Tänk på karaktären

I augusti 2011 rådde det panik på Londons gator. Det utbröt upplopp i Tottenham, delvis underblåsta av lokal ilska över att polisen skjutit ihjäl en man. Upploppen spred sig till andra stadsdelar, och senare även andra engelska städer. De skrämmande bilderna på horder av människor som plundrade skyltfönster och satte eld på bilar och bussar visades om och om igen i nyhetssändningar världen över. När polisen till slut lyckades kväsa upploppen hade värden för hundratals miljoner pund förstörts, 3 000 britter gripits och fem människor dött.

De politiska reaktionerna på händelserna var förutsägbart partitrogna. Vänstern skyllde på regeringens åtstramningsprogram och nedskärningar inom ungdomsåtgärder, trots att mycket få nedskärningar faktiskt hade gjorts. Högern såg kaoset som bevis på ren omoral. Premiärminister David Cameron beklagade samhällets ”långsamma moraliska kollaps” i en upprepning av den grundtanke om ett ”söndrigt Storbritannien” som han presenterat före valet.

Min gamle chef, biträdande premiärminister Nick Clegg, var mer förbehållsam. Han fördömde våldsamheterna och brottsligheten men krävde samtidigt att vi skulle försöka ta reda på vad det var som hade utlöst och underblåst upploppen hellre än att dra ”reflexartade” (och självbelåtna) förhastade slutsatser. Han blev självfallet angripen av stora delar av tabloidpressen och motarbetad inom regeringen. Som en högt uppsatt konservativ rådgivare fräste till mig: ”Vi vet vad som hände. Dåliga ungar med dåliga föräldrar gjorde dåliga saker. Vi behöver inte någon jävla forskning.”

Trots det bildades en kommission – Riots Communities and Victims Panel – efter krav från Clegg. Medlemmarna samlade in vittnesmål, besökte de berörda stadsdelarna och presenterade sedan sina förslag för regeringen. Kommissionens slutsats var att den avgörande orsaken bakom upploppen inte var brist på pengar eller ens moral, utan brist på karaktär.

Kommissionen talade inte bara med ungdomar som hade deltagit i oroligheterna, utan också – vilket var avgörande – med hundratals som kunde ha deltagit men valde att inte göra det. ”Eftersom vi frågade vad det var som fick ungdomar att göra det rätta valet i stundens hetta insåg kommissionen vilken betydelse karaktär har”, var den partipolitiskt obundna gruppens slutsats. ”Det är ett antal egenskaper som tillsammans bildar karaktär, bland dem självdisciplin, flit, förmågan att skjuta upp belöningar och komma igen efter motgångar. Unga människor som utvecklar karaktär kommer att ha den bästa möjligheten att göra det mesta av sina liv.” Och det är, så klart, mindre troligt att de deltar i upplopp, plundrar och anlägger bränder. Karaktär märks, precis som syre, mest när den saknas.

Slutsatsen om karaktär avviker uppenbarligen mycket från Labour-anhängarnas instinktiva känsla att upprorsmakarna saknade pengar i ett Storbritannien präglat av åtstramningar. Men den skiljer sig också från de konservativas svepande formuleringar om moral. Karaktär är, som vi kommer att se, inte synonymt med moral. Karaktär förenar egenskaper som initiativförmåga och klokhet som kan tjäna moraliska syften – men det finns ingen garanti för att så blir fallet. Karaktär är någonting betydligt vardagligare, men kan vara desto mer centralt.

Att utveckla karaktär är förmodligen den viktigaste uppgiften för ett civiliserat samhälle och alla individer i det. Misslyckas detta märks det inte bara när grupper ryker ihop i ett kort upploppsartat krig där alla slåss mot alla, utan även inom många traditionella områden som är avgörande för att människor skall blomstra. Frågan utgör ett av de viktigaste vardagsproblemen för makthavarna inom den amerikanska politiken. Detta gäller särskilt i de aktuella debatterna om brist på jämlikhet och rörlighet mellan samhällsklasserna. Klyftor i karaktärsutveckling korrelerar intimt med klyftor i inkomst, hur väl familjer fungerar, utbildning och sysselsättning. Karaktärsklyftan underblåser möjlighetsklyftan, och vice versa.

Om vi vill ha ett bättre, friare, rättvisare samhälle måste vi komplettera 1900-talets fokusering på starka institutioner med ett nytt (om än gammalt) intresse för starka individer. Det är av avgörande betydelse att våra ledande principer, precis som våra medmänniskor, är så bra som möjligt.

Karaktär är ett mångsidigt ord. Diskussioner om karaktär, medborgaranda, värderingar, dygder, moral och medborgarskap kan lätt övergå i tomt prat. Exempel på egenskaper som kan falla under begreppet karaktär omfattar hjälpsamhet, storsinthet, visdom, mod, pålitlighet, kärlek, patos, förtroende, återhämtningsförmåga och ärlighet. Men när vi tänker på någon ”med karaktär” eller vi har en ”karaktärsreferens” inför en möjlig anställning har vi vanligtvis mer bestämda dygder i åtanke.

