorridorens mittfåra anses vara i grunden gott. Många är det också som känner sig manade att hjälpa till i idéutvecklingen. Ifrån EU-kommissionen hörs återkommande förslag som kokar ner till att skogarna i många fall ska brukas mindre eller inte alls. I kyrkovalet var begränsningar i skogsbruket en oväntad valfråga. Säkerligen kommer det att höras liknande förslag i årets valrörelse.

Det är dock inte första gången som skogspolitiken blir en spegling av samtidens idé om människans roll i naturen. Det är som att samhällets övergripande strävan vid olika tider alltid tar form och blir handling i skogen.

I början av 1900-talet var det välståndet som skogen skulle säkra. I den svenska arbetarrörelsens klassiska kampsång ”Vi bygger landet” är det timret ur skogen och milornas kol som bär in i den nya tiden. En inställning till skogen som fortsatte att dominera under stora delar av 1900-talet. Stordrift och standardisering premierades. Många små markägare som ville behålla sina blandskogar eller eklandskap fick påhälsning av myndigheter som uppmanade dem att hugga ner allt och plantera gran.

Men nu har det vänt. De markägare som för 40–50 år sedan lyssnade på staten, högg och satte gran får nu bannor för att de skapat artfattiga skogar. Nu ska de börja detaljregleras för att ta miljöansvar, som att räkna varenda fågel. Och de skogsägare som behöll de gamla blandskogarna har i många fall förlorat kontrollen över marken till staten, som nu har löst in områdena för naturvård.

Kanske är statens inställning till privata skogsägare den enda konstanten inom skogsbruket under de senaste hundra åren. Det är som att de ska ut ur naturen.