Inhemska strider på utländsk mark

Åren kring 1900 handlade Sveriges politiska och ideologiska debatt – om Sverige: försvarsfrågan, unionsfrågan, rösträttsfrågan, skogsfrågan, arbetarnas och kvinnornas rättigheter. De världspolitiska spörsmål som dominerade utrikesbevakningen före första världskriget – Boerkriget, Balkanfrågan, allianssystemen och den tyska upprustningen – vållade inga svårare opinionsbrytningar här hemma. Den enda utsocknes aff är som verkligen fick färgen att blossa på svenska kinder var Finlands kval under förryskningsdekreten. Finland var dock ingen stridsfråga. Det fanns – ännu inte – några svenskar som svärmade för rysk maktpolitik.

Men redan under världskriget blev svensk åsiktsdebatt mer kontinental. Tyskeri, frankofili och anglofili accentuerades och fick konkreta tillämpningar. Bitterheten och misstron mellan centralmakternas och ententens påhejare tog sig påfallande gälla och stridbara uttryck, ett varsel om de avgrundsdjup som längre fram skulle spricka upp mellan USA-hatarna och deras kritiker.

Efter kriget fick omvärlden allt större genomslag i våra debatter. Det berodde i viss mån på att flera av Sveriges mest uppslitande stridsfrågor kunnat avföras från dagordningen efter politiska uppgörelser, men framför allt på att skrivande svenskar börjat resa som aldrig förr, med tåg, bil och flyg. Den heta frågan för de flesta åsiktsryttare var frederna i Trianon och Versailles: Var de rättvisa, och hade de givit Europa den stabilitet reklammakarna ställt i utsikt? Många av dem som intagit de mest inskränkta positionerna under världskriget, tyskvänner som Fredrik Böök och Sven Hedin, fick nu en mer tacksam kurs för sina budskap. Lust- eller luftslottsfrederna var inte bara grymt orättvisa, med det amputerade Ungern som mest åskådligt exempel. De förfelade sitt syfte och banade väg för nya ledsamheter. Nationstankens helande kraft var en vision snarare än någon metod, och det låg en genant ironi i att receptet på folkens ädla samlevnad hade en rashatare från USA:s sydstater, president Woodrow Wilson, som gudfader.

En annan arena för diskussionerna var Mussolinis nya Italien. Det var särskilt spännande därför att det tycktes utgöra ett alternativ till den svenska modell som samtidigt tog form. Sverige förvandlades via kompromisser mellan kapital, arbete och politiker. I Italien okades de aktörerna samman under en och samma piska, utan resonemang och ackorderande, och resultaten var i många ögon en succé. Vår ledande Italien-kännare och -resenär, Anders Österling, höll en ironisk distans till den italienska modernismens barnkammaraktiga våldsdyrkan, men var motvilligt imponerad av fascismens paradgrenar: renhållningen och de punktliga tågen.

Längre fram upplevdes de tyska och spanska republikernas sammanbrott intensivt. Händelser utanför Europa berörde oss dock ännu inte i någon större skala. De japanska illdåden i Kina refererades i korta telegram men utlöste inga breda solidaritetsyttringar. Men efter 1945, i en stadigt stigande kurva, kom svenska ideologer och debattörer i allt högre grad att drabba samman på främmande territorium. USA och Sovjetunionen blev de geopolitiska polerna, och snart nog också de etiska: att bekänna färg blev att redovisa sin åsikt om stormakternas maktutövning och deras konträra system. Under Tredje ståndpunktsdebatten insisterade ett stort antal svenska diktare – men få andra – på att USA och Sovjet var lika goda kålsupare.