Som den partipolitiskt obundna lobbygruppen Character Education Partnership påpekar råder det en viktig skillnad mellan ”moralisk karaktär” – vänlighet, ödmjukhet och liknande – och ”prestationskaraktär”, som består av de egenskaper eller färdigheter med det starkaste sambandet till utsikterna för att lyckas väl i livet, såsom flit och klokhet.

Det är den här gruppen av prestationskaraktärsdygder som förstärker en stor del av skillnaderna i förmögenhet, trygghet, sysselsättning och utbildning. De flesta av oss skulle självfallet föredra att bo i ett samhälle som befolkas av hyggliga, kärleksfulla, generösa människor. Men sambandet mellan utvecklandet av dessa moraliska karaktärsegenskaper och våra värsta samhällsproblem är inte lika klart. Brist på medkänsla hindrar vanligtvis inte människor från att lyckas i livet, men en bristande förmåga att planera inför framtiden eller dålig uthållighet kan definitivt göra det.

För mer än ett årtionde sedan uppmärksammade James Heckman, som fick Nobelpriset för sitt arbete inom det komplexa ämnet ekonometri, en studie som visade att det var mer troligt att barn som gått i ett särskilt förskoleprogram, Perry Preschool, avslutade gymnasiet och blev varken bidragsberoende eller råkade i klammeri med rättvisan och hade hyfsad lön i medelåldern. Men det fanns en gåta: studien visade också att skolans inverkan på den kognitiva förmågan (som den uppmättes i IQ-test) hade avtagit i tredje klass.

Heckman gick tillbaka till den ursprungliga informationen från Perry Preschool och upptäckte att en del lärarrapporter från grundskolan om elevernas uppförande och inlärningsförmåga aldrig hade analyserats. Lärarna antecknade om eleverna kom för sent, hur ofta de råkade illa ut för att ha ljugit eller svurit samt hur motiverade de var att arbeta. Heckman betecknade detta ”icke-kognitiva förmågor” och gick igenom siffrorna. Han uppskattade att upp till två tredjedelar av fördelarna med Perry Preschool kom från förbättringar i dessa förmågor snarare än i matematik och läsning. Nästan över en natt föddes ett nytt forskningsområde inom samhällsvetenskapen.

Tillsammans med forskare som Robert Putnam, känd för boken Den ensamme bowlaren, och journalister som Paul Tough, författare till How Children Succeed: Grit, Curiosity, and the Hidden Power of Character, har Heckman fört in frågor om karaktär i debatter om ojämlikhet, social rörlighet och möjligheter. I studier av karaktär och dess roll är de flesta samhällsvetare och psykologer överens om att det särskilt är två karaktärsegenskaper som har inverkan på samhälleliga, utbildningsmässiga och ekonomiska resultat: flit och klokhet.

Min son har en T-shirt med följande budskap: ”De som ger upp vinner aldrig. Vinnare ger aldrig upp.” Det är detta flit handlar om: uthållighet, karaktär, beslutsamhet. Det är förmågan att hålla fast vid en uppgift, särskilt en som i sig inte lönar sig. Det är naturligt att kalla någon som saknar flitens karaktärsstyrka ”en person som lätt ger upp”.

Psykologer har utforskat betydelsen av att vara uthållig hellre än att ge upp. Carmit Segal, numera professor vid universitetet i Zürich, jämförde resultaten från två prov: ett standardprov i kognitiva förmågor som mäter studiebegåvning och ett kodhastighetsprov som används för att mäta grundläggande kontorsförmågor. Kodhastighetsprovet består först av en lång lista med ord följda av nummer, som ”spel = 6456, haka = 8930, hus = 2859”. Detta följs av en ny lista där varje ord har fem möjliga sifferval som svarsalternativ. En provfråga kan till exempel lyda: ”hus’ a) 1117 b) 2859 c) 6227 d) 7150 e) 7489”. Provet är löjligt enkelt men fruktansvärt tråkigt.

Segal kom fram till att människor som verkligen brydde sig om resultaten (militära sökande, till exempel) lyckades mycket bättre än uttråkade högstadieelever. Med hjälp av resultaten från 12 000 personer såg hon också att när kodproven gjordes utan något incitament att lyckas väl innebar de en påtaglig förutsägelse om framtida inkomster för befolkningen i allmänhet. För dem utan universitetsutbildning utgjorde i själva verket det insatslösa kodprovet en lika god förutsägelse om lönen i vuxen ålder som kognitiva provresultat.

Detta beror inte på att höginkomsttagare är bättre på att koda eller att den här sortens uppgifter är vanliga på deras arbetsplatser. Som Paul Tough uttrycker det: ”De klarade sig bättre av en enkel anledning: de ansträngde sig mer. Och vad arbetsmarknaden värderar är den sortens inre motivation som krävs för att verkligen anstränga sig på ett prov trots att det inte finns någon påtaglig belöning för att lyckas väl. Utan att någon förstod det mätte kodproven en kritisk icke-kognitiv förmåga som har stor betydelse i vuxenvärlden.”

