Homo sapiens 2.0

Vi har med teknologins hjälp förvandlat vår planet, och till och med påverkat dess atmosfär. Teknologin har även trängt in i människokroppen med ingrepp som organtransplantat och implantat som konstgjorda leder och pacemakers. Men ännu har den inte vidrört det fundamentalt mänskliga. Vad händer om nya teknologier kan öka vår intelligens eller ge oss livslängder på tusentals år? De flesta av oss skulle rygga tillbaka inför manipulationer av det slaget. Men transhumanisterna –?som kallar sin kritiker ”biokonservativa” –?välkomnar denna sköna nya värld.

Kanske fröet till transhumanismen såddes under science fiction-litteraturens guldålder på 1940-, 50- och 60-talen. Människan erövrade inte bara rymden och byggde mäktiga galaktiska imperier. Hon gjorde också om sig själv med genetisk ingenjörskonst eller sammansmältning med superdatorer. Drömmen om Övermänniskan frodades i de nördstämplade sf-fansens pojkrum.

Nu har funderingarna kring människans möjligheter att göra om sig själv plötsligt förlänats akademisk respektabilitet. Inom den filosofiska institutionen vid Oxfords universitet finns Future of Humanity Institute (FHI). Institutet leds av en svensk, professor Nick Boström. Han har ett förflutet inom den aktiviströrelse som brukar kalla sig transhumanism. Transhumanisterna säger sig arbeta för att förbättra människans villkor genom att med nya teknologier öka hennes fysiska, psykologiska och intellektuella kapacitet. Däri ingår också föreställningen att det kanske blir möjligt att ge människan näst intill evigt liv. Aktivisten vill på olika sätt stödja och stimulera teknikutvecklingen mot dessa mål. Den akademiska forskaren ägnar sig åt tvärvetenskap och undersöker vad en sådan utveckling skulle kunna ha för konsekvenser politiskt, ekonomiskt, kulturellt och etiskt. Forskaren prövar med andra ord idéerna genom att göra tankeexperiment. Man ska vara väl förberedd om ett stort vetenskapligt genombrott kommer. På FHI håller man för troligt att sådana genombrott kan inträffa inom de närmaste decennierna.

Såväl Boström som hans närmaste medarbetare och landsman Anders Sandberg har varit engagerade i aktiviströrelsen. Boström är en av grundarna av World Transhumanist Association, en internationell organisation för att främja vetenskaplig forskning på de områden som intresserar transhumanisterna. Idag säger han att han inte längre är engagerad i WTA utan helt fokuserad på sin forskning. Det är förmodligen inte heller någon sinekur att driva en sådan organisation; transhumanisterna är nämligen en brokig skara med inslag av allt från glada ingenjörsutopister till religiösa mystiker.

Kontrasten mellan filosoferna vid FHI och svenska framtidsforskare är slående. Svenska Institutet För Framtidsstudier har samhällsvetenskaplig inriktning och sysslar till exempel med vad som kommer att hända med pensionerna eller vad förändrade könsroller kan tänkas innebära –?långt, långt från FHI:s spektakulära värld. FHI ingår i ett tvärvetenskapligt nätverk av institutioner under namnet Oxford Martin School. Den privata finansiären bakom detta är datakonsulten James Martin. Vad hade hänt om Martin hade pytsat ut dessa pengar i Sverige? Hade vi då fått ett svenskt FHI?

–Jag kan inte tänka mig det, svarar Anders Sandberg. I den svenska akademiska världen är det lagom högt till tak. Du får tänka fritt och stort och rätt men inte för konstigt.

Framstegstron har fått sig åtskilliga knäckar under det gångna seklet, och bättre har det inte blivit under en samtid hemsökt av finansiella kriser, terrorism och domedagsprofetior om miljö och klimat. FHI-filosoferna säger sig vilja överväga de faror som den teknologiska utvecklingen kan medföra –?men hur väl kalibrerad är vågen? Som vetenskapsmän måste de värja sig mot det transhumanistiska arvet som tenderar att göra dem till ensidiga utvecklingsoptimister. Exempelvis hyllar många transhumanistfilosofen Max Mores proaktiva princip. Den slår vakt om människors frihet att experimentera och uppfinna. Denna frihet är, heter det, av kritisk betydelse för mänskligheten och dess överlevnad. Försiktighetsprincipen måste alltid bedömas i ljuset av vetenskapliga data och inte påverkas av populistiska strömningar. Det betyder inte att den ska förkastas. Men Anders Sandberg menar att tillämpningen av densamma ofta har bromsat utvecklingen.

