En gentleman i Vita huset

En populär sysselsättning i USA är att ranka tidigare presidenter. Flera av dem som hamnar högt på listorna var inte särskilt uppskattade av sin samtid. Ett tydligt exempel är Harry S. Truman, och detsamma gäller i stor utsträckning hans efterträdare Dwight D. Eisenhower. Mot Ronald Reagan var skepsisen till en början stor, inte minst i Europa avfärdades han ofta som en skjutgalen B-skådespelare. När de östeuropeiska diktaturerna föll 1989 hörde Reagan däremot till hjältarna. Han hade ju endast två år tidigare uppmanat Sovjetledaren Michail Gorbatjov att riva Berlinmuren.

När Muren föll var George H. W. Bush amerikansk president. Han har ofta hamnat i skuggan av Reagan. Medan Reagan var färgstark, en framstående retoriker och en tydlig ideolog, var Bush mer grå och pragmatisk. Medan Reagan var framgångsrik i sina valkampanjer hör Bush till de presidenter som har misslyckats med att bli omvalda, han förlorade 1992 mot Bill Clinton. Men även Bushs insatser värderas idag ofta högre än de gjorde på 1990-talet, vilket bland annat beror på att han jämförs med de republikaner som har kommit efter honom. Nu har han blivit föremål för en intressant biografi av Jon Meacham, Destiny and Power. The American Odyssey of George Herbert Walker Bush (Random House).

Bush och Reagan försökte båda bli Republikanernas presidentkandidat 1980. När den högerorienterade Reagan hade blivit vald insåg han att han behövde en mer mittenorienterad vicepresidentkandidat. Det låg nära till hands att fråga Bush, men kampen mellan dem hade skapat sår. Bush hade beskrivit rivalens budgetförslag som ”voodoo economics”. Reagan valde därför istället att inleda förhandlingar med den tidigare presidenten Gerald Ford. Till slut blev ändå Bush vicepresident. Samarbetet kom att fungera bra, Bush var alltid lojal mot presidenten.

Reagans 80-tal blev dramatiskt. År 1981 utsattes han för ett mordförsök. I sin bok The Cold War. A New history (2005) spekulerar John Lewis Gaddis om vad som hade hänt om attentatet hade lyckats. Reagan insåg, precis som Thatcher, Walesa och påven Johannes Paulus II, att kommunismen kunde övervinnas. Bush uppfattade däremot den rådande situationen som en normalitet.

Ronald Reagan var en tydlig antikommunist, som beskrev Sovjet som ”ondskans imperium”, ett sätt att uttrycka sig som var Bush främmande. När Gorbatjov valdes till Sovjetledare förstod Reagan dock snabbt att han var annorlunda än sina företrädare, och relationen mellan de två länderna förbättrades dramatiskt.

Om Reagan varit rätt man under 1980-talet, kom Bush – som tillträdde som president 1989 – att visa sina kvaliteter i början på nästa årtionde. År 1990 invaderade Irak Kuwait, som därmed upphörde som självständig stat. Ett tidigt uttalande av presidenten blev betydelsefullt: ”This will not stand, this aggression against Kuwait.” Orden spreds snabbt över världen. Vicepresidenten Dan Quayle förklarade senare att även Bushs medarbetare blev tagna på sängen, eftersom påståendet var så definitivt. Nu fanns det inte någon möjlighet att acceptera annekteringen.

För att driva ut Irak ur Kuwait kunde Bush utnyttja de goda relationerna med Gorbatjov och bygga en bred allians. Aktionen fick stöd av en stor majoritet i FN:s säkerhetsråd. Även Sovjet röstade för medan Kina lade ned sin röst. I den USA-ledda militära aktionen 1991 deltog även arabiska länder som Syrien och Egypten.

Interventionen i Irak var till en början starkt ifrågasatt, trots att den var FN-sanktionerad. I Sverige fylldes debatt- och kultursidorna av hätska inlägg, och även statsminister Ingvar Carlsson var skeptisk. I efterhand har Bush fått kritik för att han slutade aktionen för tidigt och lät Saddam Hussein sitta kvar. Bush ville inte att USA skulle bli en ockupationsmakt, som måste ägna sig åt nationsbyggande. I ljuset av 2000-talets erfarenheter från Irak framstår Bush beslut som betydligt mer förståeligt.

I USA finns en tradition att presidenten efter det att han har avgått ska skriva sin självbiografi. Bush valde istället att skriva en bok tillsammans med sin säkerhetsrådgivare, Brent Scowcroft, om de viktigaste internationella händelserna under hans presidenttid, A World Transformed (1998). Det visar hur prioriterad utrikespolitiken var för Bush och hur viktig Scowcroft var. Robert Service beskriver honom i sin bok The end of the cold war 1985-1991 (Macmillan) som ”Bush’s alter ego”.

Därför var det sensationellt att Scowcroft 2002 publicerade en artikel med rubriken ”Don’t Attack Saddam”, där han kritiserade president George W Bushs planer på ett Irakkrig. Bush d.y. tog mycket illa vid sig, och artikeln ledde till spekulationer om att fadern på ett indirekt sätt ville uttrycka sitt missnöje.

Bush d.ä. var lojal mot sonen under hela hans presidenttid. I intervjuerna med Meacham framför han dock en viss kritik. Han försvarar förvisso störtandet av Saddam Hussein. Men han ogillar sonens hårda retorik, till exempel talet om ”axis of evil”. Han är negativ till vicepresidenten Dick Cheney och försvarsminister Donald Rumsfeld, som han menar stod för en alltför militant politik.

Den hederlige, kunnige och internationellt engagerade George Bush framstår som Donald Trumps absoluta motsats. Genom sin pragmatiska inställning liknar han överhuvudtaget mer äldre republikaner som Eisenhower än dem som har kommit efter honom. Det finns skäl att hoppas att politiker av Bushs slag får större utrymme i partiet framöver.