Efter Stalins död 1953 och senator Joe McCarthys inkvisitioner i USA blev det god marknad för tredje ståndpunktens budskap. Stalins folkmord och terror var visserligen kända och dokumenterade i väst. (Det finns, i DN:s arkiv, flera tjocka kuvert med artiklar om slavlägren enbart från slutet av fyrtiotalet.) Men fakta i målet trollades bort eller förnekades av författarkotteriet. Svensken Ragnar Rudfalk som överlevt Gulag och skrev en bok om det stämplades som lögnare. Regeringen, i sin ambition att inte dra på sig sovjetiska hugg i onödan, praktiserade en utrikespolitik som i det väsentliga var en tillämpning av tredje ståndpunkten. Svenskar i gemen var inte likgiltiga för det kommunistiska skräckväldet i öst. Hjärtan blödde med tjeckerna 1948 och för ungrarna 1956 men ett uthålligt engagemang förutsätter ett minimum av hopp, och protester mot Sovjets hegemoni verkade gagnlösa, som att möta en istid med talkörer.

Varubojkotten mot Sydafrikas rasistregim var det första breda svenska opinionsprojektet till förmån för icke-européer. Någon svensk stridsfråga blev inte kampen mot apartheid; både Herbert Tingsten i DN och folkpartiet var i stort eniga med socialdemokraterna. Under Vietnamkriget rasade debatten i Sverige desto vildare. Krigsutvecklingen, med terrorbombningar och napalmbrända civila, gick moraliskt sett vänsterns väg och de som fört USA:s talan tystnade. Geostrategiskt var kriget långt ifrån någon svartvit affär, men krigföringen blev omöjlig att försvara.

Det alltmer frejdiga svenska internationella engagemanget var väl delvis ett försök att jämka en växande obalans, som kom i dagen under sextiotalet: Å ena sidan hade vi ett samhälle där de mest skriande orättvisorna var på väg att överbryggas. Sådant som verkligen satt känslor i brand – begåvade personer som inte hade råd att studera, våld mot strejkande och fattiga som inte fick sjukvård – var på upphällningen. Å andra sidan: när vi fått ordning på det egna torpet famlade vi ivrigt efter nya föremål för våra moraliska omsorger. Vi satt ej längre i glashus, våra framsteg på hemmaplan legitimerade vår stränga moraliska bedömning av omvärlden, också i främmande ögon. I stora delar av Afrika och Latinamerika blev Sverige modellen. För att uttrycka det krasst: vi var inte längre självförsörjande när det gällde dramatik och ideologiska tablåer. Vi fick börja importera dem.

Kalla kriget djupfrös Europas verklighet men mycket hände på andra håll. Hoppfullheten kring Afrikas nya stater var ännu inte skingrad, stora saker med höger-vänster-implikationer pågick i Asien efter USA:s nederlag och Maos död. 1970-talet var utrikesbevakningens högsommar. Våra tidningar var rikare än någonsin och breddade bevakningen i alla riktningar. Fler än en ung svensk blev djupare engagerad i Kubas, Palestinas och Sydafrikas framtid än i Sveriges.

Sådant engagemang, när det utövas i god tro, är beundransvärt. En människa som tar tid, pengar och risker för att bistå andra, och vars samvete inte är lokalt begränsat, gör en bättre värld. Uppsåtet hos de svenskar som avstod från sydafrikansk apelsinmarmelad – den var bäst och billigast – var alldeles rent. Men i takt med att vi förlade våra ideologiska bataljer till utlandet kom partier och rörelser snart nog att röra ihop moralen med prestige- och taktikhänsyn. Medkänslan visade sig ibland vara blott en pose eller ett försök att maskera ett ideologiskt partitagande. Kuba är ett skolexempel på det.

Latinamerika var vår första stora medie- och debattkontinent. Det är den enda del av tredje världen vars språk, tro och moderna historia är tillgänglig för eupopéer utan krävande förstudier. Dessutom kunde Latinamerikas ideologiska terräng påminna om Europas; där fanns höger och vänster, handelsförespråkare och protektionister, USA-hatare och USA-vänner. Och där hände saker. Om kalla kriget djupfrös Europa så satte det fart på Latinamerika, på gott och ont. Den kubanska revolutionen 1956–59 var första gången det verkligen brände till.

