Gärna en bättre värld – men skydda dig mot ondska

Den 7 oktober 2023 inträffade den värsta massakern på judar sedan andra världskriget. I skuggan av den blodiga tragedin finns en del ting som ger oss en ledtråd till judendomens syn på liv och död och vad livet är eller borde vara. Den dagen firades den judiska helgen Simchat Torah, som avslutar det judiska årets festkalender. Men samma dag firade också israeliska ungdomar med en rejvfest i öknen nära gränsen till Gaza, där de blev ett lätt byte för de anfallande Hamas-­terroristerna. Festen kallades Nova och annonserades som ett firande av ”vänner, kärlek och oändlig frihet”.

I sin bok Om demokratier och dödskulter (2025, Nopolar förlag) skriver Douglas Murray om en sida av Novafestivalen som för­tigits av israeliska medier. De som mördades ses som hjältar och då vill man inte tala illa om de döda. Men en rejvfest är inget nykterhetsmöte. Det var snarare regel än undantag att droger användes. Och om man bortser från den illegala sidan av saken går det att dra vissa lärdomar av det.

Några överlevande från Nova berättar att de sprang genom öknen och på det viset flydde terroristernas attack. I efterhand kan de inte förstå hur de kunde springa så fort och så långt. Visserligen klarar människor i livsfara mer än de annars skulle klara av, men det faktum att de var höga på kokain gjorde också sitt till. Andra var berusade av LSD och andra medvetandeutvidgande droger och svampar. Deras chans att fly var mindre. De befann sig i ett sådant lyckorus att de reagerade först när människor mördades kring dem. Av dem som överlevde detta har många senare fått mentala problem. Murray skriver:

”Jag frågade en läkare vad som hade hänt med några av de unga människor som hade blivit inlagda på sjukhusen efter festen. ’Deras sinnen kollapsade helt enkelt’, förklarade hon. Blandningen av öppenhet och skräck, lugn och terror var för mycket för hjärnan.”

Människor som ser på världen i ett rosenrött skimmer drabbas hårdare än de med en mera pessimistisk syn när tragedin drabbar oss, eftersom de är så illa förberedda.

Det traditionella firandet av högtiden Simchat Torah innebär att man i synagogan bär fram samtliga av församlingens Torahrullar och runt den pulpet i synagogans mitt där man brukar läsa ur dem dansar man med Torahrullarna. Sju gånger upprepas den proceduren och varje runda har en egen betydelse.

De tre första gångerna står för de tre patriarkerna Abraham, Isak och Jakob och det dessa i sin tur symboliserar. Abraham står för kärlek och vänlighet, Isak däremot för dom och styrka. Jakob symboliserar den nödvändiga symbiosen mellan de till synes oförenliga elementen i kärlek och dom, vilket åstadkoms genom skönhet, prakt och en smula humor.

I Bibeln bjuder Abraham resanden på mat och följer dem på vägen. När han förstår att de är änglar som ska förstöra Sodom ber han till Gud för att skona staden. I den judiska traditionen tror han att världens problem kan lösas med kärlek och vänlighet. Hans syn på Gud är att Han är och endast borde vara kärleksfull.

Hans son Isak såg enligt samma tradition problem med detta. Ondskan finns och den utnyttjar de kärleksfulla för egen vinning. För att förhindra ondska krävs ibland hårdhet och Gud kan inte alltid vara kärleksfull, utan måste döma de onda omedelbart, så att de avskräcks från att utöva ondskan.

Jakob, som också står för sanning, börjar sitt liv i farfar Abrahams anda, men livet – till exempel när han blir lurad av sin morbror Laban att arbeta i sju år för att få gifta sig med den kvinna han älskar och på bröllopsnatten upptäcker att han gift sig med hennes syster – ger honom efter hand en mera kritisk inställning. Det gäller att balansera Abrahams rosenröda kärlek och därmed tillhörande naivitet med Isaks ibland nödvändiga hårdhet, som dock kan övergå i cynism.

Att hitta den balansen är själva kärnan i judendomen. Att hjälpa sina medmänniskor och att försöka skapa en bättre värld, men samtidigt vara observant på att alla inte vill alla väl, utan att somliga istället kan utnyttja ens godhet.

På Novafestivalen kunde de som var extra alerta av vissa droger fly, medan de som med extra medel försatt sig i en situation där hela världen var ljuvlig och kärleksfull för sent upptäckte att det inte var så.

Men Nova handlade ju inte bara om kärlek, utan också om ”oändlig frihet”. Paradoxen är att den oändliga friheten är den totala ofriheten. Om jag har frihet att göra vad jag vill, kan jag använda den friheten för att skada andra, vilka då inte har frihet. Friheten att inte vara beroende av eller behöva lyda andra männi­skor innebär den total ensamheten och utsattheten. Friheten att inte följa några lagar eller konventioner innebär ett samhälle där den starkes rätt råder, där ofriheten blir regel för alla andra.

