”Bygg en kunskapscivilisation”

Mitt uppdrag till nästa statsminister är att läsa Den hemliga historien av Donna Tartt. Först och främst därför att det är en riktigt bra och fängslande roman. Med tanke på alla sega utredningstexter och pm som politiker måste ta sig igenom till vardags unnar jag den blivande statsministern en skön läsupplevelse.

Den hemliga historien ger en helt annan bild av kunskap och kunskapssökande än den som dominerar svensk inrikespolitisk debatt. Berättelsen handlar om en grupp begåvade studenter som förbränns i jakten på en lockande, hemlig kunskap. Upptäckarglädje, elitism, hemliga riter, karismatiskt ledarskap, extas och sublima upplevelser som förs vidare över århundrandena – det är några av ingredienserna i den explosiva brygd som driver ungdomarna i fördärvet.

Det är ungefär så långt ifrån den svenska debattens präktiga, nyttoorienterade kunskapssyn man kan komma. En illasinnad demagog skulle lätt kunna hitta argument i Den hemliga historien för att inordna lärare och utbildningsinstitutioner ännu hårdare under den materiella tillväxtens imperativ. Men så enkelspåriga tror jag inte att aspiranterna till statsministerposten är.

Valfritt universitetsområde är en lämplig miljö att fantisera vidare i. Universiteten är visserligen ganska tomma under sommaren. Men den som kikar in genom ett fönster kan få syn på någon av akademins rebeller. En doktorand som tar chansen att köra ett riskabelt experiment – ett som inte besvarar de tämligen förutsägbara forskningsfrågor som handledaren ställt för att få anslag, men som kanske, kanske, om allt klaffar, leder till en verklig upptäckt. Eller en universitetslärare som i all stillhet läser och skriver och tänker, i stället för att ägna sig åt undervisningsadministration, vilket upptar stora delar av terminstiden. Eller en kunskapstörstande medborgare som läser en sommarkurs, inte för att få jobb utan bara för att få veta.

Förhoppningsvis ger dessa upplevelser inspiration till ett välbehövligt initiativ från den nytillträdda statsministern: att återupprätta Sverige som kunskapsnation.

Vi behöver en förnyad anda av passion och respekt för kunskap. Inte minst för erfarenhetsbaserade, personligt förvärvade förmågor, såsom att kunna tala ett språk, analysera ett problem, undersöka en patient eller bedöma en text. Maskiner kan ersätta mekaniskt kroppsligt arbete och informationsteknik kan ersätta mekaniskt intellektuellt arbete. Men arbete som bygger på verklig mänsklig kunskap har framtiden för sig.

Det är mycket som behöver göras. Statsministern kan inte åstadkomma det på egen hand, och inte utbildningsministern heller. De måste lyssna på de där besvärliga akademikerna som brukar klaga på alla fint uttänkta utbildningsreformer. De där som ständigt tjatar om vad forskningen säger och hur det går till på framstående lärosäten. De som inte nöjer sig med mer pengar eller fler tjänster eller finare titlar utan kräver professionell frihet.

Den stora frestelsen när man satsar på verksamheter som förmedlar och genererar kunskap är att instrumentalisera kunskapen. Om man försöker ta ett fast grepp om kunskapssökandet för att använda det som ett redskap för helt andra syften är risken att det undflyr en. Det är vad som hänt i stora delar av den svenska skolan och är på god väg att hända på svenska universitet.

För tydlighetens skull – jag förespråkar inga penningregn över självsvåldiga intellektuella som struntar i samhällets bästa. Det är spännande att läsa om dem i Den hemliga historien, men de får rimligen bekosta sina äventyr själva. Men det heller går inte att styra ansvarstagande akademiker genom att belöna dem efter hur väl de uppfyller kortsiktiga nyttokrav från makthavare inom näringsliv och offentlig förvaltning. Det gemensamma bästa gynnas mest av att de som har i uppdrag att förmedla och föröka kunskap i första hand ställs till svars inför varandra, enligt hur väl de uppfyller just det uppdraget. Det är så man bygger en kunskapscivilisation.

Charlotta Levay är docent i företagsekonomi vid Lunds universitet.