I en inspelad värld

Vi är den kanske mest väldokumenterade kulturen någonsin. Från sociala mediers narcissism över de sensorflöden som nu byggs ut inom industrin till den exploderande mängden kommunikation över alltifrån meddelandeappar till fotodelningsverktyg kastar vår civilisation en lång informationsskugga.

Men hur beständig är den? Är vår epok en epok som samtidigt drabbas av informationsöverflöd och minnesförlust? Redan tidigt i informationssamhällets framväxt lät olika organisationer ringa i larmklockorna: de konstaterade att vi saknar strategi för att lagra och minnas de enorma mängder information som nu produceras. Våra sinnen är breda men våra minnen korta. Vi kan dokumentera löprundor, datingprofiler och vad vi äter till frukost, lunch och middag – men vi saknar förmågan att gå tillbaka tjugo år i tiden och se vad vi skrev i e-posten då, eller vad vi noterade i dokument skrivna i ordbehandlingsprogram som sedan länge försvunnit.

Vi lever i en inspelad värld där glömskan finns inbyggd i systemen.

En hårddisk har en garanti om kanske fem år. Dvd och cd-skivor klarar av ett tiotal år, om de format som du lagrat informationen i fortfarande finns kvar. I värsta fall kan du upptäcka att du har ett perfekt register av lagrade dokument som ingen mjukvara längre kan läsa. De nationella arkiven i Storbritannien tillhandahåller till och med en särskild tjänst för att spåra upp och tolka försvunna format. Idag rymmer denna databas med förlorade format mer än tusen olika format som ofta är svåra att läsa eller använda – och formatdöden kommer att fortsätta att rasa genom vårt digitala kulturarv.

Jämför det med stentavlor eller papper. Om vi bevarar papperet rätt kan det klara sig i säkert tusen år. Stentavlorna kan vara mycket längre än så. Men informationssamhället är gjort av medier som bleknar mycket snabbare än så.

Problemet är inte nytt. Unesco skrev redan i början av 2000-talet en rapport om hur viktigt det är att ha en digital arkivstrategi, att tänka igenom hur informationssamhället minns. Utmaningarna – då – var betydande. Problemet är bara att vi inte kommit särskilt mycket längre i svaren.

Visst, det finns idag medier – som m-discs – som kan lagra information utan att den degraderar i tusen år. Och det finns planer på att olika typer av digitala rosettastenar som skulle kunna användas för att tolka format, språk och olika typer av digitala arkiv – men de verkliga problemen är mer komplexa än så.

De handlar om relationen mellan tekniken och minnet.

Hur minns vi? Minnet är en komplex uppsättning mänskliga reaktioner, en inexakt förmåga som handlar både om vad som skett och hur det tolkats. När vi med skriften lyckas förlägga minnet till tecken trodde vi att vi kanske nått en punkt där vi inte längre behövde lita på den mänskliga hågkomsten längre, men sanningen var en annan. Som Platon låter Sokrates konstatera när denne i Faidros återberättar myten om Teut och Tamus: tekniken förändrar minnet. Teut – en uppfinningarnas gud – förevisade alla sina uppfinningar för kung Tamus, på det att denne fick besluta vilka uppfinningar som skulle spridas och vilka som skulle läggas till arkiven. När Teut förvisade skriften reagerade Tamus med avsky och förskräckelse. Här fanns en teknik som skulle lura människor att tro att de mindes, att får dem att tro att de visste, att de såg sanningen – men allt de skulle ha skulle vara ett sken av detta: en skensanning som kom utifrån och inte inifrån.

Teknikens förmåga att fånga minnet var med nödvändighet otillräcklig, fattig och försåtlig, menade Sokrates. I skriften skulle människan tro att hon vunnit ett verktyg för minnet, där hon i själva verket bara hittat på ett sätt att fånga några tunna skivor av erfarenheten på ett bräckligt och otillräckligt vis.

Tamus dom var entydig: denna teknik fick inte spridas.

Den spreds, förstås, och Sokrates poäng med myten handlade om den verkliga insikten, det som endast kunde ges i dialektiken, i dialogen och samtalet mellan två människor som gemensamt sökte sanningen. Denna dialogs funktioner och sanning kunde inte fångas i skrift eller annan teknik.

Hur är det idag? Går det verkligen att fånga ett tvärsnitt av informationssamhället på ett meningsfullt sätt? I vissa lagringstjänster görs ett svep av nätet i ett givet ögonblick, vi tar en bild av verkligheten och låter denna bild bli det minne vi arbetar ifrån – men det minnet blir med nödvändighet den platta och tunna insikt som Tamus varnade för.

Nätsamhällets komplexitet och sammanvävda natur kan inte fångas på ett enkelt sätt utan att vi samtidigt dissekerar den levande dialogen, länkarna, kommentarerna, lajkandet och delningarna i tunna skivor av tid. De säger inget om det som verkligen spelar roll – vågorna fram och åter, rörelsen, debatten och insikterna.