–Människor föredrar status quo just för att det är status quo, säger Nick Boström. Och det är en tendens som är både olycklig och irrationell. Det finns många psykologiska experiment som demonstrerar detta. I ett av dem fick försökspersonerna slumpmässigt antingen en vackert dekorerad kopp eller en chokladkaka. De erbjöds sedan att byta och istället få den andra gåvan. Oavsett om det var en kopp eller en chokladkaka föredrog 90 % att behålla den gåva de fått först.

Boström medger att det är lättare att välja mellan kopp och chokladkaka än att avgöra om det är önskvärt att med något slags ingrepp öka den mänskliga intelligensen. Vi vet vad vi har men inte vad vi får. Vi ställs inför en dubbel utmaning. Dels är det svårt att avgöra vilka konsekvenserna blir, dels måste vi bestämma oss för om vi accepterar dessa konsekvenser. När det gäller bioetiska spörsmål har vi ingen exakt vetenskap att stödja oss på. Men även bortsett från dessa svårigheter är människan i grund och botten konservativ. Om den proaktiva principen säger Boström att hade vi i historisk tid varit öppnare för innovationer, skulle vi förmodligen ha varit där vi i är i dag för 500 år sedan och ha undvikit mycket mänskligt lidande.

Man får väl se det som ett uttryck för Sandbergs och Boströms framtidstro att båda har tecknat kontrakt med en stiftelse i Arizona som heter Alcor Life Extension Foundation. Den dag de dör ska Alcor ta hand om deras kroppar och frysa ned dem i väntan på en tid när läkarvetenskapen kan återuppliva dem och ge dem hälsa och nytt liv. Anders Sandberg berättar att han betalar en månatlig premie till sitt försäkringsbolag för att omedelbart bli nedfryst när han dör.

Kritiker hävdar att kristallbildning vid nedfrysningen totalt förstör kroppens vävnader. Sandberg menar att tekniken nu är förfinad genom en process kallad vitrifiering där man tillsätter ämnen som förhindrar kristallisering och tar hänsyn till att olika vävnader dör vid olika tidpunkter och att blodet inte får levra sig. Från Alcors styrelserum ser man via ett bombsäkert glas rakt in i en lokal med glänsande stålkapslarna. I varje kapsel ryms fyra kroppar som alla färdas genom evigheten stående på huvudet –?detta för den händelse att det blir strömavbrott för då öppnas en behållare med flytande kväve vid fotänden vilket rinner ner och skyddar hjärnan. Därtill finns det några fack för lågbudgetresenärerna som nöjer sig med att få hjärna och ryggmärg nedfrysta.

Det är knappast vad man normalt menar med griftefrid. För de flesta av oss ter sig detta försök att utverka uppskov hos Döden befängt. Men det anses kanske inte lika befängt om några decennier. När det finns tekniska lösningar på biologiska problem griper vi efter dem. Varför plågas av huvudvärk när det finns smärtlindrande piller? Varför låta håret gråna när man kan färga det? Man har länge häcklat människor som underkastar sig kosmetisk kirurgi. Detta till trots är det allt fler som genomgår sådana operationer. Möjligen ser vi här en bioradikalistisk förtrupp. Det känns som en tidsfråga innan allmänna opinionen kantrar över och ser bröstförstoringar och läppförminskningar som okontroversiella.

En av de transhumanistiska tänkarna, Ray Kurzweil, tror på en exponentiell tillväxt av vetenskap och teknik. Inom 50 år har vi nått ”singulariteten”, ett begrepp vi känner igen från matematikens och fysikens värld. Kurzweil använder det på ett högst personligt sätt för att beskriva en punkt när alla vetenskapliga discipliner sammankopplas, varefter utvecklingen kommer att gå i rasande fart. Den försiktigare Boström säger sig inte ”tro” något utan vill väga sannolikheter för stagnation, status quo och framåtskridande mot varandra. Men då är enligt hans bedömning sannolikheten för en snabb teknologisk utveckling relativt stor.

–Den viktigaste förändringen är i så fall en intelligensexplosion, resonerar professor Boström. När man nått en viss nivå av maskinintelligens kommer det inte att dröja länge förrän man uppnått övermänsklig intelligens. Maskinerna är då tillräckligt smarta för att designa och bygga sig själva. Och det kommer att ske i en maskinell tidsskala som är så mycket snabbare än den mänskliga. Vi kommer att uppleva ett språng i utvecklingen.

Anders Sandberg som har smak för dramatiska formuleringar beskriver detta språng som ”den industriella revolutionen, fast på 10 år i stället för 200”. Vad kommer då att hända med den fattiga delen av mänskligheten?