Filosofer av olika skolor har grunnat över detta. Berömda är Epiktetos ord om att bara den som behärskar sig själv är fri, eller omvänt Pythagoras ord om att ingen är fri som inte kan behärska sig själv. I judendomen säger Talmud nästan samma sak: att den är stark som har styrka över sig själv. Frihet är i judendomen förknippad med uttåget ur Egypten, då det förslavade folket gav sig ut på vandring för att femtio dagar senare nå Sinai berg, där de mottog Tio Guds bud och i bredare bemärkelse Torahn. Märkligt nog beskrivs den nya tillvaron också som en form av slaveri – men under Gud. Den stora skillnaden är friheten.

Folket hade friheten att välja och de valde att följa buden: ” Vi vill göra allt vad Herren har sagt och lyda honom”, står det i 2 Mos. 24:7. Så översätts orden i Bibel 2000 och alla äldre svenska översättningar helt tillbaka till Gustav Vasas bibel har ungefär samma formulering. Men ordet som översätts ’lyda’ kan lika gärna översättas ’lyssna’ och i den betydelsen får orden en djupare innebörd. Folket bestämde sig alltså först för att göra det Herren sa och först därefter att höra vad det var Han sa.

Det viktigaste är alltså inte vad reglerna säger, utan att man underkastar sig någon form av system för att reglera samvaron mellan människor, så att den enes frihet inte är den andres ofrihet. För att det i sig ska råda frihet måste det ske frivilligt. Men man måste också kunna reglerna. Därför säger Talmud (som innehåller kommentarerna till Torahn) att endast genom att studera dessa regler och den filosofi som reglerna bygger på uppnår man frihet.

Så berättas i Talmud om en man som kom till den lärde Hillel och sa att han ville konvertera till judendom om Hillel kunde förklara själva kärnan medan mannen stod på ett ben. Hillel svarade med att vända på det klassiska kärleksbudskapet, som finns i de flesta religioner, inklusive i 3 Mos. 19:18: ”Du skall älska din nästa som dig själv”. Han sa:

– Det du inte vill att andra gör mot dig, ska du inte göra mot andra. Det är hela torahn. Resten är kommentarer. Gå nu och studera kommentarerna.

Många har återgett dessa ord men hoppat över slutklämmen om att studera kommentarerna. Men just det är Hillels huvudbudskap, att det finns en väg för hur man uppnår judendomens kärna.

Dessa regler handlar inte bara om hur vi ska handla mot varandra för att uppnå ett gott samhälle, utan lika mycket om hur vi själva kan uppnå ett gott liv.

I alla tider och inom så gott som alla religioner och livsfilosofier har det funnits asketiskt lagda människor som predikat olika former av fasta och självplågeri som ett sätt att närma sig Gud. I Fjärde Moseboken kan en människa avge löfte om att för en tid vara en nasir, som inte dricker vin, inte klipper håret och som aldrig orenar sig genom att vidröra ett lik – ens om det är ens egna föräldrar som dött. Men när den utlovade tiden slutar ska nasiren bära fram ett syndoffer i templet. Många har tolkat detta så att Torahn ger utrymme för människor med asketisk läggning, men den verkliga vägen till Gud går inte genom självförsakelse, utan genom att göra gott både mot sina medmänniskor och mot sig själv.

En berättelse i Talmud handlar om hur en man träffade profeten Elia på en marknadsplats och frågade honom vilka där som kunde vara säkra på att komma till himlen. Elia pekade ut två personer, som visade sig vara marknadsgycklare eller clowner. De kunde vara säkra på sin plats i himlen.

Rabbinen Nachman av Breslov (1772–1810) skriver att detta visar hur oerhört viktigt det är att vara glad och hur depression är ondskans bästa medhjälpare. Så viktigt är det att tjäna Gud med glädje att om det gör en glad att säga harmlösa skämt är det en religiös plikt att göra det. Ja till och med att ta en sup, om det gör dig glad, är en religiös handling. Men, brukade han lägga till, en sup, inte många. En annan rabbin i 1800-talets Krakow lade till att om det gör en på gott humör att vara välklädd är det en reli­giös plikt att vara det.

Av just detta skäl kretsar den judiska veckan kring sabbaten, då man klär sig snyggare, äter och dricker gott, men också tillbringar en stor del av dagen i synagogan för bön. Det gäller att finna glädje i tillvaron, men utan de överdrifter som i slutänden inte innebär glädje.