Litteratur och biologi

Det är sällan litteratur och biologi förenas. Ett undantag var författaren och läkaren Lars Gyllensten.

I sin bok Så var det sagt (1992) beskriver Gyllensten en intressant episod i svensk kulturhistoria. I ett brev till kemisten Jöns Jacob Berzelius skriver skalden och biskopen Esaias Tegnér att han har börjat intressera sig för naturvetenskap. Detta fick mycket gärna ske under Berzelii ledning, även om han inte ville gå så långt som att själv koka – alltså göra handfasta kemiska experiment i Berzelii stökiga laboratorium. Vid 60 års ålder kan man tillägga vore detta kanske för mycket begärt av diktaren. Studera däremot under den store kemisten borde gå bra och kanske även vara med som åskådare under experimenten, utan att själv utföra dem.

Tegnér var inspirerad av Goethe, som vid mogen ålder, 70, hade börjat lära sig arabiska och persiska. Goethe var en man som aldrig gav upp eller dröjde i ögonblicket därför att det var så skönt. Men det hade förstås inte heller undgått den svenske poeten att Goethe i mångt och mycket betraktade sig som en naturvetenskapsman, med rätta ska man tillägga, för han var både naturkunnig och gjorde vetenskapliga originalfynd.

Esaias Tegnér tänkte skriva ett poem om naturen, och här finns något av en tradition, kan man tillägga, med namn som Lucretius, som lade fram en atomlära i diktad form. Ett annat mera sentida och märkligt exempel är Charles Darwins farfar, Erasmus Darwin, som var en pionjär inom evolutionstänkande, liksom Goethe för den delen, och han lade fram sin evolutionsteori som en dikt. Tyvärr blev någon sådan dikt om naturen aldrig skriven av Tegnér.

Jag kom att tänka på detta Tegnérs sena och ganska oväntade intresse för naturvetenskap när jag läste Horace Engdahls välskrivna bok, De obekymrade (Albert Bonniers). Boken kretsar, som jag tolkar den, nämligen bland annat kring evolutionära teman. När fan blir gammal blir han religiös heter det; en from förhoppning skulle kanske vara att postmodernisten blir intresserad av naturvetenskap och rentav evolution på äldre dagar.

Just som Engdahl öppnar dörren till naturvetenskap i allmänhet och evolutionsteori i synnerhet, på glänt, så drämmer han igen den. I stället kommer en djupdykning i vad som ter sig som nattstånden 80-talistisk postmodernism.

Boken handlar till stor del om manlighet och kvinnlighet, vårt beteende, den mänskliga naturen i allmänhet. Det finns mer än antydningar till evolutionära resonemang, men här hamnar Engdahl nära den rätt hårdkokta och faktiskt förlegade lära som florerade hos flera av Darwins närmaste lärjungar, som Thomas Henry Huxley, (farfar till Aldous Huxley, romanförfattaren som skrev Du sköna nya värld). Dessa betonade kampen för tillvaron, och överlevnad som evolutionens hårdvaluta, konkurrens mer än samarbete. Eller som hos Herbert Spencer, som beskrev naturen som ”red in tooth and claw”, en hård tillvaro, där den starke segrade i ständig konkurrens med andra i en värld där egoismen är vår arvedel och de svaga konkurreras ut. I boken heter det, i Huxleys och Spencers anda: ”Som naturliga varelser drivs vi av ett tvång att kämpa för vår överlevnad, förinta eller underkuva medtävlare och ifrågasätta andras rätt, så snart de inte längre väcker vår fruktan.” Darwin själv däremot var även intresserad av hur vår altruism kunde ha uppkommit genom evolutionära mekanismer.

Engdahls beskrivning av den vanliga verkligheten är en värld av konkurrens, egoism, och bittra strider. Författare tycks vara värre än andra, om det är riskfritt tvekar man inte att skada en farlig konkurrent. Men även om evolutionsforskningen visar att vi ofta är egoister kan vi också vara altruister, det finns till och med goda evolutionära skäl för detta.

Förälskelse och kärlek är förstås exempel på företeelser som utvecklats under långliga tider, kanske miljoner år. Även vår etik har ett evolutionärt ursprung i någon mening, liksom förmodligen ”gyllene regeln”. Men sådana tankegångar snuddar Engdahl sällan vid, utan tänker sig människans natur i enlighet vad den holländske primatforskaren Frans de Waal kallat fernisseteorin, där vi under en ytlig fernissa, som kan glänsa skönt, är fullblodsegoister.

