Tänker vi rätt?

Mänsklighetens samlade kognitiva kapacitet har aldrig varit större än den är nu. Antalet utbildade människor ökar, verktygen vi har till vår hjälp blir allt kraftfullare, den artificiella kognitionen är redan här och utvecklas fantastiskt snabbt. Vår tankeförmåga har aldrig varit mer kraftfull än just i detta ögonblick. Vi har en större förmåga att lära oss än någon tidigare civilisation, och vi kan lära oss allt snabbare, över allt fler olika problemfält.

Det betyder dock inte att vi är smartare än någonsin tidigare. Intelligens är nämligen inte en egenskap, utan en relation mellan en aktör och dess omgivning. Samtidigt som vår kognitiva förmåga blir allt större ökar också komplexiteten i vår omvärld lavinartat.

Mellan dessa två – kognitionen och komplexiteten – råder ett absolut och kompromisslöst förhållande: när kognitionen inte förmår hantera komplexiteten går vi under. Så enkelt är det.

Komplexiteten växer i en mängd dimensioner: vi blir allt fler, och det går allt snabbare. Mängden information fördubblas varje år, och kostnaden för att utvärdera och analysera denna information exploderar i takt med att den manipuleras alltmer medvetet.

Sambanden mellan försvaret av grundläggande värden och demokratins utveckling visar sig vara ickelinjärt. Yttrandefriheten innebär inte att demokratin fördjupas automatiskt med en snabbt växande mängd yttranden, utan vi ställs inför icke-linjära komplexiteter som vi inte behövt analysera i ett enklare samhälle. Brytpunkter och kaotiska effekter uppträder även i normala system som vi en gång räknade som förutsägbara. Tidshorisonterna krymper och vi kämpar för att kalibrera verktyg som inte längre passar systemen – opinionsundersökningar och väljarpaneler ekar allt tommare i en värld som inte längre låter sig fångas i enklare formler. Många av de system som vi är beroende av, som de finansiella marknaderna, har transcenderat enkel mänsklig förståelse både vad gäller tidsdimensioner och sammanflätade variabler. De har sjunkit undan i svarta lådor som förseglats för oss.

Vår biologi knakar i fogarna och drar upp gränser för hur vi angriper komplexitetens smittoeffekter. Vi förmår och förstår mindre och mindre. Asymmetrierna ökar, och möjligheterna för den enskilde dåren att påverka miljoners liv växer ständigt. Systemen blir instabilare, bräckligare.

Mot detta står ytterst endast vår gemensamma tankeförmåga.

Är den rätt organiserad? Erkänner vi ens utmaningen?

Att organisera vår kognitiva förmåga rätt, att hitta de miljoner genier som döljer sig i länder där de aldrig får en chans att utbilda sig, att matcha teknik med människa på bästa sätt, är utmaningar som vi bara börjat skrapa på ytan av.

För vissa hägrar möjligheten att avhända oss ansvaret till den artificiella intelligensen, men där öppnas andra och besvärligare risker. Hur bedömer vi om dess förståelse matchar dess förmågor? Varje frälsarlängtan måste tempereras med realistens bleka blick, och underkastas en hård bedömning: Vilka är chanserna att vi lyckas skapa en superintelligens innan förhållandet mellan kognition och komplexitet kapsejsar helt?

Förutsättningarna finns – och det driver min obotliga optimism. Aldrig tidigare har vi haft en sådan enorm kognitiv förmåga som vi har just i detta nu. Mänskligheten har aldrig haft potentialen att agera och vara intelligentare än nu. Vi har aldrig vetat mer. Vi har aldrig haft större insikter på en mängd olika områden och vetenskaper. Vi har aldrig tidigare kunnat bygga vad vi kan bygga i dag – maskiner, byggnader, företag.

Det är smärtsamt klart.

Samtidigt ökar komplexiteten i ekonomin, miljön, tekniken, politiken och samhället i stort snabbare än någonsin. Komplexiteten får oss att snubbla över oss själva, fastna i ett nogsamt arrangemang av däckstolar på Titanics övre däck. Det saknas dessutom enkla lösningar. Utopierna har alla sett sina bästföredatum svischa förbi. Tron på världsregeringar och evig fred byggde på en enkelhet som inte längre finns tillgänglig för den som försöker förstå hur vi rör oss framåt. Apokalypsens enkelhet är även den bara en falsk lockelse. Kvar finns då ett grundläggande imperativ för var och en av oss: agera så att du ökar vår kognitiva förmåga och hjälp oss att absorbera komplexiteten. Det är vårt individuella, moraliska ansvar att söka endast de strängaste mått för vårt eget bidrag här.

Det är kanske där min pessimism vilar, när jag ser mig i spegeln?

Nicklas Berild Lundblad är fil dr i informatik och adjungerad professor vid KTH.