Provet mätte inte kodandet; det mätte karaktär. Senare studier, bland annat en av Collin Hitt och Julie Trivitt vid University of Arkansas, har kommit fram till att liknande flitmätningar förutser i vilken utsträckning folk studerar vid universitet, och särskilt i vilken utsträckning de avslutar sina studier.

Det visar sig dessutom att unga vuxna har god uppfattning om sin egen flitnivå och uthärdningsförmåga. Angela Duckworth, psykolog vid University of Pennsylvania och mottagare av MacArthur-priset, har utvecklat en självbeskrivande ”bita ihop-skala”, som bygger på i vilken utsträckning man håller med om påståenden som ”Nya idéer och projekt avleder mig ibland från gamla” och ”Jag avslutar allt jag påbörjar”. Det mest slående som Duckworth kom fram till var att hennes ”bita ihop-skala” var bättre på att förutse huruvida aspiranterna vid officershögskolan West Point skulle klara den hårda sommarutbildningen än betygsgenomsnitt, IQ eller militärens egen utvärderingsskala. Hon kom framför allt fram till att ”det var mer än 60 procent troligare att kadetterna som låg en standardavvikelse högre än snittet i förmåga att bita ihop skulle fullfölja sommarutbildningen”.

Flit har självklart alltid utgjort en förutsägelse om personlig framgång, men är förmodligen en särskilt viktig egenskap idag. Under den senaste tiden har tendensen på arbetsmarknaden inneburit en ökad betoning på karaktärsegenskaper på jobbet. Yrken inom tjänstesektorn – såsom företagsledare, läkare, lärare och advokater – kräver mer självständigt arbete och förlitar sig på inre motivering i lika hög grad som externa produktivitetsmått.

Karaktär har också stor betydelse för obetalt arbete. Framgångar på person-, familje- och grupplanet kräver flit. Äktenskapslöften omfattar ”i lust och nöd” av en anledning: par måste ofta framhärda under nöd för att nå lust. På samma sätt innebär det ett utdraget, hårt arbete att uppfostra ett barn. Precis som alla arbeten kan föräldraskapet utföras med energi och engagemang eller med ett minimum av ansträngning. Som alla föräldrar kan intyga är det nästan alltid enklare att parkera ungarna framför teven än det är engagera sig i dem – enklare, men inte bättre. Barnen med störst sannolikhet att blomstra är de vars föräldrar är beredda att härda ut under föräldraskapets slitiga, tålamodsprövande dagliga uppgifter. Utöver arbetet med att uppfostra vår avkomma behövs hårt arbetande människor för den avgörande uppgiften att bygga och underhålla våra samhällen. Det sociala kapitalet dyker inte upp ur tomma intet; det kräver människor som är starkt motiverade att hjälpa till och engagera sig i sina samhällen.

Flit är alltså en karaktärsegenskap som ligger till grund för framgång inom nästan alla aspekter i livet: skolan, arbetet, förhållanden, familjen och samhället. Självklart kan en person som är ”starkt motiverad” gå till överdrift, så att egenskapen blir någonting negativt. En aristotelisk känsla för måttlighet krävs också. Vi behöver hårt arbetande människor, inte stachanoviter; engagerade samhällsmedborgare, inte människor som lägger sig i allting; intresserade fäder och mödrar, inte curlingföräldrar. Ett gott liv kan inte vara aktivt 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Men utan flit är ett gott liv nästan omöjligt.

Varför studera när du skulle kunna festa? Varför springa när du skulle kunna äta bullar? Varför spara för pensionen när du, i detta ögonblick, skulle kunna sitta bakom ratten på en blänkande ny bil? Varför inte prova på tung narkotika? Svaret på alla dessa frågor är detsamma: Vi värderar vår samtid såväl som vår framtid.

Detta är innebörden i och betydelsen av klokhet. Vi måste kunna göra en lönsamhetsanalys om en handling som ställer omedelbara behållningar och avlägsna kostnader i perspektiv. En förståndig person väljer att inte agera för den lilla njutningen nu om kostnaden blir stor smärta senare. Detta förefaller okomplicerat nog, men vårt släkte är naturligt närsynt och bortser irrationellt ifrån betydelsen av framtiden.

Vår hävds stora politiska filosofer har förstått klokhetens avgörande betydelse. Adam Smith identifierade två egenskaper som de ”mest nyttiga för oss själva” i The Theory of Moral Sentiments: För det första överlägset förnuft och förstånd, genom vilket vi kan bedöma de avlägsna följderna av våra handlingar … och för det andra självbehärskning, genom vilken vi förmås avstå från njutningar i nuet eller uthärda smärta i samtiden, i syfte att uppnå större njutning eller undvika värre smärta i en framtid. I föreningen av de två egenskaperna består klokhetens dygd, av alla dygderna är detta den som är mest användbar för individen.

John Stuart Mill upprepar denna princip när han beklagar hur ”människor ofta, av brist på karaktär, gör det nära goda till sitt val, trots att de vet att det är mindre värdefullt”. För båda tänkarna är förmågan att göra en korrekt lönsamhetsuträkning och sedan ha viljestyrkan att leva enligt den grundläggande för ett blomstrande liv.

