Gärna mobildförbud

Vid en närmare besiktning insåg jag att det var mitt stamställe och att kvinnan i bakgrunden satt vid mitt stambord. Så trillade hela polletten ned: Det var jag som satt där, utan glasögon och stirrande ned i mobiltelefonskärmen. Jag hade ingen aning om vilka personerna i sällskapet bredvid mig var eller vem som tagit bilden, men i flödet på Instagram hamnade jag, min mobiltelefon och min kofta.

Det infann sig en märklig och stark känsla av att ha blivit avslöjad. Något så normalt, och föga kontroversiellt, som en middag på en restaurang, kändes i ett slag nästan som om jag hade ägnat mig åt hemligheter. Dunkla hemligheter som nu hade avslöjats.

Anonymiteten jag tog för given en kväll när jag var ensam hemma, och hade tröttnat på mitt eget sällskap i den folktomma lägenheten, hade ersatts av en påtvingad offentlighet. Så det var lika bra att erkänna för väninnan: Jag tillhör det släkte som gärna äter ute ensam, för då kan jag hänge mig helt åt att tänka, inombords spekulera om bordsgrannarnas liv och ibland tjuvlyssna på högintressanta konversationer.

Det är något själsligt berusande med den anonyma frihetskänslan av att vara helt sig själv omgiven av andra som man inte behöver förhålla sig till, om man inte vill. En god bok eller ett anteckningsblock är standardrekvisita vid dessa tillfällen. Men på senare år har poesiläsningen ofta ersatts av artikelläsande. I mobiltelefonen. Jag är ambivalent till den personliga utvecklingen.

Inte heller brukar jag bry mig om att byta om när jag promenerar den korta biten ned till stamstället. Skrivkläderna, dit hör en estetiskt tveksam orange kofta, som är valda för att vara bekväma och skydda mot dragiga fönster samt dito golvlister behåller jag på. Kläderna ingår på något sätt i själva konceptet för mitt ensamätande ute. Efter händelsen med Instagram inser jag dock att fler sådana klädbilder allvarligt skulle kunna skada mitt ”varumärke”.

Det var inte förrän jag hörde en bekant berätta om en – kanske inte helt anständig – klubb i Berlin, som jag förstod att min känsla av att bli avslöjad, berövad min anonymitet och nästan mig själv i denna värld av konstanta bildströmmar, delades av andra.

På klubben fick gästerna inte ha med sig sina mobiltelefoner. Hade de glömt att lämna telefonerna hemma, försågs de med en plombering som skulle visas upp innan de ens blev utsläppta på den sena nattliga färden hem. Nu var klubben antagligen betydligt mer rafflande än mina tidiga ensamkvällar på restaurang, men sådan mobilhantering borde fler sammanhang som värnar om sina gäster införa.

Den enkla mobilregeln vittnar nämligen om en djup insikt i människans natur: Behovet av integritet, anonymitet och att själv få bestämma på vilken scen man vill stå och med vem. I samtiden är vi istället kringgärdade med selfiepinnar, mobilfotografering och videoupptagningar i det offentliga rummet. Tillsammans skapar vi och upprätthåller ett övervakningssamhälle som har en del obehagliga sidor: Det är alltid någon som vet var du är och med vem.

Om jag inte själv tittat ned i telefonen större delen av den där kvällen, hade jag säkerligen uppmärksammat att jag blev fotograferad. Nästa gång det är dags för en ensamkväll på stamstället lämnar jag mobiltelefonen hemma och sätter på mig solglasögon. Men vem vet, kanske har stället då blivit certifierat med ”Mobildfritt. För Din integritets skull.”? ”Mobildförbuds”-kampanjen kommer, var så säker. 7