Krisen kräver paradigmskifte

Den ekonomiska kris som drabbade västvärlden på 1930-talet ledde inte bara till massarbetslöshet och därpå följande stora politiska förändringar. Den ledde också till vad som brukar kallas ett paradigmskifte inom den samhällsvetenskapliga och ekonomiska forskningen. Krisen innebar att tron på de fria marknadskrafternas självläkande förmåga fick sig en rejäl knäck. Detta ledde till att ett helt idésystem för hur samhället skulle styras mönstrades ut och nya uppstod. Inte minst gällde detta inom de två närbesläktade disciplinerna ekonomi och statsvetenskap. Resultatet blev att ett nytt tänkande uppstod i vilket staten skulle spela en mycket större roll än tidigare i styrningen av samhällets sociala och ekonomiska förhållanden.

Inom ekonomins område kom den brittiske ekonomen John Maynard Keynes idéer om att staten i krislägen skulle stimulera ekonomin genom att öka efterfrågan att bli hegemoniska. Inom statsvetenskapen utmönstrades idén om att staten skulle stå neutral i förhållande till olika intressegrupper. Istället uppstod synsättet att staten skulle organisera produktion och välfärd i ett nära samarbete med de stora intresseorganisationerna, främst de på arbetsmarknaden. Det senare mönstret kom att benämnas nykorporatism och var på sin tid synnerligen omfattande. En siffra kan räcka – i mitten av 1980-talet hade enbart LO över ettusen representanter i olika statliga verksstyrelser, nämnder och kommittéer.

Från 1980-talet kom både keynesianismen och nykorporatismen att starkt ifrågasättas. Kritiken riktades dels mot att politikerna alltför ofta föll för frestelsen att stimulera ekonomin inte bara när det var ekonomiskt nödvändigt utan också för att vinna val. Kritiken mot nykorporatismen var att de stora intresseorganisationerna ofta inte kunde förmås att agera för det allmännas bästa utan mera fungerande som själviska särintressen som genom politiska påtryckningar kunde skaffa sig otillbörliga fördelar. Resultatet av denna kritik, som ofta var väl empiriskt underbyggd, var att såväl Keynesianism som nykorporatismen kom att ersättas av ett nyliberalt paradigm.

I vissa delar var detta tänkande en återgång till de idéer som dominerande före 1930-talets kris, nämligen att marknadskrafterna skulle ges friare spelrum i ekonomin och att intresseorganisationerna skulle hållas kort i politiken. Ledande företrädare var den så kallade Chicagoskolan som också kunde inräkna en stor grupp Nobelpristagare i ekonomi såsom Milton Friedman och Gary Becker. Denna skolbildning har inte bara nått hegemonisk ställning inom nationalekonomin utan har i hög grad även påverkat andra samhällsvetenskapliga ämnen, inte minst statsvetenskapen.

Krisen i den finansiella sektorn som började i USA övergår nu i kris för den reala ekonomin. I Sverige ser vi mycket kraftiga ökningar av varslen och företag världen över rapporterar betydande nedgångar i efterfrågan. Många ekonomiska experter ser framför sig en djup och långvarig ekonomisk nedgång i världsekonomin – i USA talar man om en recession som kan komma att utvecklas till en ekonomisk depression. Frågan som uppstått är naturligtvis hur detta kunnat hända och om svaren på denna fråga kommer att leda till ett paradigmskifte liknande de vi sett på 1930- och 1980-talen.

Det första som skall sägas är att det är synnerligen svårt att ge entydiga vetenskapligt belagda svar på vad som utlöser samhälleliga kriser. Ett skäl är att det är svårt att hitta tillräckligt många jämförbara fall för att det skall gå att generalisera. Ett annat skäl är att man inom samhällsvetenskaperna, till skillnad från naturvetenskapen, inte kan göra experiment, (vilket i ett fall som detta av de flesta nog anses vara tacknämligt). Möjliga orsaksfaktorer befinner sig dessutom på olika nivåer – man måste till exempel skilja mellan strukturella underliggande faktorer och utlösande faktorer. Det förtjänar i detta sammanhang att påpekas att forskarsamhället än idag inte kan visa upp samfällda förklaringar till utbrottet av första världskriget, hur det var möjligt att genomföra Förintelsen eller vad som orsakade 1930-talets ekonomiska kris. 

När det gäller orsakerna bakom krisen har en stor mängd nyliberala debattörer både i Sverige och utomlands lagt fram den så kallade Wall Street Journal-hypotesen. Med denna förstås att krisen orsakats av statliga regleringar som infördes under Bill Clintons presidentperiod för att förmå bostadslåneinstituten i USA att av sociala skäl ge bostadslån även till hushåll som inte hade tillräcklig betalningsförmåga. Krisen skall enligt detta synsätt inte ses som ett misslyckande för nyliberalismen och marknadskrafterna utan som ett resultat av alltför mycket politiska regleringar.

Det är som ovan nämnts svårt att faktiskt belägga orsakssamband i saker som denna, men om det är några som borde sitta inne med tillräckliga insikter i denna sak så är det rimligen de ekonomer som belönats med Nobelpriset i ekonomi. Gary Becker som fick priset 1992 och som gjort sig känd som en stark förespråkare för de fria marknadskrafterna säger följande om Wall Street Journal-hypotesen: ”Jag önskar att den vore sann”. Han fortsätter sin analys med att peka ut sex orsaker till krisen som alla har det gemensamt att de genererats internt av marknadens aktörer.

