Civilkurage är ett sidospår

Civilkurage kännetecknar den gärning som alla är på det klara med vore moraliskt högtstående, men som ändå är svår att förmå sig till. Civilkuraget skuggas inte av tvetydighet. Det rätta och riktiga är entydigt och känt på förhand. Allt som behövs är mod och självövervinnelse.

Orädd kallar vi därför den som har civilkurage.

Utfallet av gärningen ska vara till direkt samhälleligt gagn, därav förledet civil. Man utövar inte civilkurage i familjelivet. Inte heller passar begreppet in på handlingen att börja käfta med gäng­kriminella på torget. Det gör ingen samhällelig nytta, ty inget ändrar sig av att de får höra att de borde veta hut. Där finns inget uppenbart gott, bara dumdristighet.

Det föreligger ett besvärande spänningsförhållande mellan civilkuraget och den borgerliga ordningens värnande om privatlivet. Inte sällan kräver civilkuraget etikettsbrott, ibland också brott mot toleransen för det avvikande. Det som alltsedan #metookampanjen 2017–2018 uppfattats som ”tystnadskultur” uppfattades dessförinnan som ”att inte lägga sig i”, alltså tolerans. Det är en dialektik värd att lägga på minnet.

I H C Andersens saga om den nakna kejsaren säger barnet ut vad alla ser men inte låtsas om. Utövar detta barn civilkurage? Inte alls, för barnet förstår inte situationens motstridiga intressen och behöver inget mod för att fälla sitt omdöme. En alternativ tolkning av sagans sensmoral är faktiskt den, att barnet ännu inte lärt sig dygden att icke genera. Det går nämligen att tänka sig att det är av hänsyn, inte av feg konformism, som de vuxna låtsas som om kejsaren vore fullt påklädd.

I så fall är besökarna vid den kejserliga paraden i själva verket väluppfostrade beskyddare av en annan människas heder och värdighet, och måhända av hans livslögn. Skamsna å hans vägnar och illa berörda av att bevittna ett pinsamt spektakel tittar de bort, medan barnet i sin fåkunnighet säger det olämpliga.

I umgängeslivet hör det till god ton att inte säga ut allt man tänker, inte tro att frågan är fri eller att vad som helst går att diskutera. Man må ha yttrandefrihet även inom det sociala livets domäner, men den är helt irrelevant. Hänsyn måste tas, annars har man missförstått umgängets naturliga former.

Det är därför yttrandefrihet är möjlig endast i borgerligt-liberala­ samhällen, där åtskillnaden mellan privatliv och samhällsliv är betydande, och betydelsefull, där man ser skillnaden mellan det lilla livet, och det stora och där samhället inte betraktas som en enda stor familjegemenskap.
Om någon i umgängeslivet ljuger en rätt upp i ansiktet finns det skäl att inte avslöja lögnen, utan hellre betänka att lögnen är ett tecken – på bristande tillit, på en svaghet i relationen eller en psykologisk disposition hos den som ljuger.

I offentliga angelägenheter däremot är sanningen verksamhetens själva mening. Om man där inte har sanningen som mål, vad har man då för mål? Sanningen är nödvändig för att upprätthålla samhällets intellektuella och moraliska standard, så att medborgarna förstår vad det offentliga vill dem, och för att förhindra att den rena makten blir dess mål. Det sociala livets mål är mer komplicerat och flerskiktat. Där kan sanningen vara ett medel, men målet är trevnad, välbefinnande, njutning och nöje.

Civilkurage inbegriper mod, att man ser en fara och trotsar den, ser ett hinder och forcerar det fast det bekväma vore att låta bli, att man kort sagt håller sin rädsla och lättja stången. Men hur förhåller sig civilkuraget till dumdristigheten?

Om alltför stora risker tas vid utövandet av civilkurage uppstår hos oss behovet av denna nya kategori, då civilkuraget övergår i ett beteende med så negativa följder att det upphör att räknas som civilkurage. En droppe besinning krävs alltså för att civilkuraget ska förbli civilkurage. Det obehärskade och impulsiva imponerar inte. Den som kastar sig ut till samhällets eller en medmänniskas gagn men offrar sig själv på kuppen är en tragisk figur, en martyr. Civilkuraget vetter således inte bara mot dumdristigheten, utan även mot martyrskapet.

Också den som skryter med sitt civilkurage – ”jag var förstås den ende som vågade säga ifrån”, ”när alla andra tittade bort klev jag fram” – tycks förverka rätten till denna titel. I förening med självgodhet framstår den ädla handlingen genast som beräknande egennytta.