Vår förmåga att minnas – att försöka institutionalisera minnet – faller platt också, och vi lämnas med fragment och brottstycken som dessutom kommer att rymma en massa oväsentligt brus. Hur minns vi en pågående process på ett bra sätt? En komplex väv av tankar och idéer, politik och kultur, hat och kärlek – eller i alla fall lajkande?

Hur minns vi den utan att samtidigt bryta upp den i fragment som inte fångar helheten?

Inte heller det problemet är nytt – livet har alltid varit ett skeende – men det blir mer komplext när livet, debatterna och tankarna ingår i ett globalt nätverk av aktörer och institutioner som ständigt producerar mer och mer information i utbyte med varandra.

De fragment som historien alltid måste bygga på fångar idag allt mindre av helheten.

Kan vi försöka lagra allt? Spara all information som produceras, alla bilder, poster, dokument, simulationer, program, databaser – allt? Är detta kanske nyckeln till att se till att vi inte missar något? Om lagringskostnaderna tillåter det och mediet vi använder inte tappar information för fort så kanske det skulle vara möjligt. Det är dock ett stort om. Att lagra all information – att spara allt – skulle både ur ett kostnadsperspektiv och ett bevarandeperspektiv vara mycket svårt.

Men om vi kunde göra det – skulle det då ens vara önskvärt?

Låt oss förenkla frågan: Är ett arkiv som omfattar allt som skett i en viss tid verkligen ett arkiv? Är det inte en sorts soprum där man kastat ned allt utan att ta ansvar för det? Finns det inte i tanken på ett arkiv eller en historisk samling en sorts tanke på att varje generation måste ta ansvar för vad den väljer att bevara till eftervärlden? Att vi samtidigt som vi bevarar innehållet också bevarar ett lager av värderingar – estetiska och etiska – som kan användas som en nyckel för att läsa det lagrade materialets olika dimensioner?

Är inte urvalet en del av det som gör arkivet värdefullt?

Kanske inte. Kanske kunde vi istället tänka oss att det i materialet – i länkar, delningar, lajkanden, hjärtan och sparade filer – redan ligger en värderingsstruktur som är färdig att avtäckas. En sorts kollektivt kuratorskap där vi alla varit en del av värderingen av samtidens informationsmassa.

Samtidigt är det svårt att frigöra sig från att det behövs mekanismer för att uttrycka en mer komplex värdering. Kanske vore det bra om vi från bibliotek och arkiv fick en enkel app eller browserlösning som lät oss spara vad som helst som vi ansåg borde bevaras – en individuell tidskapsel som vi kunde utnyttja för att bevara det som vi ansåg att våra efterkommande borde ägna särskild uppmärksamhet.

Vi står bara i början av frågan om hur vi ser på tiden, minnet och tekniken. Alltifrån e-postkonton över foton och sociala mediekonton är ännu bara i den första generationen. Hur kommer vi att se på detta om tusen år? Kommer vi att se publiceringar av kända historiska gestalters profilsidor och kommentarsströmmar? Carl Bildts samlade tweets? Låter det galet? Det är det inte – dessa tidsdokument kommer att vara av ibland avgörande betydelse för att förstå vår samtid. Tänk på den amerikanska presidentkampanjen – att inte ha tillgång till Donald Trumps twitterkonto skulle göra kampanjen, mannen, politiken och utgången nästan svår att förstå. Då står vi ändå bara i början av ett samhälle som kommer att leva mycket av sitt liv i dessa olika informationsströmmar.

Kanske tar det ett par generationer innan institutionerna har förändrats. Vår tid kommer att kallas den mörka informationsåldern. Den tid då det skedde så mycket, men då nästan inget bevarades till en framtid som först efter de inledande 100 åren började dokumentera det digitala på allvar. Våra bitar ruttnade bort innan de kunde räddas.

Det finns andra möjligheter också, några av dem hisnande. En sådan möjlighet är att framstegen inom artificiell intelligens låter oss bygga en Arkivarie, en artificiell intelligens vars enda uppgift blir att minnas oss – och hantera arkiveringens problem i alla delar: lagringsmedier, urval och formatglömska.

En sådan framtid, i vilken vi överlåtit till en artificiell intelligens att minnas oss fullkomligt, kommer att pröva gränserna för minnet i sin helhet, relationen mellan minne, intelligens och förstånd.

En sådan varelse skulle ytterst påminna om den olycklige Funes i Jorge Luis Borges novell – en ung man som mindes allt, i detalj, utan att kunna ens abstrahera ut generella minnen ur det konkreta – han minns alla sprickor i husen där han sover och drabbas ofta av sömnlöshet. Till sist, berättar Borges, dör Funes av en propp i lungan, inte olikt det öde som drabbar den som drunknar. Skulle en artificiell Arkivarie kunna överleva med förståndet i behåll om vi bad den att minnas oss fullkomligt? Eller skulle den också drunkna?

I en sådan framtid skulle historien återigen bli muntlig, efter en kort tid på några tusen år i skrift – den skulle bli berättad, men inte av en människa, utan av en maskin.