Kampen att sätta vårt långsiktiga välbefinnande framför våra kortsiktiga begär utgör förmodligen det starkaste uttrycket för vår mänsklighet, för slaget mellan vårt djuriska kött och vårt resonerande förstånd. Och med tanke på att detta är en grundläggande mänsklig utmaning är det av intresse för hela samhället att vi handlar klokt. Klokhetens betydelse är särskilt tydlig när det gäller sociala problem som har med hälsa, sparande och fruktsamhet att göra.

En klok syn på framtiden är viktigt för hälsan, särskilt med tanke på den ökande utbredningen av ”livsstilssjukdomar” som har att göra med fetma, rökning och alkoholkonsumtion. Det kanske finns människor som verkligen föredrar att löpa framför att dricka – men om det verkligen stämmer så utgör de en mycket liten minoritet. För de flesta av oss kräver uppgiften att hålla oss friska att vi väger ögonblickets begär mot framtidens behov. Människor med en stark ”framtidsorientering” är, enligt forskning utförd av Ngina Chiteji, 7 procent mindre benägna att dricka alkohol och 17 procent mer benägna att träna.

Klokhet är, så gott som per definition, väsentligt för ekonomisk planering. Betydelsen av en dag i en avlägsen framtid är lätt att diskontera i jämförelse med nutiden. Det är inte förvånande att de som är mindre benägna att diskontera framtiden är mer benägna att pensionsspara, och detta är knutet till att hela tiden arbeta upp sig från fattigdom till överflöd. En studie som Pew Research Center utförde 2009 visade att barn till låginkomsttagare som sparar mer än genomsnittet har 70 procent chans att ta sig ur den lägsta delen av inkomstskalan, jämfört med 50 procent av barnen till låginkomsttagare som sparar lite. Själva sparandet kan här utgöra en skillnad, kanske genom att det bidrar till att finansiera barnens universitetsutbildning. Men det förefaller lika troligt att benägenheten att spara signalerar en klok inställning inom denna familj.

Sist men inte minst är klokhet viktigt i förhållande till sex och fertilitet. Oplanerade graviditeter orsakar en stor mängd ekonomiska och samhällsproblem, men fertilitetskontroll kräver ofta stark självdisciplin och en förmåga att förutse långsiktiga negativa konsekvenser, samtidigt som man befinner sig i en passionerad situation. Detta kräver vad en del sociologer kallar ”självändamålsenlighet” – eller klokhet.

Tonårsgraviditeter är på många sätt det urtypiska exemplet på ett misslyckande att kontrollera fertiliteten – men de demonstrerar också det viktiga ömsesidiga förhållandet mellan klokhet och möjligheter. Under de senaste årtiondena har antalet tonårsföräldrar sjunkit drastiskt, och de är nu nere på samma nivåer som senast sågs före andra världskriget. Men siffrorna har visat sig vara envist höga bland grupperna med lägst inkomster och sämst utbildning. Vid 17 års ålder är det bara 1 procent av döttrarna till mödrar med universitetsutbildning som själva blivit mödrar, jämfört med 11 procent av dem vars mödrar inte gick ut gymnasiet.

Det är lätt att antyda att fattiga tonåringar som blir föräldrar irrationellt diskonterar framtiden och därmed misslyckas med att uppvisa klokhetens dygd. Denna antydan är antagligen delvis sann. Men hela sanningen är mer deprimerande. Tonårsgraviditeter verkar ha begränsad inverkan på livsutsikterna för denna grupp, eftersom deras livsutsikter redan är så mycket sämre. I stort sett offrar de inte möjligheter till välstånd och trygghet på lång sikt för kortsiktiga nöjen; deras utsikter för framtida nöjen är så dåliga att det av ren beräkning verkar betydligt vettigare att jaga kortsiktiga nöjen än för en tonåring från en mer välbärgad familj.

Det som ser ut som obetänksamt uppförande för dig och mig – och skulle räknas som obetänksamt uppförande för våra egna barn – visar sig vara rationellt för dem som befinner sig längst ner på inkomstskalan. Den viktigaste slutsatsen för beslutsfattarna är att uppgiften inte rätt och slätt består av att lära ut klokhet, utan att förbättra framtidsutsikterna för dessa unga vuxna så att de får ljusare möjlig framtid som de kan jämföra nutiden med.

Ett av de enklaste sätten på vilket våra beslutsfattare kan värna och främja karaktär är alltså genom att värna och förbättra människors möjligheter. På samma sätt som med tonårsflickorna som blir gravida eftersom de inte ser några framtidsutsikter skulle en politik som främjar möjligheter troligen främja klokhet. Möjlighetsagendan är en karaktärsagenda, och vice versa.

