Vi måste lära oss att prioritera

Det andra problemet handlar om hur socia­la medier påverkar samhälle och familj. De båda problemställningarna hänger samman – människors förmåga att hantera sin teknik på ett förnuftigt sätt avgör om vi ska få ett samhälle upptaget med att vårda omogna emojinarcissisters ömtåliga egon eller ett samhälle där inte bara underhållning utan också konst, kunskap och kritiskt tänkande ingår i de digitala tillgångarna.

För en filosof är det naturligt att närma sig frågan om samspelet mellan människa och digitala medier utifrån den aristoteliska dygdeetiken. Dygder är karaktärsegenskaper som klokhet, måttfullhet och tapperhet, vilka hjälper oss att ha realistiska framtidsplaner, att stå emot frestelser, och att ta oss igenom motgångar.

Motsatsen till dygder är laster – karaktärsbrister som gör det svårt eller rentav omöjligt att förverkliga mål och skapa ett gott liv. Håkan Boström pekar på hur sociala medier kultiverar just laster: ”Vreden och högmodet har fått sällskap av avunden, vällusten, frosseriet och lättjan.” Och Håkan Lindgren noterar att ”vårt omdöme och vår självkännedom inte har hållit jämna steg med den makt som teknologin har lagt i våra händer”.

Vesna Prekopic pekar på att vi, i förhållande till den tid vi tillbringar på och med sociala medier behöver ”återta kontrollen och makten över vårt liv, över vår tid”, medan Nicklas Berild Lundblad talar om vikten att stå emot viljesvaghet. Den dygd Prekopic och Lundblad efterlyser, men inte nämner vid namn, är måttfullhet.

Måttfullhet handlar om att undvika såväl överdrifter som underdrifter i vår begärstillfredsställelse. Den måttfulla människan skyr frosseri och fylleri, men hon är ingen asket. Det handlar om självkontroll, inte om självspäkning.

Håkan Lindgrens uppmaning ”Börja med människan” är därför helt rätt. Det är inte vinets fel om människor blir alkoholister. Och om sociala medier och ett liv framför skärmen gör människor olyckliga, så är det inte teknikens fel, utan handlar istället om en brist hos de mänskliga brukarna. Tekniken erbjuder vissa möjligheter, männi­skor väljer hur de vill använda dessa möjligheter.

Men gör vi verkligen val, eller låter vi tekniken välja åt oss? Lundblad noterade viljesvaghetens problem. Prekopic beskriver sociala medier­ som beroendeframkallande, medan Lindgren jämför vårt förhållande till den digitala tekniken med ”en spelberoende pensionär som sitter framför en enarmad bandit i Las Vegas”.

Viljesvaghet är nu inget problem som uppstått med sociala medier. Det var just för att hantera viljesvaghet som de antika filosoferna rekommenderade att vi lär oss en dygd som måttfullhet. Vi ska äga våra begär, inte ägas av dem. Och lärandet måste börja tidigt. Cecilia Nikpay är inne på detta när hon påpekar att föräldrar måste ta ansvar för sina barns utveckling också genom att säga nej – barnets vilja att vara med sin mobiltelefon istället för med resten av familjen eller istället för att hjälpa till i hemmet kan inte överordnas allt annat. Att få ett nej är ibland väl så viktigt för ens utveckling som att bli villkorslöst bekräftad. Hur paradoxalt det än kan låta, så handlar ett nej också om en viktig aspekt av frihet: Att välja är att avstå.

Frihet handlar om att välja, men ett val innebär alltid att man väljer ett alternativ och avstår från alla andra – åtminstone för stunden. Och eftersom vi lever i en värld där vi vanligen har fler önskemål än vad som går att realistiskt förverkliga, så måste vi lära oss att prioritera.

Att lära sig frihet inbegriper alltså att lära sig vad som är viktigt i ett mänskligt liv. Måttfullhet är att prioritera efter vikt. Och till det viktiga hör knappast att ägna sin tid åt att uttrycka sitt gillande av andra människors bilder på sina tatueringar och paraplydrinkar på sociala medier.

Samtidigt erbjuder internetvärlden veritabla guldgruvor för den som vill lära sig något nytt om människan och världen. Här finns smakfulla och pedagogiska digitala tidskrifter som beskriver och analyserar konst, kultur och samtidsfrågor, ibland tillgängliga helt gratis.

Måttfullhet handlar alltså inte om att vända det digitala livet ryggen, men väl om att sätta in det i ett större sammanhang, där kvalitet och inte bara antalet följare och gillanden räknas, och där vi försöker höja oss över infantilisering och självupptagenhet.