–Med superintelligenta maskiner spelar man så att säga i en helt annan division, försäkrar Nick Boström. Det finns en hel rad av tänkbara scenarier. De skulle kunna utrota hela mänskligheten om deras mål är fel ställda. Hur skulle vi kunna stoppa en felprogrammerad maskin som bestämt sig för att fylla hela solsystemet med pappersklämmor eller att beräkna decimalerna i pi till högsta möjliga precision? Men rätt ställda mål måste innefatta att sträva efter lösningar som är goda för hela mänskligheten.

Superintelligenta maskiner är mäktiga och kanske kan deras beslut te sig obegripliga. Kommer de att kunna förklara för oss varför de handlar på ett visst sätt och är det säkert att de vill förklara det? Boström medger att dessa maskiner måste förstå mänskliga värderingar och vara motiverade att befordra sådana värderingar. När något utvecklas från att vara en ensidig maskin till en superintelligens måste dessa värden bibringas den på ett tidigt stadium. En fullt utvecklad superintelligens kan tänkas motsätta sig försök att förändra den. Samtidigt kan det vara problematiskt att programmera in värderingar i en enklare maskin –”ungefär som att få en kanin att förstå vad frihet och demokrati innebär”. Och vad intelligensen anbelangar är ju även avancerade datorer fortfarande fackidioter och har lång väg kvar innan de uppnått ens normal mänsklig intelligens.

– Därför kan det ta så lång tid att vi dessförinnan börjar mixtra med mänsklig intelligens på rent biologisk väg. Vi gör redan snabba gentekniska framsteg som gör det möjligt att inom några decennier kunna göra genetisk selektion på embryon för intelligens. Vid invitrofertilisering får man ju i dag ett antal embryon som kan screenas för olika ärftliga sjukdomar, resonerar Nick Boström.

Genetisk selektion –ett brännbart ämne med en dyster historisk bakgrund från rasbiologisk forskning till nazistisk människoavel. Det finns anledning att misstänka att gener för ”intelligens” är efemära. Utan rätt sorts miljö kan förmodligen inte vissa genetiska förutsättningar för intelligens realiseras. Eller skulle man, som vissa kritiker har hävdat, kunna ana ett framtida klassamhälle baserat på genetiska skiljelinjer? Någonting i stil med Aldous Huxleys dystopi Du sköna nya värld?

–Den romanen tas ofta upp som kritik mot biologisk förbättring men i själva verket är det tvärtom. De flesta embryon manipuleras med alkohol etcetera så att de får hjärnskador medan ett fåtal får chansen att utvecklas till sin fulla potential. I själva verket beskrivs ett statiskt samhälle helt utformat för att förhindra intellektuell utveckling.

Boström försöker bedöma vad han kallar ”existentiella risker”. En sådan är att människan utplånas eller att vi hindras att utvecklas till vår fulla potential och fastnar i miljontals år i ett suboptimalt stadium, till exempel i ett effektivt övervakningssamhälle där allt nytänkande omedelbart elimineras. Det är inte mycket som kvalificerar som existentiell risk enligt Boströms sätt att se. Människans väg har kantats av krig, hungersnöd och andra katastrofer, men vi har överlevt dem. Inte ens den globala uppvärmningen är en existentiell risk (”åtminstone inte inom ett hundraårsperspektiv”). Det finns förvisso tänkbara naturkatastrofer som är existentiella risker, till exempel ett asteroidnedslag på jorden. Men de största riskerna är av teknologisk natur, och den kanske allra största är superintelligenta maskiner.

Ett annat svindlande perspektiv som öppnar sig är manipulationer av det mänskliga medvetandet. Tänk om det blir möjligt att skanna av en hjärna och överföra hela dess informationsinnehåll till ett annat medium? Det är numera ingen ovanlig ingrediens i sf-litteraturen. Det förutsätter dock att medvetandet är ”substansneutralt”, något som inte alla men ganska många neurofysiologer och kognitionsforskare anser. Biologisk materia är med detta synsätt inte en nödvändig förutsättning som substrat för medvetande. Det skulle följaktligen vara möjligt att skapa datorer med en mental inre värld –?eller stoppa in ett kopierat medvetande i en sådan burk. Anders Sandberg använder datatermen ”emulering” för den sistnämnda manipulationen. Hjärnemuleringen leder till paradoxala situationer; de känns igen från filosofiska tankeexperiment där syftet är att pröva vad identitet är.

Vem är jag i det ögonblick jag möter min kopia? Man kan förmoda att kopian ställer sig samma fråga och kan argumentera för att det är han som är originalet och jag som är kopian. Frågan är också om vi båda har människovärde och täcks av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Antag att emuleringen har sina brister; min datoriserade kopia är en zombie, den uttrycker känslor som den faktiskt inte har, den är enbart en övertygande simulering av mänskligt beteende.