Boken är ju skriven i ett speciellt sammanhang och det förvånar inte att Engdahls betraktelser om förhållandet mellan könen är dystra men ofta också roliga, rentav galghumoristiska. Män och kvinnor ska inte gå i säng med varandra av hövlighet, påpekar den märklige Mahuro, en gestalt som kommit till Engdahl i drömmen. Mahuro är knappast en särskilt entusiastisk förespråkare av me too-rörelsen: ”Men en kvinna kalkylerar alltid på en mans värde, även när hon inte är medveten om det, och hennes envisa vilja att tillvälla sig detta värde är vad hon kallar ’att älska’.” Mannens kärlek handlar om besittningstagande, enligt Mahuro. Man kan inte låta bli att fundera på hur Mahuro ser ut. En vän till denne menar att män gärna kan vara fula eftersom detta ”ökar förnedringsfaktorn och är därför sexuellt stimulerande för många kvinnor”.

Men boken är också full av briljanta formuleringar, dock motsvarar innehållet inte alltid formen. Engdahl, eller hans ställföreträdare som Mahuro, hänger sig åt ett slags essentialism när det gäller synen på könen och skillnader mellan dem. Manligt och kvinnligt beskrivs som hugget i sten. Synsättet kan påminna om Jordan B Petersons, som har många intressanta iakttagelser om både det ena och det andra, inte minst är det berömvärt att han försöker få unga män att skärpa sig och tillämpa lite dygdeetik, samt att han dammar av en annan alltför bortglömd klassiker, Carl Gustav Jung. Men essentialismen och synen på vår evolution hos Peterson hör till de svaga delarna i hans framträdanden i texter och på Youtube, liksom hos Engdahl. Även om det på statistisk nivå finns små skillnader som har med vår evolution att göra – aggressivitet och (ibland ogenomtänkt) risktagande är två sådana menar jag, så överlappar mäns och kvinnors egenskaper varandra i betydande omfattning.

Engdahl är förtjust i sentenser, egna och andras, ofta både eleganta och vältaliga men de har samma problem som tweets i själva förkortningen. De kan lämna för mycket osagt, som läses in rätt fritt mellan raderna, om det finns mer än en rad.

Goethe är en favorit, som Engdahl håller högt, och däri har han rätt. Eleganta Goethesentenser citeras i boken, och episoder i Goethes liv relateras, som när denne i ungdomens dagar når fantastiska höjder i sitt diktande. I en vagn på väg från ett besök hos en stor tysk skald inser Goethe vilken kraft han har inom sig och diktar som få gjort varken förr eller senare. Så ska vi försöka vara, menar Engdahl, göra vårt bästa även om vi inte når upp till Goethes tysta alptoppar.

däremot tror jag inte man kan förstå Goethe utan att beakta att den store mannen såg sig själv som naturvetare i hög grad – något Engdahl veterligen inte tycks fästa avseende vid. För just som Engdahl öppnar dörren till naturvetenskap i allmänhet och evolutionsteori i synnerhet, på glänt, så drämmer han igen den. Istället kommer en djupdykning i vad som ter sig som nattstånden 80-talistisk postmodernism, där författaren beskriver hur naturvetenskapen blivit något av en kyrka med maktmedel som en modern variant av inkvisitionen. En tanke som man kan tillåta sig tvivla på – av rent empiriska skäl.

Naturvetenskap och evolution försvann mer eller mindre från svensk intellektuell debatt någon gång när 60-talsvänstern svepte in, denna klättrade sedan genom institutionerna. Alltmer i postmodernistisk, identitetspolitisk skrud har den flyttat in i maktens korridorer. Att som humanist försöka förstå vetenskap tycks Engdahl betrakta som en omöjlighet, oklart varför. ”Till största delen är sanningen en fråga om anpassning och underordning”, skriver Engdahl i Michel Foucaults anda. Varför skulle jag som läsare tro att uttalandet var sant – för att tro det så måste man väl underordna sig och anpassa sig. Dessutom: Varför skulle man tro på en så långtgående relativism?

Man får hoppas att Engdahl åter öppnar dörren till upplysning, naturvetenskap och evolution på glänt igen.