Familjen Nerdrum ger andrum bortom det jordiska

Varje tid har sina domedagsprofetior. Tidigare generationer färgade föreställningarna om den yttersta tiden med judisk-kristna symboler och satte dessa kulturella och religiösa tolkningsramar runt idéerna om domens dag.

Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse arrangerade under våren ett intressant seminarium om det hinsides och om helvetesföreställningar genom histo­rien. Med hjälp av internationella forskare fick åhörarna nedstiga i djupen och erhöll instruktioner. Fascinerande var att lyssna till författaren Helen Attlee, som lyfte fram konkreta aspekter av underjorden. Hon beskrev synen på vulkanen Etna genom tidsepokerna och berättade att underjorden hade en alldeles egen röst: Etnas. Och hon hade själv hört den. Ett annat bidrag utrönte psykoanalysens interpretation av det mänskliga psyket, ty även det själsliga inom oss kan nederstiga till dödsriket och behöva vägledning för att mödosamt ta sig upp och ut i livet igen.

Vår samtids domedagsprofetior handlar mindre om det hinsides, istället tar de avstamp i det jordiska och timliga. De yttersta tiderna tycks redan vara här och domen över enskilda människor och mänskligheten fälls dagligen. De religiösa tankarna om såväl de yttersta tiderna som domens dag härbärgerar även försoningens och nådens horisont inom sig, men denna pendang är i vår tid frånvarande.

Världsundergångstemat idag handlar förstås om klimatet. Det har förkunnats så intensivt att de unga inte vill skaffa barn. Nu är det naturligtvis också den amerikans­ke presidenten Donald Trump som kommer att skynda på apokalypsen, hans minsta andetag analyseras dagligen av svärmar av orakel. Att mänskligheten faktiskt kan komma att överleva, att planeten trots allt sjuder av liv och att den amerikanske president kanske inte är galen i exakt alla delar, är uppfattningar som inte har en chans att ta sig igenom kören om att vredens dag är här. Försoning, nåd, förlösning och förlåtelse, som är förutsättningen för att uthärda och härbärgera helvetesspekulationerna, göre sig icke besvär.

Min metod för att kana fram på livets oländiga stigar, är att vända blicken och tanken till det oförgängliga, till de eviga värden som trots mänsklighetens återkommande förfall alltid ändå råder. Här har Sveriges Television kommit till min undsättning, då man valt att sända den norska dokumentärserien Familjen Nerdrum. Konstnären Odd Nerdrum, som själv kallar sitt måleri för kitsch, stiftade jag bekantskap med när jag var ung. Hans dovt hotfulla målningar ger upplevelsen av att någonting hänt; en domedag, ett kärnvapenkrig. Människorna är jagade, rädda, inkapslade i sig själva. Kvinnan, som med ryggen vänd mot betraktaren, uträttar sina behov i en skogsglänta utmanar dessutom alla tabun om hur kvinnor får gestaltas. Jag fann hans konst magnifik och läste på om den praktiska färgläran, hur färgerna vitt, svart och rött kan vara en bas som får fram de andra färgerna.

Nu får jag följa med till den isolerade och undersköna plats där en åldrad Nerdrum med familj samt konststudenter lever sina liv. Här dominerar de eviga värdena: konst, musik, skrivande, litteratur, reflektion. Konstnären själv har en patriarks och profets status för lärjungarna och familjen. Sönerna öppnar dörren för honom och hela tillvaron tycks kretsa kring Odd. Alla är delaktiga i skapandet av konsten och vördnadsfulla inför geniet. Säkert finns här problem som i alla andra familjer. Lite udda kan det även tyckas att frysa ned en moderkaka och mata katten med den när djurmaten är slut, men i familjen Nerdrums universum förekommer sådant. Man konstruerar egennamn som inte finns, men som fylls med symbolik och mening i den stund de uttalas.

Familjen Nerdrum skapar sitt eget kosmos och äger sin egen existens, sig själva.

Deras liv och kallelse gör mig tacksam, upplyft och nyfiken. Så går det således att leva. Tillvaron har egentligen inga begränsningar – ur de eviga värdenas perspektiv.