–Vi kan aldrig avgöra om någon är en zombie. I ett sådant läge väljer jag att hellre fria än fälla och behandla hjärnemuleringen på samma sätt som ”verkliga” människor. Zombier är också människor …, menar Anders Sandberg.

Om hjärnemulering är möjlig axlar vi ett stort moraliskt ansvar. Vi kan inte trycka på delete för det är liktydigt med mord. Det är inte heller acceptabelt att utsätta ett emulerat medvetande för smärta i syfte att försöka avgöra om det är en zombie eller ej. Och när den emulgerade dr Sandberg sedan trycker på copy kan han producera ett godtyckligt antal kopior. Så länge varje kopia genom sin okroppslighet skiljer sig från originalet är det kanske inget stort problem. Men när kopiorna också är biologiska och går runt på två ben som Anders Sandberg kan det bli som en rejäl sitcom.

–Då får vi väl alla mötas och diskutera situationen! Egentligen kan vi inte vara exakta kopior; våra livshistorier divergerar bråkdelen av sekund efter emuleringen. Det är i princip samma problem som vi har med identiteten i vårt personliga liv. Den individ jag var i går är inte identisk med den individ jag är i dag och ändå tvivlar jag inte på att dessa jag är en och samma person, säger Anders Sandberg och tillägger:

–Jag har en syn på personlig identitet som många av mina kolleger finner udda. I ett läge med många Anders skulle jag som den datavetare jag är beskriva mig själv som ”ekvivalensklassen av alla andersliknande processer”. Problemet är förstås att avgöra vad som är tillräckligt Andersliknande. Är jag Anders om jag har en motsatt politisk uppfattning? Ja, förmodligen! Är jag Anders om jag tänker på ett annat sätt? Nja, där börjar det bli knivigare…

–Frågan är också om människor vill bli kopierade. Men det spelar ingen roll vad folk tycker och tänker om det finns en enda person som accepterar att kopieras. Låt oss tänka oss att mr Lee, den buddistiske advokaten i Singapore, inte alls har något emot att ha tio miljoner kopior. Snart är resten av befolkningen som inte vill kopiera sig i minoritet i förhållande till mr Lee. Eller antag att en nation tillåter det här, medan andra inte gör det. Robin Henson, en ekonomiprofessor jag har samarbetat med, påpekar att då kommer denna nation att skaffa sig enorm ekonomisk utvecklingspotential, och stormakter som USA och Kina kommer att börja dra åt sig öronen…

Det är förmodligen en nyttig tankeövning att försöka se på världen med transhumanistiska ögon och inte bara instinktivt vända sig bort. Är det något fel om människor får större intelligens, bättre minne, större uthållighet eller högre simultankapacitet? Nej –?men det måste vara en viss skillnad att ha makten att välja en sådan utveckling. Man väljer inte utan att samtidigt värdera.

–Jag ser ingen motsättning mellan transhumanism och humanism, säger Nick Boström. Transhumanismen accepterar humanismens väsentliga teser som sin grund –?att människor kan förbättra världen genom utbildning, medborgerliga rättigheter, personligt ansvar –?men går vidare för att med teknologiska metoder ingripa direkt i den mänskliga organismen.

Att förbättra världen är inte samma sak som att förbättra människan. Med världen kan vi pröva oss fram och då och då kosta på oss ett misstag. Men kan vi tolerera ett enda felsteg när det gäller människan? Humanism är förvisso en vag term. Om dess kärna är att slå vakt om den mänskliga naturen kan man naturligtvis hävda att så snart det står i vår makt ska vi emancipera oss från biologins bojor och själva bestämma över vår natur. Men med ”humanism” kan man också mena att varje människa är unik och därigenom har ett värde. Manipulation av människans psyke är då ett slags integritetskränkning, sedan må försökspersonerna vara hur villiga som helst.

Transhumanisten är med sin förnuftstro föga typisk för den postmoderna eran. Det finns frändskap med upplysningstiden och drömmen om friheten, om den obegränsade makt som vi människor ska uppnå i kraft av vår rationalitet. Kommer rationaliteten att räcka för att förvalta makten på rätt sätt? Kommer den ”posthumana människan” –?ja uttrycket förekommer faktiskt på transhumanistiska webbsidor –?att rationellt kunna motivera medmänsklighet mot och solidaritet med oss atavistiska humanoider? Finns det en tvingande logik som kommer att underkänna klassiska och emotionellt betingade moralvärden? Hade Pascal rätt när han sa ”hjärtat har sina skäl som förnuftet inte känner”?