Civilkuraget agerar således inte bara modigt och osjälviskt, utan också med blygsam självförglömmelse. Kraven förefaller övermäktiga. Det leder till frågan: Är civilkuraget en moralisk förpliktelse eller en handling för några få utvalda, något som endast de moraliskt exceptionella förväntas göra men inte vi andra? Är det en dygd som inte räknas till det etiska fundamentet i samhället? Det verkar så.

Tanken på att vittna mot förhärdade brottslingar som inte drar sig för att oskadliggöra vittnen ger stöd för antagandet. Det må vara höjden av civilkurage men riskerna är så avsevärda att ingen förväntar sig det av någon. Man kan till och med argumentera för att det är inbilskt martyrskap att utsätta sig för en sådan fara. En duglig medborgare bör inte ta så lättsinnigt på sitt liv.

Mot detta ställs emellertid den formidabla principen att ett liv i hukande feghet är ett eländigt liv, och ett eländigt liv inte är värt att leva. En person med oerhört starkt civilkurage offrar hellre livet än lever i vanära. Det är krigarens och den duellerande aristokratens heder, inte borgarens och individualistens. Denne lever för sin egen skull och offrar inte livet för något, allra minst för sin heder och sitt land. Han är beredd att leva förkrympt, bara han slipper dö. Livet självt är värt allt, hur det levs nästan inget.

I ett samhälle där livet värderas högre än varje form av hjältedåd torde ”civilkurage” bli en bristvara. Följsamhet och konformism torde bli standard. Det ligger i sakens natur. När skydd av liv och lem är det viktigaste finns tapperheten (som vi gjort om till civilkurage) endast som en atavistisk skugga från en dåraktig forntid – ett nattståndet riddarideal, donquijotiskt, naivt, rörande, men föga livsdugligt.

I det borgerligt-liberala samhället ses civilkurage inte som ratio­nellt. En vag beundran återstår visserligen eftersom de rena idealen alltid finns inom oss, men kostnaderna är för höga. Krigaren och aristokraten däremot förkastar ett liv för livets egen skull och dör hellre än lever på knä.

Frånvaro av det storstilade präglar det borgerliga samhället. Det bygger på handel och händelselöst privatliv, en viss förnöjsamhet mitt i karriärismen. Allt som gynnar dessa företeelser premieras (exempelvis fred), och allt som missgynnar dem (exempelvis krig) motverkas.

I det moderna samhället behöver man därför uppfinna en dygd som civilkurage för att konformismen och fegheten inte ska ta över helt. Vi tror oss kunna avvara kardinaldygderna klokhet, tapperhet, måttfullhet och rättrådighet. En modern dygd skapas för att fylla ut tomrummet.

Av dessa skäl tror jag att civilkurage är ett sidospår. Viktigare vore att i de borgerliga samhällets fridsamma men filosofiskt vilsna själar åter stifta bekantskap med de antika kardinaldygderna. Liksom Sokrates bör man betrakta dem som en enda samverkande enhet. Självkännedomen (vilket är kännedom om människan, inte bara om det egna jaget) och förnuftet (klokskapen) avgör när det krävs tapperhet och när det krävs måttfullhet. För Sokrates är detta livets högsta fråga, den som nästan allt tänkande syftar till. Den handlar om att lära sig reflektera över hur man på bästa sätt lever sitt liv, inte hur det levs till billigaste kostnad.

De intellektuellas uppgift är att stå emot det ogenomtänkta och slappt traderade, men inte för att bli hjälte, utan för att sanningen som sådan har en fordran på människan. Jag tror inte att det är mod som fattas för den uppgiften. Problemet är ett annat och större, att kunna avgöra vad som är sant, rätt och rimligt.

I varje samtid är de idéer som man uppmanas följa framställda som överlägsna. Att motsätta sig dem framstår inte som moraliskt önskvärt. Varför skulle man opponera sig mot det rätta och stödja det tvivelaktiga som samhället dömt ut? Allt är således upplagt för följsamhet och med­löperi. Det här ständigt återkommande fenomenet är i fria samhällen det största hindret för ett frimodigt intellektuellt liv.

Eftersom rådande uppfattningar alltid gestaltas som invändningsfria är det svårt, mycket svårt, att se invändningarna mot dem. Ännu svårare är att formulera invändningarna. Kurage hjälper föga om kapacitet saknas.

Formulerandet av det som avviker från gällande doktrin kan bara ske om man överger de färdiga tankarna, de prefabricerade fraserna, den snitslade banan och ger sig ut i obanad terräng. En skeptisk disposition är ett grundvillkor för det, men därutöver behövs en djupgående insikt i vilka antaganden som bygger upp doktrinen, varför den framställs som god, sann och riktig, och varför den inte nödvändigtvis är det.

Detta fordrar så mycket av eget tänkande, auktoritet, filosofiskt fundament, intellektuell kraft och vanlig ork, att civilkurage nätt och jämnt har med saken att göra.