Latinamerika var en bekväm scen för mycket av det Sverige hade behov av att agera ut. I Sverige hade distinktionerna mellan hög och låg, rik och fattig, god och ond, mist något av sin skärpa. Den kubanska revolutionen var, liksom den spanska republiken och den ryska revolutionen, ett borgerligt projekt. Nästan alla de som satte sitt liv på spel i kampen mot diktatorn Batista var passionerade demokrater. Frank Tannenbaum, den utopiske socialisten och Latinamerikaforskaren, förstod tidigt att Fidel Castro inte var någon genuin frihetskämpe utan ”ännu en i raden av caudillos”.

Hans dystra förutsägelser besannades strax. Åtta månader efter revolutionsledarnas intåg i Havanna var de mest populära av dem, Camilo Cienfuegos (död i en aldrig ouppklarad flygolycka) och Huber Matos (20 års fängelse för landsförräderi) ute ur leken. Det fanns ytterst få marxister i Castros inre krets. Brodern Raúl var en av dem. Men kommunismen blev Castros livlina, den enda presentabla förklaringen till de uteblivna valen och till Kubas ärelösa ställning som sovjetisk klient. (Sex miljarder dollar om året, det största biståndet i världshistorien och lejonparten av den ryska dollarreserven, kostade Kuba sin nye gynnare.)

Castros plötsliga omvändelse till marxismen skulle visa sig vara ett genidrag, som banade vägen till Kremls kassavalv och till europeiska radikalers hjärtan. Bildade européer skulle ha fnyst åt ännu en karibisk standardtyrann, men termen ”revolutionär” omtöcknade många, och Castro, som mördade sina kamrater, spärrade in diktare och ödelade sin bördiga landsbygd med vansinnesdekret, kunde ockra på blåögdheten i decennier.

Kuba var första gången det västliga engagemanget i tredje världen gick alldeles snett. Skildringarna i europeisk press av Kubas förvandling till sovjetisk förmånstagare var påfallande lam. Om kollektiviseringen givit någon utdelning som kunnat balansera av det demokratiska underskottet, så hade det varit lättare att begripa revolutionens exportsuccé. Men Kubas industri och dess jordbruk, som långt ifrån var kontinentens mest efterblivna, kördes i botten på ett par år.

De ryska pengarna gick inte till utveckling, utan till bröd och vapen. Det är fortfarande en utbredd missuppfattning att den kubanska kommunismen införde läskunnighet och allmän läkarvård på Kuba. (Läskunnigheten var 79 procent före revolutionen och Kubas sjukvård var unik – mer avancerad och mer demokratisk än i något latinamerikanskt land.) En annan myt som Castro lyckades inpränta vida ikring är att Kuba utsatts för en blockad. Trots USA:s embargo, som sedan 2000 har en rad undantag och förbehåll, så har Kuba drunknat i bistånd, låne- och handelsmöjligheter. Man har varit utanför världshandeln, inte därför att man varit utestängd utan därför att man inte kunnat erbjuda några kuranta varor.

När Castro avslöjade sig som tyrann och mörkret sänkte sig över Kuba tog bara ett fåtal av beundrarna konsekvenserna. Den peruanske författaren Mario Vargas Llosa, en av regimens gullgossar, protesterade. Det gjorde också Carlos Lacerda, Brasiliens mest briljante skribent, och den chilenske diplomaten Jorge Edwards. De fi ck skatta dyrt för sina principer. Men de fl esta fortsatte hedersvakten kring Castros tron, med Gabriel García Marquez i spetsen.

De som skrinlade all kritik mot det revolutionära Kuba var antingen cyniker, som visste vad som pågick och kunde leva med det, eller troskyldiga, som avfärdade all kritik som fi entlig propaganda. De intellektuellas lojalitetskriser kring Kuba avsatte en celeber debatt i tidskriften Encounter mellan Vargas Llosa och Günther Grass där peruanen anklagade tysken och hans europeiska likar för omvänd rasism: de var alltid redo att ordinera våld och diktatur till tredje världens folk, en kur de skulle ha revolterat mot hemma hos sig.

