Att visa sitt rätta jag

Smidigt och bildat rör han sig mellan olika fält där de sociologiska undersökningarna berör antropologi, historia, skönlitteratur och kunskapsteori.

Boken Livsmöjligheter tar sin utgångspunkt i två motsatta maximer: ”visa aldrig vem du verkligen är” och ”visa alltid vem du verkligen är”. I spannet mellan dessa två kontraster ryms djuplodande frågor och perspektiv på människan som social varelse. Heidegren blottlägger socialpsykologiska insikter genom illustrationer, där särskilt partierna om den inifrånstyrda människan kontra den gruppstyrda är belysande.

I den första livsmöjligheten återfinns mörka läror om människans natur. Jesuiten Baltasar Gracián (1601–1658) sätter tonen för textens fördjupningar i social återhållsamhet och skådespel: att lyckas med konststycket att aldrig visa vem man är förutsätter självbehärskning. Den höviska kulturens levnadskonst utmärks av att man betraktar social interaktion som ett spel och ständigt är beredd att lägga ut villospår. Framträdande karaktärsdrag är att ge akt på sig själv och sin omgivning, samt att kunna övervaka skiftande sinnesstämningar.

Men ständig kontroll av det sårbara kan leda till en brist på inre liv. Vad finns då kvar att dölja? Att förbli en gåta utvecklas till ett tema som utforskas med hänvisning till särdrag inom Weimarrepubliken och texter av Bertolt Brecht (1898–1956). I passusen ”en kylig persona” och efterföljande diskussion om sociologen Erving Goffman, som skrev om gestaltning på 50-talet, visar Heidegren hur skickligt han kombinerar olika strömningar och hur väl förankrade idékomplexen är i hans person.

Bäring för både bokens resonemang och vår tid har avsnitten om hierarkier, konsten att behaga och hur det höviska samhället i stort skapar en människa som ser livet som en teater. Hur denna behärskande självfixering kan dekonstrueras blir tydligare när maximen ”visa alltid vem du verkligen är” avtäcks. ”Rasera hierarkier” och ”var uppriktig” är två återkommande uppmaningar. Här citeras bland annat den amerikanske litteraturhistorikern Lionel Trillings bok Sincerity and Authenticity från 1972. Enligt Trilling är kravet på frispråkighet något nytt som uppstår inom den europeiska kulturen ungefär vid tiden då William Shakespeare levde (1564–1616). Ett århundrade senare attackeras det teatrala på bredare front när det naturliga gör sitt intåg: den som förställer sig bör demaskeras. Jean-Jacques Rousseau (1712–1778) etablerar, menar Heidegren, den moderna livsmöjligheten där mottot blir att inget får utelämnas.

Begreppet ”det autentiska” och fördjupningar kring vad det krävs för att leva ett autentiskt liv uppstår som ideal först mot slutet av 1800-talet. Avsnittet om Johann Gottfried Herders uttrycksantroplogi under 1700-talets senare hälft hakar i idéhistorikern Isaiah Berlins och filosofen Charles Taylors 1900-talsriktningar inom det expressiva där människans frihetssträvanden och självförverkliganden står i centrum.

Källhänvisningarna vittnar om en anslående bredd. Min enda invändning mot metoden att varva akademisk essäistik med blixtbelysningar i det gedigna idékondensat som Livsmöjligheter utgör är att boken skulle kunna berikas med ännu fler skönlitterära exempel. Vissa sådana finns i notapparaten, men för den drabbande insiktens skull hade de två maximernas konstnärliga iscensättningar gärna kunnat få framträda ännu tydligare.

I mellanrummet mellan de två maximerna finns enligt Heidegren sällskapligheten. Det är svårt att inte bli starkt berörd av den samvaro Livsmöjligheter erbjuder.