En variant på det mest berömda experimentet som bevisar betydelsen av klokhet, ”marshmallowprovet”, tillhandahåller ytterligare bevis på sambandet mellan klokt handlande och framtida möjligheter. I det ursprungliga marshmallowprovet erbjöd Walter Mischel, professor i psykologi vid Stanford, fyraåringar en marshmallow, men han sade åt dem att de skulle få en till om de väntade i ungefär en kvart. Ett årtionde senare hade barnen som väntade standardprovresultat som var 200 poäng högre än de som inte kunde bärga sig och åt upp marshmallowen på mindre än 30 sekunder. Budskapet är klart: Barn som kan skjuta upp belöningar klarar sig bättre i skolan och i livet.

Men det visar sig att pålitligheten för den vuxne som utlovar den extra belöningen också är viktig. Forskare vid University of Rochester gjorde år 2012 om marshmallowprovet, men de skruvade till det lite. Före marshmallowprovet gav de fyraåringarna några gamla kritor och sade att om de kunde vänta några minuter så skulle de få nya kritor. Hälften av dem fick nya kritor. Den andra hälften fick en ursäkt och blev tillsagda att nöja sig med de ursprungliga kritorna. När det sedan blev dags för marshmallows var det, föga förvånande, barnen som tidigare hade fått nya kritor som utlovat som väntade, i genomsnitt fyra gånger så lång tid (12 minuter), på en andra marshmallow i jämförelse med dem som hade blivit besvikna.

Detta var en lite studie, med den kastar ett nytt och klargörande ljus över det ursprungliga resultatet. Klokhet är en karaktärsstyrka som till stor del förvärvas genom att man lär sig att belöningarna man får efter att ha väntat är verkliga. När vi, genom erfarenhet och upprepning, lär oss att det är värt att offra nutiden till förmån för en belöning längre fram vänjer vi oss vid att vänta, skjuta upp belöningen och investera i framtiden.

Här finns det konsekvenser för politiken. Klokhet är en väsentlig del av de karaktärsförutsättningar som krävs för att ta sig ur en fattig del av samhället. Men de utlovade belöningarna måste finnas inom trovärdigt räckhåll. Barn som hela tiden blir besvikna kan knappast kritiseras för att leva för stunden. Och fattigdom är en dålig mylla för att utveckla karaktärsstyrkor. Möjligheter bygger karaktär, på samma sätt som det omvända.

I brist på klokhet finns det starka skäl för en politik som ”knuffar” familjer och individer i rätt riktning. Cass Sunstein och Richard Thaler, till exempel, anser att företag automatiskt borde värva sina medarbetare till pensionssparande, något som det är lag på i Storbritannien. Inom alla områden där klokhet råder finns det i själva verket anledning för myndigheterna att ge människor som annars inte handlar särskilt klokt en knuff i rätt riktning. Sådana knuffar omfattar de ökända portionsbegränsningarna för läsk och mat, ”självförbud” mot casinobesök och lagar om bilbälten och motorcykelhjälmar.

Den ökande acceptansen för att myndigheter knuffar folk i rätt riktning pekar på ett djupare problem: ett karaktärsproblem. Den nödvändiga styrkan på dessa knuffar är omvänt proportionell mot vår karaktärsstyrka. Ett samhälle med svaga karaktärer kräver en stark förmyndarmentalitet; ett självstyrande samhälle gör det inte. Om vi vill undvika förmyndarmentalitet borde vi alltså ägna oss åt karaktärsutveckling.

Ett av de största bekymren för amerikanerna och deras politiker är att samhället håller på att slitas sönder och inte på långa vägar motsvarar idealen om jämlika möjligheter. Tanken att den samhällsställning man föds in i inte behöver vara den samhällsställning man dör i är väsentlig för den amerikanska identiteten, men rörligheten mellan samhällsklasserna är låg och stagnerande. Ett barn som föds in i en familj i de översta två femtedelarna av inkomstfördelningen är fyra gånger mer troligt att som vuxen hamna i de översta två femtedelarna jämfört med ett barn som föds i den lägsta femtedelen. Och av dem som föds in i den lägsta femtedelen kommer 43 procent att vara kvar där som vuxna.

Våra partipolitiska skiljelinjer speglar två olika tolkningar om varför de som föds i fel del av staden blir kvar där. De till vänster pekar på ekonomiska faktorer som har att göra med den nya globala ekonomin, såsom sjunkande fackföreningsanslutning och stillastående löneutveckling. De till höger brukar peka på kulturella faktorer, särskilt familjens sammanbrott. Vänstern brukar därför förorda progressiva ekonomiska reformer medan högern förordar en konservativ återmoralisering. Båda sidorna är överens om behovet av bättre utbildning i fattiga områden, men har olika meningar om hur man når dit.

Det finns åtminstone ett korn av sanning i både vänsterns och högerns berättelse, men de förbiser också ofta en stor bit i mobilitetspusslet: karaktär. Precis som det finns klassklyftor när det gäller akademiska insikter och fysisk hälsa finns det klyftor i klokhets- och flitnivåer, liksom inom andra ”icke-kognitiva” färdigheter såsom empati, öppenhet och självaktning. Dessa skillnader i utvecklingen av karaktärsstyrkor är både en orsak till och en följd av ojämlikhet. Flit och klokhet förbättrar särskilt en individs chans att lyckas i livet, och att växa upp bland människor som är flitiga och kloka förbättrar ens chans att själv förvärva sådana egenskaper. Karaktär blir alltså en självförstärkande egenskap som, delvis, utvecklas längs klassgränserna.