Han skriver vidare att krisens orsakats av ”släpphänt reglering” samt påpekar att det naturligtvis är orimligt att frikänna marknaden från ansvar för krisen med argumentet att ”staten inte gjort tillräckligt för att reglera den!”

Joseph Stiglitz, som fick priset 2001 skriver att krisen orsakats av avregerlingar av de finansiella marknaderna samt understryker att marknaden inte själv kan klara ut krisen utan att staten måste ingripa. Årets pristagare, Paul Krugman går ännu längre och hävdar att i grunden har krisen orsakats av en ideologisk motvilja mot att reglera marknaden. De politiskt ansvariga har enligt Krugman på grund av sin starka tilltro till marknadens förmåga till självreglering ignorerat de varningar som presenterats. Han förespråkar nu en stor dos gammal hederlig Keynesianism. Robert Solow, slutligen, kommenterar visserligen inte direkt finanskrisen men skriver om problemen med den väldigt stora ökning av ekonomisk osäkerhet för hushållen i USA som den nyliberala agendan har lett till.

Jag har faktiskt inte, trots intensivt letande, kunnat hitta någon Nobelpristagare i ekonomi som försvarar Wall Street Journal-hypotesen. Tvärtom hävdar pristagarna att det är brister i omfattning, kvalitet och precision i den statliga regleringen av finansmarknaderna som orsakat krisen. Det skulle förvåna mig om detta inte kommer att leda till ett paradigmskifte inom samhällsvetenskapen allmänt och inom nationalekonomi i synnerhet.

Vilka slutsatser skall man dra av detta för framtiden? Enligt min mening gäller det att hålla två tankar i huvudet. Den ena är att marknadssystemet historiskt visat sig vara överlägset alla andra kända system för att skapa ekonomisk tillväxt och att vi har all anledning att bevara och vårda det. Genom att göra det möjligt för kreativa entreprenörer att hitta nya lösningar har marknadssystemet skapat ett för tidigare generationer otänkbart välstånd. Men vad som också måste inses är att marknader inte är självreglerande utan i grunden självdestruktiva. Marknadsparadoxen kan sägas bestå i att om inte marknader regleras och övervakas tämligen hårdhänt kommer marknadens aktörer att förstöra betingelserna för sitt eget välstånd.

I sina söndagsförkunnelser säger sig marknadsaktörer alltid vara för fri konkurrens på lika villkor. I praktiken sysslar de som regel med att på allehanda vis undvika eller förstöra förutsättningarna för en sådan fri konkurrens. Det sker till exempel genom kartellbildning eller genom att man via politiska påtryckningar försöker skaffa sig fördelar på sina konkurrenters bekostnad. Joseph Stiglitz har berättat om hur han, under tiden som ordförande för Bill Clintons ekonomiska råd, kontinuerligt blev uppvaktad av VD:ar för de stora amerikanska företagen med nästan identiska budskap. Dels att de var starka anhängare av de fria marknadskrafterna och ville minimera statens roll i ekonomin. Dels att just deras företag eller industrigren behövde särskilt förmånliga regler och annat statligt stöd för sin fortlevnad. Tilläggas kan att i merparten av världens länder är marknadsaktörerna drivkraften bakom en omfattande och synnerligen socialt och ekonomiskt förödande korruption.

Begreppet paradigm har getts många betydelser men i sin mera smala variant brukar det likställas med vilken typ av kunskaper som anser nödvändiga för att nå en högre universitetsexamen inom ett ämnesområde. Historiskt kan man visa att här sker det ibland snabba och genombrytande förändringar där det klassiska exemplet är genombrottet för relativitetsteorin inom fysiken.

Ett problem som den aktuella ekonomiska krisen ställer i blixtbelysning är att alltför många ekonomer valt att bortse från de närmast överväldigande belägg som finns för att marknader har en inneboende logik som tenderar att göra dem självförstörande. Detta syns inte minst om man läser de allmänt använda läroböckerna vid landets universitetsutbildningar i ämnet. En genomgång jag gjort visar att läroböckerna i nationalekonomi på våra universitet och högskolor är närmast kliniskt rensade från problematiken med marknaders inneboende tendens att pervertera de offentliga institutioner som behövs för att de skall fungera någotsånär effektivt.

Landets mest sålda bok i ämnet, Vår ekonomi, författad av Klas Eklund, vilken sedan publiceringen 1990 utkommit i tio upplagor, innehåller till exempel inte en enda rad om dessa problem. Trots att korruption och ekonomisk lobbyism och därmed sammanhängande problem är synnerligen vanliga världen över syns denna problematik nästan inte alls i utbildningen av ekonomer, statsvetare eller andra samhällsvetare. Därmed har man enligt min uppfattning handikappat generationer av studenter vad gäller deras förmåga att förstå grundproblemet i den verklighet de kommer att arbeta i. För att råda bot på detta är ett grundläggande paradigmskifte i såväl forskning som undervisning inom dessa ämnen nödvändigt.