Samma psykologiska mönster upprepar sig idag. En rad av Latinamerikas länder balanserar sin budget, alstrar kapital, deltar med god behållning i världshandeln och bygger skolor. Vänsterns glädje över kontinentens framsteg på senare år är dock påfallande behärskad. Om Latinamerika hamnat i våra hjärtan av medkänsla, inte av ideologi, så borde vi vara litet gladare över dess uppsving. Svenska nyhetskonsumenter vet mycket mindre om saken än svenska sparare, som får rekordutdelning på sina latinamerikanska portföljer. Korrumperade, våldsamma och fascistiskt färgade ledare, som klanen Kirchner i Argentina eller Hugo Chávez i Venezuela, förföljer pressen och ruinerar sina ekonomier, men utmålas ofta som progressiva av svenska debattörer. Det har sagts att det är Kirchners och Chávez USA-fi entliga retorik som gör lycka hos europeiska radikaler.

Jag tror en annan faktor är lika avgörande för deras appeal: deras misslyckande. Den så kallade beroendeteorin, som lärde att tredje världens länder aldrig skulle kunna rycka upp sig via varuutbyte med den rika världen, var en grundbult i vänsterns tredjevärldsengagemang. Men sedan 1985 har Mexico, Chile, Brasilien, Uruguay, Peru, Colombia, Israel, Kina, Indien, Sydkorea, Thailand, Indonesien och många andra före detta u-länder lämnat den tullskyddade statspopulismen och idkat världshandel med behållning. Den tredje världens förbannelse som beroendeteorin postulerar blir allt svårare att hålla fast vid. (Beroendeteorin maldes till stoft redan på 1950- talet av nobelpristagaren Arthur Lewis, ett stort – socialdemokratiskt – geni som föga överraskande är alldeles okänd i både Sverige och Latinamerika.)

Men Kirchners och Hugo Chávez har misslyckats enligt det gamla receptet. De har slösat bort kopiösa importintäkter – kring 100 miljoner dollar om dagen i Chávez fall – och använt pengarna till att importera livsmedel och subventionera konsumtion. Vilket är ett bättre bevis för att Latinamerika fortfarande är fjättrat! Både familjen Kirchner och Hugo Chávez hamrar in budskapet att USA:s och imperialismen bär skuld till deras misslyckanden. Sanningen är inte omedelbart tillgänglig för intresserade svenskar. Också i de latinamerikanska länder som repat sig makroekonomiskt lever breda lager i misär, våld och skriande orättvisa. En korrespondent kan, utan att narras, producera autentiska reportage som bekräftar vår schablonbild av Latinamerika som en misslyckandets kontinent.

En av de bataljer vi förlade till främmande slagfält rör den historiska materialismen, tanken att fördelningen av råvaror och produktivkrafter är den politiska utvecklingens motor. Vänsterns ramberättelse kring tredje världen gick ut på att USA, med ringare kapitalistaktörer i släptåget, agerade bortom haven av materiella skäl, för att suga ut och roff a åt sig. Många enskilda företag och aff ärsmän drevs naturligtvis av profi tbegär, men beskrivningen var falsk. Washingtons politik i Latinamerika var inte betingad av råvarubehov, utan av det kalla kriget.

Under 1920-, 30- och 40-talen möblerade amerikanska marinsoldater om i en rad karibiska länder, ofta efter påstötningar från USA:s kolonialvarubolag. Men ingripandena mot Guatemala 1953, Kuba 1961, Dominikanska Republiken 1965 och Chile 1970 var alla ideologiskt betingade. USA:s kommunistskräck gick utanpå alla andra hänsyn. När USA tvingades välja mellan råvaruhandel och kommunistbekämpning valde man alltid det senare alternativet. De chilenska kristdemokraterna var förbenade protektionister på 60- talet, liksom de brasilianska generaler som tog makten 1964, men USA tvekade inte att stödja dem. Med det kalla kriget upphörde också USA:s inblandning i staternas inre aff ärer.