Flitens karaktärsstyrka är inte jämnt fördelad bland befolkningen; en del människor är helt enkelt mer drivna än andra. Men fördelningen är inte heller slumpmässig. Det monotona kodhastighetsprovet – det som visade sig vara en bra indikation på flit – bekräftar detta. För dem som växt upp i familjer inom den översta femtedelen på inkomstskalan var det två och en halv gånger mer sannolikt att de skulle få bra resultat på kodhastighetsprovet jämfört med dem som växt upp inom den lägsta femtedelen. Det finns också betydande klasskillnader bland barn i årskurs fem vad gäller viktiga icke-kognitiva färdigheter, särskilt förmågan att ”arbeta självständigt” och ”framhärda i att slutföra uppgifter”. En studie (Early Childhood Longitudinal Survey) som utförts av utbildningsdepartementet kombinerar dessa faktorer med graden av organisation, iver och uppmärksamhet till en enda skala som mäter ”inställningar till lärandet”, vilken i stor utsträckning ser ut som ett mått på flit och visar starka band till hushållens inkomster.

Jason Fletcher och Barbara Wolfe, som nu båda är professorer vid University of Wisconsin, analyserade denna statistik och kom på så sätt fram till en viktig insikt som ger anledning till både oro och hopp. Klyftan i flitnivåer mellan barn till hög- och låginkomsttagare vidgas över tid; mellan lekskola och femte klass sker ungefär en fördubbling. Det är dåliga nyheter såtillvida att det ökar klassklyftorna, men det är goda nyheter eftersom det bevisar att karaktärsstyrkor är formbara.

Det är självklart mycket svårt att reda ut orsak och verkan när det gäller skillnader i karaktär liksom andra ojämlikheter. Det stämmer att bristande klokhet kan resultera i en oplanerad graviditet eller att man hoppar av högstadiet, båda gör det svårt att ta sig ur fattigdom. Bristande flit kan leda till att man nöjer sig med ett okvalificerat arbete eller inte bryr sig om att söka jobb överhuvudtaget. Samtidigt kan ett liv i fattigdom tvinga ens fokus att nästan helt inrikta sig på nutiden, vilket hämmar karaktärsutvecklingen. Om man inte är säker på varifrån ens nästa mål mat skall komma eller huruvida man kommer att klara av att betala hyran nästa månad kommer man inte att tillbringa någon större tid med att tänka på hur man, exempelvis, skall agera för att bli befordrad. På samma sätt, om många av ett barns mest uppenbara förebilder i en fattig stadsdel uppvisar samtidsorienterade beteenden blir det svårare för barnet att lära sig att skjuta upp belöningar. Och ett växande antal bevis från neurovetenskapsmän visar att en uppväxt i en fattig, stressande omgivning hämmar utvecklingen av prefrontala barken, den del av hjärnan som har hand om självreglering.

Fattigdom kan alltså i sig undergräva karaktärsdanande. Men det finns också buffertar som kan tillhandahålla skydd mot många av de värsta aspekterna av fattigdom, särskilt ett gott föräldraskap och en livfull gemenskap. Tyvärr har materiella brister en tendens att vara förbundna med sämre föräldraskap och lägre medborgerligt engagemang.

Föräldrar är centrala när det gäller att lära ut flit och klokhet, särskilt under de tidiga barndomsåren när den viktigaste hjärnutvecklingen sker. Den mest centrala inverkan på karaktärsutvecklingen är inte fattigdom – det är föräldraskap. Ett gott föräldraskap, förtroligt, omsorgsfullt, uppmuntrande, kan ofta kompensera för materiell fattigdom.

Tyvärr gör fattigdom föräldraskapet svårare, och kvaliteten på föräldraskap varierar stort mellan samhällsklasserna. Med hjälp av ett väletablerat mått på föräldraskapskvalitet har jag och mina kollegor på Brookings Institution kommit fram till att bara tre procent av föräldrarna längst ner på löneskalan ligger i den översta tredjedelen av föräldraskapsfördelningen, medan hälften befinner sig i den lägsta tredjedelen. För välbeställda föräldrar är dessa förhållanden i själva verket de omvända. Det goda föräldraskapet kan hjälpa ett barn uppför löneskalan; detta sker dock inte för flertalet av Amerikas fattiga. Och skillnaderna blir hela tiden större. Sedan 1975 har universitetsutbildade föräldrar ökat den tid de tillbringar med sina barn dubbelt så mycket som sämre utbildade föräldrar, och skillnaden är som mest dramatisk under de avgörande tidiga åren. Den här föräldraskapsklyftan är troligen en orsak till karaktärsklyftan.

När föräldrar kämpar i motlut kliver ofta samhället in i mellanrummet, genom både informellt stöd och formella organisationer som kyrkor, ungdomsgrupper, scouttrupper och sportlag. Präster, scoutledare och tränare fungerar ofta som surrogatföräldrar som tillhandahåller struktur, ger uppmuntran och inför disciplin. Medborgerliga institutioner kan lära ut flit och klokhet, men bara när barn deltar. Robert Putnam vid Harvard beskriver att det är mer troligt att välbeställda elever i avgångsklasserna i gymnasiet är medlemmar av ett sportlag, går i kyrkan, utför volontärarbete, känner ”samband” med samhället de bor i och deltar i kurser utanför skolschemat inom konst, dans och musik. På samma sätt som med föräldraskapsklyftorna håller dessa ojämlikheter i medborgarengagemang på att växa. ”Familjebakgrund är nu mer förutsägbart för socialt kapital och medborgarengagemang än tidigare”, skriver Putnam. ”Denna statistik … varslar alltså om ett Amerika som är på väg mot ett kastsystem där samhällsställning och medborgarengagemang går i arv från generation till generation, ett land som är kluvet längs klassgränser.”

Dåligt föräldraskap och lågt medborgarengagemang är inte associerat med fattigdom. Det avgörande inflytandet över karaktärsutvecklingen lider dock av en stor och till synes allt större klassklyfta. Om vi menar allvar med att ta itu med orsakerna till problemen med rörligheten mellan samhällsklasserna och bevara människors möjligheter blir vi tvungna att ta itu med problemen inom familje- och samhällslivet.

Det är tydligt att karaktär är något som spelar stor roll för både individuell framgång och för att uppnå det kollektiva målet att förbättra människors möjligheter. Men detta betyder inte att en okomplicerad politisk agenda står för handen. I själva verket förefaller tanken att staten har ett ansvar för att dana karaktär hos sina medborgare vara en radikal, för att inte säga antiliberal, uppfattning för en modern människa. Men om man angriper frågan på rätt sätt är den varken det ena eller det andra. En förnyad fokusering på karaktär skulle i själva verket återspegla klassiska liberala idéer om vad makten är till för.

De antika grekiska och romerska republikerna som inspirerade de amerikanska unionsfäderna såg karaktärsdanande som en central politisk uppgift. De klassiska ekonomerna på 1700-talet, som Adam Smith, hävdade bestämt att de fria marknaderna underbyggdes av människor med god karaktär. De politiska liberalerna under 1800-talet, bland dem John Stuart Mill och Alexis de Tocqueville, var besatta av karaktär, eftersom de var övertygade om att fria människor måste vara goda människor om de liberala demokratierna skulle bli framgångsrika. ”Den viktigaste och mest framstående egenskap en styrelseform kan besitta”, skrev Mill, ”är att främja folkets dygd och intelligens.”

Det var först på 1900-talet som karaktärsdanande blev politiskt omodernt. H G Wells hånade de föregående två århundradena för ”allt det där hyckleriet om karaktär”. 1800-talets fokus på karaktärsdanande ersattes av en förvrängd utilitarism som byggde på system, modeller och ideologier. Fantasier om rationella val på högerkanten och utopiska bidragssamhällen på vänsterkanten delade den ödesdigra bristen att se individer – medborgare, arbetare, konsumenter och föräldrar – som abstrakta begrepp.

Men en politik som bygger på den ”ihåliga människans” filosofi är inte längre hållbar. Vi måste erkänna det vi har lärt oss: Många samhällsproblem går inte att lösa genom att täcka över dem med fler byråkratiska system. En del av samhällets bästa finns bara i länder med självständiga, självstyrande individer. Om vi vill ha ett bättre samhälle måste vi alltså gynna sådana självstyrande folks karaktärsvanor.

Det finns självfallet bestämda gränser för vad socialpolitiken kan åstadkomma på karaktärsområdet. Men det finns helt klart utrymme för vissa framsteg, och en bra plats att börja på är inom utbildningsväsendet.

Under Bill Clinton och de första åren av George W Bushs tid som president blev den allmänna tanken om karaktärsutbildning något som ett kort tag stöddes av båda partierna. Men projektet var kortlivat och fick liten inverkan. De religiösa och dömande övertonerna fjärmade många demokrater, och det fanns dessutom få bevis för att skolors initiativ inom ”karaktärsutbildning” resulterade i de önskade akademiska förbättringarna. Den här sortens program var ofta rena soppan och blandade ihop moralkaraktär med prestationskaraktär på förvirrande sätt. I stället för att ingjuta flit och klokhet i studenterna antog alltför många skolor en pr-konsults version av karaktärsutbildning, som höll sig till slagord som ”tillit” och ”respekt” på väggarna.

Karaktärsutbildning består nu av en skärva inom Safe and Supportive Schools Group, en underavdelning till Office of Safe and Healthy Students, som ryms inom Office of Elementary and Secondary Education, som i sin tur rapporterar till vice utbildningsminister Anthony Wilder Miller. Och det politiska stödet för denna lilla återstående smula av ett program är tunt.