Latinamerika var mitt studieintresse, men jag befann mig oftast i Jerusalem, där jag försökte prångla ut artiklar till svenska medier. I början var det rätt motigt. Jerusalem, dit alla journalister och diplomater nu drömmer sig, hade låg status. Att sitta i Kairo eller Beirut var långt fi nare. Och frilansare i Latinamerika hade ännu långt in på sjuttiotalet ett övertag framför Mellanöstern. Nackdelen med Mellanöstern som ideologisk spelplan var att det var svårare att få med USA i ekvationen än i Latinamerika. Det hette ibland att Israel var USA:s brohuvud i regionen, att det vakade över USA:s oljeintressen. Men det var ren desperation. USA skulle aldrig ha tillåtit Israel att föra krig i dess namn, i synnerhet inte mot USA:s oljeleverantörer. Det var ju tvärtom: utan USA skulle Israels extremister ha koloniserat Västbanken långt tidigare, och fredsavtalen 1979 (Egypten), 1993 (PLO) och 1994 (Jordanien) skulle ha dröjt.

Rekordet, när det gällde att kränga en hemstickad ideologisk tvångströja på en mångfacetterad verklighet, slogs under det libanesiska inbördeskriget 1975–90. Detta sammelsurium av stridande klaner som saklöst växlade lojalitet och sponsorer, reducerades på svenska nyhetssidor till något mycket behändigt: en ideologisk strid mellan ”kristna högerstyrkor” och ”muslimska vänsterstyrkor”. Det går inte att förstå vad som står i dåtidens Libanonreportage om man inte förstår Sverige. I Sverige 1975 var vänsterns segertåg på redaktionerna i full gång. ”Vänster” var ett kodord för ”god”, och ”höger” för ”ond”. Kristendomen var ännu inte så stendöd i svenskt liv som den är idag, och det var fortfarande en smula progressivt att skälla på den. Islam var också en religion, men den blev med ett par – icke redovisade – associativa hopp (pro-PLO, anti-USA) till något långt mindre förargelseväckande än kristendomen.

I verklighetens libanesiska krig var de mest radikala vänsterstyrkorna kristna. De mest högerbetonade av de stridande var shiiter. Den emblematiska ”högerstyrkan”, maroniternas falangister, som senare gick i förbund med Israel, hette på arabiska ”Libanons socialdemokratiska parti”. Det vimlade av prominenta kristna i ”vänstermuslimernas” ledning. De etiketter som användes i den svenska nyhetsförmedlingen gjorde det alldeles utsiktslöst att skildra det föränderliga skeendet med någon trovärdighet. (Jag skrev en debattartikel mot detta språkbruk. Samma vecka ändrade en välmenande vikarie på DN:s utlandsredaktion den term jag valt i en Libanontext till ”kristna högerstyrkor”!)

I dagens Libanon finns inte skymten av vare sig kristna högerstyrkor eller muslimska vänsterstyrkor. Liksom den gången gaddar sig libaneserna samman mot främmande inkräktare bäst de kan, utan någon renlärighet av höger-vänster modell – för närvarande är det alla sekulära grupper oavsett tro (inklusive sekulära shiïter) – mot islamistiska Hizbollah. Numera är Mellanösterns demokrater allt mindre USA-fi entliga och dess antidemokrater alltmer USA-fi entliga. Ett fåtal, men ofta hörda, svenska våldsromantiker och ”islamexperter” utmålar arabvärldens terrorister och kvinnoföraktare som en sorts progressiva socialdemokrater. Arabvärldens demokrater och sekularister, som ofta agerar med risk för livet under skräckregimerna i Egypten, Iran, Syrien och Saudiarabien, röner mindre intresse och uppmuntran i svenska medier. Förklaringen, som vanligt, står att söka i vårt mentala universum, inte i deras. Det svenska vålds- och revolutionsromantiker söker hos Hamas och Hizbollah är något de gått miste om i Sverige, inte i Orienten.