Läxan man kan lära sig av misslyckandena inom tidigare karaktärsinitiativ är inte att det inte går att göra någonting, utan snarare att karaktärsutbildning inte är någonting som man kan ta lätt på. ”Det är ingen idé att göra detta på ett ytligt sätt”, säger Linda McKay, som arbetade som rådgivare inom karaktärsutbildning vid utbildningsdepartementet under George W Bush. ”Karaktärsutbildning måste ha riktigt djup, vara del av lärarnas filosofi och stödjas och ledas från högsta nivå av rektorerna.” Karaktärsutbildning kan inte vara ett uppifrån- och neduppdrag som lärarna avskyr och förringar; det måste vara en del av deras dagliga uppgifter.

Offentliga satsningar på att främja denna sak skulle följaktligen kunna inledas genom att framhålla exempel på skolor som faktiskt lägger vikt vid rätt sorts karaktärsutbildning – och särskilt de många friskolor som har gjort karaktärsdanande till en väsentlig del av sitt uppdrag. Utvärderingar av skolprogram som är särskilt framtagna för att vara karaktärsdanande, bland dem stöd till program som ”alternativa tankestrategier” och ”tankeverktyg”, har börjat ge en del betydelsefulla resultat. Det arbete som utförts av friskolorna inom Knowledge Is Power Program (KIPP) och Harlem Children’s Zone, plus en ny skörd av akademisk forskning, tyder på att starkare karaktär leder till högre betyg och, nog så viktigt, att man slutför sina universitetsstudier.

En del skolor har experimenterat med ett ”karaktärsmedelbetyg” som står bredvid det ordinarie betygsgenomsnittet, och en handfull skoldistrikt, bland dem tio distrikt i Kalifornien som samarbetar under parollen ”California Office to Reform Education”, håller nu på att integrera icke-kognitiva förmågor i sina strategi- och utvärderingsmodeller. I den ansvarsmodellen kommer 20 procent av skolans kvalitetsindex att bygga på sociala och känslomässiga faktorer, bland dem förmågor som självförvaltning och själveffektivitet: klokhet och flit med andra benämningar.

Vi befinner oss dock fortfarande långt från målet. Fler experiment – och mer statistik – behövs. En karaktärsagenda borde därför i första hand främja utvärderingen av de existerande karaktärsutvecklingsprogrammen, för att ge en bättre uppfattning om vad som kan fungera och borde ges ytterligare stöd. Efter den här sortens utvärderingar kan en mer ambitiös karaktärsagenda också införliva utvärderingar av karaktärsutveckling i det federala utbildningssystemets allokering av pengar, som en del av reformprogrammet ”Race to the Top”.

I Storbritannien visade Riots Communities and Victims Panel på den stora politiska betydelsen av karaktär. Men när kommissionen lade fram sin rapport hade mediekåren dragit vidare. Viktiga rekommendationer, bland dem en om att skolor borde tvingas utvärdera sin inverkan på elevernas karaktärsutveckling, lämnades utan avseende. En stor möjlighet att börja förbättra genomgripande samhällsproblem gick om intet. USA borde inte göra om samma misstag. I det här landet kan vi åtminstone ansluta oss till tanken att frihet och möjligheter är något som är svårt att upprätthålla utan karaktär.

En ny tonvikt vid karaktär kommer att kräva ett brett politiskt stöd. Detta innebär att liberaler måste komma över sin överkänslighet mot ord som ”karaktär” och konservativa måste släppa sin fientliga inställning till socialpolitiken. Liberaler som verkligen är bekymrade över de ökande klyftorna kan inte blunda för de djupa karaktärsskillnader som följer klassgränserna. De är begripligt nog rädda för att det skall se ut som om de förebrår de fattiga för deras svåra situation. Men när vi arbetar för att tillhandahålla möjligheter måste vi försäkra oss om att människor kan utnyttja dem.

Konservativa som verkligen bekymrar sig om människors möjligheter måste se bortom bildliga uttryck om moralkaraktär till den mer användbara saken prestationskaraktär. Då tidskriften The Public Interest firade sitt tjugoårsjubileum skrev James Q Wilson: ”För de flesta samhällsproblem som bekymrar oss djupt är lösningen att, försiktigt och försöksvis, undersöka olika sätt att stärka karaktärsdanandet bland de mycket unga.” Steg ett innebär att utnyttja undervisningen och bestämt placera karaktärsutveckling på skolans dagordning; steg två innebär att investera i föräldraskap, särskilt under de mycket tidiga åren. I större drag borde utformningen av åtgärder som syftar till att lindra fattigdom eller främja möjligheter för människor vara mottaglig för hur detta inverkar på karaktärsutveckling.

Det vi behöver är en bred politisk knuff i syfte att hjälpa till att gynna karaktär i möjligheternas namn. Med tanke på den allt större oron inom samtliga politiska läger över hinder för rörlighet uppåt på samhällsstegen finns det ett tillfälle för en ny koalition angående karaktär. Vi får hoppas att man tar tillfället i akt.

Richard V Reeves är Fellow in Economic Studies vid Brookings Institution i Washington.

Översättning: Martin Peterson

Artikeln, ”The New Politics of Character” publicerades ursprungligen i National Affairs, nr 20, 2014.